Herren är i sitt heliga tempel

Retreaten gick väl hyfsat får jag väl säga... Det är svårt när man inte riktigt får någon respons.

Jag kan fråga mig själv om jag inte är lite kärv för åtminstone detta forum. Det är svårt för mig att spegla den där kravlösa kärleken, det smyger sig alltid in något uppfordrande. Sedan är det frågan om det är mig det är fel på eller alla andra, (kanske troligare att jag har några skruvar lösa).

Hur som helst, den "meditation" (det är ju inte direkt en bibelmeditation men det var vad som kom fram) jag höll kommer ungefär härefter:


Jag söker efter Gud. Jag längtar efter dig som jag hört berättas om, kanske anat. Detta stora, detta underbara. Meningen. Kärleken. Dig själv, Gud.

Men var kan jag finna dig?

Jag söker i böckerna. Det finns många kloka ord om dig. Det finns många berättelser om dem som träffat dig. Men hur mycket jag än lär mig är du inte där. Var kan jag finna dig?

Jag söker i dig i din skapelse. Detta fantastiska system som balanserar på en knivsegg. I undersköna varelser, vid en stilla tjärn, i vågornas slag mot klippan, i solstrålarna på våren som låter naturen återuppstå. I kärleken. I livet som blir till. Hela din skapelse viskar om dig men hur mycket jag än upplever är du inte där. Var kan jag finna dig?

Jag söker dig bland dem som följer dig. Jag anar dig ibland. I ett leende, ett sammanhang. Något är annorlunda. Många drar i mig och vill berätta om dig och säger hur jag måste vara för att få tillhöra dig. Hur jag måste göra för att finna dig. Men hur väl jag än beter mig når jag dig inte. Hur kan jag finna dig?

Ingenstans där jag söker dig står du att finna. Jag kanske tror att du är långt borta. Jag kanske till och med ger upp, hellre än att anklaga Gud med ett: "Var är du, varför har du övergivit mig?" Kanske vi hittar på ursäkter för varför vi inte finner honom. Kanske tänker vi att vi inte är fina nog, inte heliga nog.

Inför omöjligheten finns bara två val: Likgiltighet eller kollaps.

En kollaps där jag slutar sträva, slutar försöka. Där jag möter mig själv sådan jag verkligen är, i ett uppgivet lugn, ett stilla sus.
När jag ligger där på botten kommer du till mig. Jag inser att du söker mig. Det är inte Jag utan Du. Du har hela tiden varit närvarande men att jag aldrig stannat upp för att märka det. Jag kan fortfarande inte se dig men du finns där och är i en mening verkligare än det jag ser och förstår. Du närmar dig mig och det smärtar en del när de sår jag har blottläggs, men jag vet att det är något gott det som händer, läkningen börjar. Med dig vet jag att jag inte behöver lyssna på människor som säger att du är här eller där, för när jag väl möter dig finns ingen tvekan.

"Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Herren är i sitt heliga tempel. I dig och mig har Gud blåst in sin Heliga Ande. Med honom får vi vila, inför honom behöver vi inte vara något annat än den vi är skapade att vara. Tillsammans är vi ett levande tempel. Här kan Guds villkorslösa kärlek hela oss. Ansikte mot ansikte.

Kanske, en dag, får vi höra orden "följ mig"...