söndag 17 januari 2010

Excelsis bemöte kritik

Ibland är man inte så snabb. Broderskaparen och den "progressiva" socialdemokraten Anna Ardin har kommenterat ett av mina inlägg från i höstas och då man inte kan kommentera på hennes blogg (om man inte är medlem i hennes grupp), gör jag en liten kommentar här.

Anna skriver följande:
Bloggen närvaroattacker menar att du-reformen var av ondo eftersom det är en del av dekonstruktionen av hierarkierna i samhället typ: "nu får man gissa var man står i förhållande till varandra". Typiskt nog är det en snubbe som kallar sig "tokkristen" (som ofta snarare betyder "kristen höger" än "djupt troende", eftersom både ateister och kristen höger gärna ser den kristna högern som mer kristen än oss andra) med motstånd mot ett mångreligiöst Sverige, som kallar samtliga biskopar sedan Gustav Vasa till nu för pajasar och som kanske blir ganska ensam i sitt paradis när han definierat ut de flesta av oss andra.
Vad jag skrev i inlägget är följande:
Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.
Min poäng var att ändringen av språket inte åstadkommit en förändring i verkligheten utan att statusolikheter verkar vara en del av hur vi människor är skapta. En del av att vara ett flockdjur.

Och jag får sannerligen hoppas att jag inte blir ensam i paradiset...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med. Om den språkliga markeringen nu försvunnit så tar sig samma markering nya uttryck, och sådana saknar vi ju knappast idag det kan väl inte ens Anna Ardin säga emot? Hur naivt att alls tro en sådan "reform" skulle innebära något radikalt - om det nu var det reformivrarna trodde (vilket jag inte är säker på). Men, men: ingenting nytt under solen.

Z sa...

Tycker det är någonting av det mest praktiska med Svrige, att man tilltalar varandra på first name basis, duar. Varför itne göra det praktiskt.

Känner en kille som berättade att grannfrun slutade tala med hans farmor för att hon inte hade noterat att grannfruns make hade ávancerat till major, så hon hade tilltalat honom med "Herr Löjtnant" vid senaste middagen.

Varför vilja orsaka människor det omaket? Vad är poängen med det?

Jag duar Gud, och vem är större än Gud?

Sverige gör helt rätt i frågan, anser jag. (däremot blir jag inte riktigt klok på varför du fick en så stark reaktion på din du-reflektion)

mvh
/C

Excelsis sa...

Z: Ja, det är onekligen enklare, framför allt när vi är vana vid att dua varandra. Det handlar ju egentligen om att ha fler grader av intimitet. Jag har hört att man inom ortodoxa kyrkan har ett dopnamn som man i stort sett bara själv känner till. Det är intimitet det, bara jag och Gud. Namnet har ju traditionellt tillskrivits närmast magiska egenskaper.

På ryska kan man också, om man får tro Dostojevskij använda massa ändelser på namnen för att markera var man befinner sig, motsvarande finns ju med svenska smeknamn, men det är inget man själv har rätt till direkt. Folk kallar ju en vad de vill.