Torsdagsdeprimerad om dopet

I torsdagsdepressionen står att läsa att Eva-Lotta Grantén går i skarp polemik (eller hur var det nu med de olika perspektiven i KT) med AK "det är min tur att bli ärkebiskop" Hammar då hon menar att arvssynden inte skall avskaffas utan granskas kritiskt.

Jag känner mig mycket kluven till debattartikeln då jag tycker att den tar upp ett viktig konflikt för Kyrkan att hantera.

EL knyter arvssynden till en världsbild, till en kultur; den antika. I denna kunde man acceptera en perfekt utgångspunkt utifrån vilken världen kan ha fallit, något som är orimligt i förhållande till den vetenskapliga metodens landvinningar. Man kan lösa det genom att bli fundamentalistisk, eller genom att "inte intellektualisera" a. k. a. flumma. Ingendera lösning är särskilt bra. Eva-Lottas mer modernistiska approach är att skära bort all vidskeplighet i ljuset av den objektiva sanningen, ("Vi behöver dessutom tänka bortom fornkyrkans olika traditioner (som Hammar pekar på), eftersom de alla utgår från en världsbild som vi i dag vet är falsk.").

Den ursprungliga fullkomligheten är i den bibliska mytologin central för vår traditionell förståelse av Gud, människans relation till Gud, frälsningen och paradiset. Kort sagt hela den kristna teologin. Fullkomlighet som sådant ses med visst löje. Fullkomlighet (precis som allsmäktighet) är ett substantiverat adjektiv (eeeh..) som endast är möjlig i de platonska idéernas värld och måste därmed avvisas av den "upplyste". Världen är mer komplex än så, och följaktligen måste även ett paradis eller ett liv efter detta avvisas. Om inte, om det finns rum som Jesus går före för att bereda, enligt hans ord. Är det då inte rimligt att den mytologiska bilden (Eden) är framåtsyftande.

Vidare skriver EL "Men denna syn bygger på en antik människosyn, där man tänker sig att människans ”form” (tänk en pepparkaksform som varje människa stöps efter) är fördärvad, och att varje människa därför föds skadad. Denna kakformsmodell är numera ersatt av en människosyn där människor är ett resultat av en evolutionär och komplex dynamisk process." "Och precis som Hammar pekar på, uppfattas ståndpunkten att alla människor – och därmed också barnen – föds fördärvade, som djupt problematisk."

Det särskilda fokuset på barnen känns mest som effektsökeri, såvida nu inte EL ansluter sig till "tabula rasa"-tanken om det oskuldsfulla barnets formbarhet ("Erfarenheter av egna och andras tillkortakommanden leder till en bristande tillit till Guds, sin egen och tillvarons godhet" skulle kunna föreslå det). Detta kan dock lämnas därhän. Argumentationen är lite tillspetsat enligt följande, människan är skapade i en evolutionär och komplex dynamisk process och behöver därför ingen frälsning. Frälsningen skulle här syfta till att göra upp med något designfel för att skapa perfektion, som nu då inte fanns från början.

Arvssyndstanken tar här inte hänsyn till "tolkningen av människors erfarenheter", av Paulus uttryckt "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19). Arvssynden har att göra med just det: Guds vilja. Människan behöver frälsning för att hon föds avskild från Gud inte för att bli perfekt. I mötet med Gud är det en allmän kristen erfarenhet att "Anden vill, men kroppen är svag." (Mark 14:38) Givetvis är den så vanligt förekommande medeltida bilden av Gud som domaren som dömer efter sina godtyckliga regler (uttryckta i GT) en rot till vidare misstolkningar.