Formell kejsare

"Och den stumme kan bli kejsare om han bara säger till." sjunger Hoola Bandoola Band i den gamla proggklassikern '1789+0'.

I vår postmoderna värld är detta ordnat med kryssrutor. Man är fri att definiera sig som man vill. Hur? Man konsumerar sig till en identitet, som Foucault mycket riktigt analyserat. Vem man är anges inte längre utifrån så banala saker som yrke eller härkomst, utan av de märken man associerar sin kropp med. Är det därför som det i dagarna öppnar en affär för märkeskläder till åldrarna 0-10 år i Uddevalla. Man vill ju inte att ens barn skall vara en nolla direkt.

Men en sak som bildning då? Uppfostran? Vett och etikett? Uppskattning för konsten? Etik?

Ibland hör man anklagelsen mot kyrkan att man delar upp kropp och själ på ett gammalt sätt. Dagens neurovetenskaper har bevisat att själen kan reduceras till neurotransmittorsubstanser och elektriska impulser i vår hjärna. Vad man missar är att lika mycket som all psykologi är hjärnbiologi, är all hjärnbiologi också psykologi, och också andlighet. Man kan höra sådant som att en läkarbedömning skall till för att få en helhetsbild av hälsosituationen. En läkare arbetar med grova saker som kroppen - i många fall välbetalade hantverkare, men likväl hantverkare. Hjärnkirurger har aldrig hittat något sådant som en själ.

I en materialistisk värld är detta med bildning, uppfostran och etik inget. "Wovon man nicht sprechen kann darüber muss man zweigen." I en materialistisk historieskrivning är det tingen som kommer först och drömmarna om dem senare. Det är den torra jordens nödvändighet som sedan skapar en illusion av kontroll. Den makt vi har är att konsumera och med vår konsumtion visa vår status. Feta guldkedjor, i förfinad form. Bratskulturen är i denna mening andligen död.

Man kan se den passivt aggressiva socialismen som en del i detta. Man har skuld som del av den utsugande klassen och som svagare har man naturrätten på sin sida att göra uppror och ta det som "tillhör en" egentligen. När man kommer fram till att industriarbetaren tjänar långt mer än sjuksköterskan och bibliotekarien träder Bordieu in och fortsätter den skulddrivna nivelleringen. Medelklassens kulturella kapital gör dem till förtryckare. Som martyrklassen anammar givetvis medelklassen detta och kastar sitt kulturkapital över bord samtidigt som man behåller skulden.

En del i nivelleringen är den symboliseringen och förandligandet som den formella kompetensen innebär. Man kan se det inom barnpsykiatrin. Behandlingsassistenter ges en kurs i KBT och bedriver sedan terapier. Detta är en terapi på pappret lika mycket som den som genomförs av exempelvis en psykolog. Men då själen inte bryr sig nämvärt om den formella kompetensen, endast detta att bli sedd och älskad. Innebär det i praktiken en devalvering. Språket töms. Dekonstruktion.

Så gör som Norton I, kryssa i rutan och bli formell kejsare.