Det är verkligen något helt annat den Högste gör - förunderliga är hans vägar. Ger sin Son, av nåd, som i allt är utgivande. Kausalitetsbrottet är så totalt, ett flöde, ett öppet fönster i ett unket rum där den rättfärdige hämnas öga för öga. Han lyfter inte upp de starka, det var inte hans vilja att bygga något stolt. Han rotar inte upp. Han fyller i luckorna, samtidigt som allt i honom blir så enkelt och rent, närmar sig enhet. Tetriskristendom. Han höjer inte som han är hög, han manipulerar skalan. Inte för att vi förtjänar det. Inte en mänsklig gärning utom uppgivandet av den egna viljan för dem som följt honom. Den som har kommit lindrigt undan, "de friska", har dessutom betydligt svårare att ta emot den vård som den store helaren vill ge. När jag är svag då är jag stark. Men inte jag utan Kristus i mig. När vi är svaga då är vi starka och när vi tillhör honom får vi också ge av nåd, får vi bli helt genomglödgade av kärlek. Vi blir upplyfta till en etisk himmel, alltså nära honom, till enhet med hans sinnelag. Då ser människorna oss och tror - på godheten; på sanningen; på kärleken.
Hur kan man önska något starkt?
Men den rättfärdige skall få vila, om han också dör i förtid (Vish 4:7). Alltså dö i Kristus.
Han fortsatte: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." (2 Mos 33:20) Alltså leva i sig själv.
När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. (Rom 6:8)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar