Det kommer liksom krypande, behovet att lyckas. Det jagar upp sig till en hel mani, mitt ego, Jag, skall expandera. Bli bättre, smartare, mer omtyckt, "lyckad". I samma andning säger jag att jag inte duger som jag är, en oduglighet som andas en i nacken. Snart nog är människor mig till hjälp eller hinder, dugliga, eller en växande skara odugliga. Himlen är full av stjärnor att följa.
Någon stjärna leder till rikedom, någon till berömmelse. En av dem leder till ett stall, till Betlehem, som vår kyrkoherde talade om igår. Oansenligt så det förslår. Den utlovar inget av det som jag jagar efter, utan frid och evigheten. Vem vill ens ha det?
Finns den rösten i mitt hjärta, som sett stjärnan och önskar vad den lovar? Finns viljan att sålla mig till dem som funnit friden, till helgonen. Svagt, hjärtat svarar, det finns liv under all sten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar