Godheten kan ibland vara svår att förstå. Hur kan man ge sitt liv för sina vänner, och därigenom visa på kärleken? När man dagligen brottas med sina vanor och väldigt lite förmår, hur?Att låta sig växa i tro och tillit är ett självklart svar.
Ett steg på vägen kanske är detta. Att sluta värja sig från att världen angår en, och inse att varje handling, varje val är ett slag om din själ. Ställd inför sin broders lidande kunde Maximilliam Kolbe bara välja mellan att behålla själens renhet eller att låta den dö. Det var kroppens död eller andens. När allt överflödigt skalas bort och verkligheten återigen träder fram blir det liv och död, gott och ont, Gud eller flykten. I den meningen är handlingarnas resultat irrelevanta, endast den anda i vilket de verkar, det ord de inkarnerar spelar roll.
Man kanske vill hävda att bara fanatiker ser världen i svart och vitt. Kanske det. I Kolbes fall hade det varit mer rationellt att rädda sitt skinn och svenskkyrkliga förståsigpåare skulle säkerligen inte lyfta fram det som ett efterföljansvärt exempel - det är ju en mycket speciell kallelse detta. Ja att bli kallad av Gud är speciellt.
1 kommentar:
Det finns ett begrepp som förklarar lite av osjälviskheten.
Altruism.
Vilket är "osjälviskhet (i motsats till egoism, (av latinets "ego" = jag och "alter" = den andre)) betecknar viljan att hjälpa andra utan att den som hjälper har något egenintresse i det. I strikt mening är inte en handling altruistisk om man utför den för att känna sig nöjd med sig själv. Många religioner lär ut altruism som en dygd, se den gyllene regeln. Det kan dock ifrågasättas huruvida den gyllene regeln är strikt altruistisk om det finns ett egenintresse i att behandla andra väl för att i gengäld bli väl behandlad av andra".
Förklaringen inom parenteserna är tagen ur Wikipedia. En bra tolkning av begreppet tycker jag man fått fram här.
Skicka en kommentar