onsdag 26 november 2008

Mer anteckningar om vägen

Om man vill följa Guds vilja kanske man får märka att man inte alls är ämnad för något särskilt. Man fullgör sin roll, vandrar sin väg. I mitt fall fullt av nåd men mil efter, bakom, under. En liten och obetydlig väg kan tyckas, men den är min och jag kan aldrig vandra någon annan. Jag kan inte fylla den med något av mitt och tro att det skall kunna kompensera för det jag inte tar emot. Jag kan inte ta emot när mitt liv är fyllt med mitt eget. Jag kan inte höra din röst om jag ständigt fyller rummet med ljud. Jag kan inte se ditt verk om jag bara tittar efter det jag redan tror mig veta. Jag har skrivit om att böja mig många gånger men likväl är det vad som behöver göras inför Honom, inför Vägen.

4 kommentarer:

Rolf sa...

Men det viktigaste tror jag är att förstå att den väg man satts att följa har en mening. Den behöver inte vara betydelsefull för många, kanske inte ens för en själv. Men den har en mening för någon eller något om vi fullföljer den. Kanske den meningen enbart är av mycket kort tid men likväl mycket meningsfull. Kanske vi en dag är på rätt plats för att trösta eller hjälpa någon över till andra sidan. Kanske det blir meningen med ett liv några ögonblick av viktigt stöd för någon annan i ett avgörande ögonblick. Detta kan vara den mening Gud lagt på en människa. På någon annan kan meningen vara av helt annat slag kanske att stoppa ett krig, bli påve under en tid, präst, eller läkare ja allt kan ge en mening och gör det om vi följer den väg vi känner är rätt och det är den väg som inte skapar oro inom oss. Men ack så svårt att hålla sig på rätt väg. Vägen av lugn och harmoni. Den fodrar ibland mycket mod och många uppbrott.

Excelsis sa...

Rolf! En sådan viktig poäng, och så väl formulerat!

Friden och längtan blir en inre kompass, ibland drar sig Gud tillbaka och vi får ta ett steg till.

Iskra sa...

Mycket fint! Mycket svårt!

Alla vill se sig själv uträtta storverk och det kan vara oerhört svårt att finna sig i bilden av sig själv som någon obetydlig person som kanske aldrig kommer att stå i centrum. Likväl är det lika värdefullt att sy påvens strumpor som att vara påve själv.

Ytterst handlar det nog om någon form av ödmjukhet, att ödmjukt böja sig för det öde man är tänkt för. Kanske är det inte det öde man själv tänkt sig men det är det öde som någon annan, med mycket större insikt i oss själva, tänkt ut.

Excelsis sa...

Iskra: Ibland undrar man ju hur han tänker... :)