När stridsdammet lagt sig,
brottningen med Gud över,
är det åkern man längtar till,
det tysta tjänandet.
Man förbannar sin dåliga syn
när man inte kan skilja
jord från stenar.
Man förbannar sin dåliga rygg
att man inte orkar.
Man saknar liksom överblicken,
talangen och förmågan.
Vad mer finns kvar än nåden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar