Märkligt nog pratar man ibland om yttre enhet, inre enhet, frid och Gudsnärvaro som skilda saker som skulle kunna uppnås var för sig.Vi behöver lära oss att älska. Vår kärlek är inte fullkomlig förrän vi fyllt rummet. När den inte längre diskriminerar, när vi inte älskar den mer än den, blir kärleken en inställningsfråga.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.(1 Kor 13:4-10)
Kärleken kräver inget för egen del. Kräver jag något är jag inte helt samlad, för samlingen är bara möjlig i Honom, i Gudsnärvaro, som är frid eftersom allt är samlat i honom, och eftersom han är kärleken älskar jag, som fullkomlig, min nästa som mig själv. Alltså måste vi vilja enhet med alla människor.
Vi vandrar mot detta. Inför denna uppgift blir min bön "Herre, förbarma dig" för jag måste bli mindre och Du bli större. Skall mitt liv vara tillgängligt för kärleken måste jag låta mina behov bli tillfredsställda av Honom. Kan jag söka min nästas bästa i fast förtröstan på att när jag ger, då får jag, då verkar inte längre jag utan honom som sänt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar