Vår upplevelsevärld fylls av olika ting. Mycket av kyrkligheten verkar gå ut på att finna vänner som kan bekräfta den världsbild man har och avsaknaden av dessa referenser, rättesnören, gör att man vandrar ifrån tron. Att gå med Gud är inte väsensskilt. Men istället för att låta världen bekräftas av de andra i församlingen, kyrkan eller sekten, bildar Gud själv referens. Är det märkligt att det finns en skiljelinje? Behöver jag kämpa för mitt referenssystem eller har jag själv en källa av levande vatten? Frågorna där blir något annat - ensamheten, särskildheten, ordlösheten - och en medföljande förvirring. Vår rädsla därför får oss att söka stöd bland de heliga - "Låt mig veta ditt namn." (1 Mos 32:29) Men Herren svarar blott med välsignelse.
3 kommentarer:
Vet inte om jag tolkar dig rätt men, NT betonar just styrkan i att stå enad som en församling.. En enad kropp, när en del lider, lider hela kroppen osv. Fast det kanske inte var detta du syftade till.. Men iaf så är man så stark ensam i sin vandring i världen..
edit stavfel:
Vet inte om jag tolkar dig rätt men, NT betonar just styrkan i att stå enad som en församling.. En enad kropp, när en del lider, lider hela kroppen osv. Fast det kanske inte var detta du syftade till.. Men iaf så är man [inte] så stark ensam i sin vandring i världen..
Församlingen är i allra högsta grad nödvändig på vägen till Gud. Jag rör mig i tankarna vid skillnaden mellan Johannes döparen och hans årskamrater. Vad får en människa att stå stark när allt faller. Vad är profetens essens.
Det handlar inte om att överge församlingen, utan att vara tacksam för dem som utgör pelarna i församlingen, och söka tillägna sig vad de har.
Skicka en kommentar