Fördomar

Detta med fördomar är spännande. Efter en vecka kan jag komma på mig själv med att säga saker som "Egyptier fixar inte det där med att läsa av så väl", "undra av hur många av dessa ryssar som knaprat anabola", eller kort och gott "polacker..". Allt har givetvis sin logiska grund i diverse incidenter med egyptiska kypare som gör "roliga skämt" som att på skoj ta vår kamera så där fyra gånger för mycket, med ultrabiffiga ryssar i hockeyfrilla som går före i kön vid frukosten och polacker som vi otaliga gånger fick vänta på medan de skulle ta sig från punkt a till punkt b under en utflykt.

På flyget kan jag sucka över svenskar som pratar om hur "svartingar" är.. Jo jag tackar!

I somras, efter min resa till Taizé var det annat ljud i skällan. De polacker jag träffade där var väldigt trevliga. Men det var ju också en helt annan typ av resa. Om man söker efter tomheten bör man inte vara förvånad om man finner den (för att parafrasera Mäster Eckehart vars Undervisande tal jag äntligen kommit igenom).

Att göra generaliseringar ligger i vårat fungerande och kulturella grupper utgör någon sorts enhet vad gäller beteenden, värderingar och utseende. Men nu är det inte kulturella grupper som kränkt (ahh, belastat ord, här i meningen begränsat mitt handlingsutrymme, låtit sin vilja gälla över min) mig utan individer och oavsett hur mycket de relaterat till en "dum turist" eller en "svensk" så är det mig som individ de, de facto, relaterat till. Eller som de av någon sorts behov eller önskan i dem har relaterat till, för det Goda finns ju där, hos alla människor, ibland under ganska tjocka lager. I det enkla att bli sedd, mött, älskad, vara behövd, trygg. Denna basala platform tror jag är enhetens grund och också den plats där Gud möter oss.

Tänk om ens ögon var läkta, om man kunde ha visheten, lugnet och själkontrollen att se, och lära sig älska, detta; människan som avbild av Gud.