tisdag 12 januari 2010

Kristliga kraftkarlar etc.

Var kan man vara ridderlig någonstans? Var hövisk och gudfruktig? Var kan man vara helig?

Vissa adjektiv är uppenbara anakronismer. Man kan kanske tro att ett adjektiv skall beskriva ett fast definierat objektivt värde, för att vara något att kunna prata om enligt Wittgenstein. Synen på att världen kan vara en och objektiv har förtjänstfullt nedgjorts av postmodernismen. Måhända kan enheten och konsensus upprätthållas kring det allra mest regelbundning och konkreta. Sedan blir det mer eller mindre taffliga försök till definitioner, om man inte rör sig inom kultursfärer, då kan man vara tämligen överens även om kanske detaljerna skiljer något. En samlad kyrka kan ha varit en sådan sfär. Där kan man blivit lärd "det kristna sättet att leva". Att vara kristligaste kraftkarlen i mannaminne betyder idag helt uppenbart olika saker inom t.ex. stockholmsteologin, anabaptismen, credo och på Laurentiistiftelsen.

Jag har funderat lite kring Spenglers syn på kulturer som slutna system. Han syftar förvisso på en väldigt hög makronivå. Jämförelsen är inte bra, jag vet. Hur som helst, min tanke var att värderingssystem är stationer på olika vägar, tillhörande olika värderingssystem, som är dels exklusiva, dels samexisterande, i så måtto att individen bara kan följa en väg, men de existerar och kommunicerar i samhället. Den ödmjuka megastjärnan, den helige rovkapitalisten, skulle enligt denna tanke vara anomalier.

Vishet i vårt sekulära samhälle, är det en anakronism?

Inga kommentarer: