Att kunna spåra sin historia verkar vara viktigt. Att skapa en historieskrivning runt sig och sitt, och som man kan vara kollektivt medveten om verkar vara en förutsättning för att veta var man står och vart man skall.
Som uppkommande stat knöt Ryssland knöt sin historia till de Bysantinska kejsarna, tysk-romerska riket givetvis en fortsättning på samma romerska rike.
Även många rena förfalskningar existerar, som inom göticismen, eller i USA både i etniciteten "svarta" och bland white supremacists som båda knyter sin historia till judiska stammar (black hebrew israelites etc.). Nationalromantiken är någon sorts höjdpunkt för detsamma nationerna blåser kollektivt upp sina egon.
Man kan förstå anknytningen, det är egentligen den enda sättet man kan komma i kontakt med värderingar och symbolstrukturer. En afrikansk man kan bli bildad, men bara enligt den västerländska hegemoni som anger vad bildning, vad kunskap etc. är. Tillbaka i Afrika blir krocken stor, antingen får landet bli "västerländskt" eller så får man assimileras i den afrikanska kulturen. Bli ett med dess värderingar, och traditioner, ofta totalförstörda av kolonialherrar. I någon mening kan man ge Spengler rätt, inte i meningen att det existerar vattentäta skott mellan kulturer, men genom att vi måste spåra vår historia.
Hegemonin gör anspråk på att vara objektiv och tillhöra alla, dess värderingar universella, dess sanningar allmänt giltliga. Tidiga kristna menade att allt tillhörde Gud och drack djupt ur både judisk tradition och all världslig filosofi. Det är två sorters tillhörighet för alla, en med människan och hennes babelstorn i centrum och en med Gud.
Om man som kristen vill stoltsera med att man böjt sig under Gud, gör man med fördel sig av med all magi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar