Insektslika instinkter. Ernst Jünger observerar bönder som börjar arbeta på åkrarna strax efter att pansarvagnarna dragit förbi. Ett medvetandelöst samlande. Han kallar dem sovande, de ouppvaknade. Jag kan se hur han tänker. Jag kan också se hur nödvändigt det är att låta sitt liv styras av högre lagar; en miljard kineser kan ha hur fel som helst. Att höja sig (riktningen kanske den omvända) kräver att jämförelserna upphör. Andlig aristokrat.Man kan också fundera över döden. Döden är onekligen skrämmande där den står i det avlägsna. Kanske mer skrämmande ju längre bort den befinner sig. Vi kan lockas att glömma den. I kriget är döden närvarande; för den sjuke, annalkande; för den offrade, redan mottaget och accepterat. Hur fri blir inte människan då. Helt i nuet, inga förpliktelser mot framtiden. "Redo att i varje stund samla allt i ett slutgiltigt offer", som Hammarskjöld skriver (fritt från minnet.) Det är inte vad som sker, det är sättet man gör det på...
2 kommentarer:
Hmm... Hur tänker sig Jünger att bönderna skall bete sig för att förstå det "andliga"? Dem gör väl det för överlevnads skull förmodar jag?
Visst gör de det för överlevnads skull, men betraktat från distans skiljer sig vår natur inte så mycket från djur som skapar samhällen och stretar på. Jünger är väl påverkad av Nietzsche i detta. Den uppvaknade människan kan förhålla sig till sitt arv, göra något större än vad man är predestinerad till. Älska trots allt hat man mött t.ex.
Jünger är som jag tolkar honom inte någon "alla skall med"-predikant. Fokus ligger på en mycket mer individuell nivå. Jag hjälper dig. Där står vägen öppen för varje människa till det högre, men valet måste göras av var och en av dem.
Att vara en hederlig arbetare ses av Jünger som så mycket bättre än att vara någon hederlös som roffar åt sig och på så vis får makt och anseende. Dygdetik och stil.
Skicka en kommentar