Knot

Undra hur de, Israels menighet, kände i sitt knotande.

Var det det här vi blev uppdragna ifrån, knatande i öken, utan vatten, utan mat. Var det inte ett fantastiskt land som utlovades?

De kanske med svärdet i hand stod efter ett slag mot något av folken, kanske segrande, kanske som förlorare, och kände sig kanske inte så heliga, kanske hade de varit rädda, kanske gjort saker de inte var så stolta över. Skulle det inte vara till deras upprättelse?

Det kanske verkade meningslöst - det kanske var svårt att se att deras knatande, deras ofullkomliga utvandring, fyllt av knotande, tusentals år senare skulle leda till frälsning för mänskligheten. Kanske kändes det mer meningfullt att slå tegel, åtminstone bistå med något - gå runt i öknen, vad skall det tjäna till?

Kanske undrade de hur god koll den där Mose egentligen hade. Kanske var de trötta på flummare och visionärer, med egna små världar. Var det inte Gud själv som låg bakom detta?

Kan man klandra dem för deras knotande?