Stark själslig oro. Det stör mig, det stör min fasta. Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Kanske är det Jüngers infernovandring genom andra världskrigets Tysklands mörkaste baksidor. Kanske är det något helt annat. I Jüngers fall är frågan, hur kan man vända en tidsanda i allra högsta fall relevant (jag är nu vid nyår 1945 i hans dagboksanteckningar, Hitler, eller Kniébolo som Jünger kallar honom, har fortfarande ett grepp om massorna och den anda i vilken all förstörelse, allt huvudlöst dödande är den logiska konsekvensen, är fortfarande legio, ett attentat mot Kniébolo och hydran skulle växa ut ett nytt huvud).
Jag har ofta funderat över det, drömgränser i idrott, friidrottsvm i tokyo 91. Bob Beamons världsrekord slås inte en utan två gånger, Carl Lewis 8.91, Mike Powell 8.95. Koståkning, kvadrupplarna går från att vara exklusivt till att vara ett krav. En person visar vägen, visar att det är möjligt varefter andra alltid följer efter.
Jag har också funderat över detta med vetenskapliga upptäkter som oberoende av varandra uppstår ganska synkront.
Tidsandor verkar enligt samma principer. En mans kritik verkar tills den blir bemött och emotsagd varefter hela världen kan komma ur trollbindningen. Det räcker inte med att Hitler försvinner, den tidsanda som han personifierar måste bemötas, annars kommer det bara fortsätta.
En persons lilla aktivitet på ett forum skulle i detta avseende faktiskt kunna vara betydelsefullt.
Den själsliga oron får jag rida ut.
2 kommentarer:
Frågan är om inte detta var det klart mest optimistiska - i all sin oro - jag läst på mycket länge. Optimistiska är kanske inte rätt ord egentligen, positivt,klarsynt, glädjande... Du sätter fingret på något här, vet inte riktigt vad men det hör nog till saken så att säga. Tack för de orden!
Anonym: Det irrationella hoppet är en plikt som troende.. :)
Skicka en kommentar