Matematikprojekt

Svenska barn skall lära sig matematik - genom projekt.

Av en miljardsatsning från staten blir det som vanligt - en lärare som svischar in och ut under projektperioden, 90 % till nya kartläggningar och kontrollsystem som gör att ordinarie lärare får mindre tid, och en fingerborg.

Det torde tyda på att staten inte litar på något så lågt som kommunen. Och vem kan klandra dem.

Undran

Vad innebär det att vandra under Herrens ok? Den stabila grunden är inte lätt att finna i vårt inre. Vi skapas i varandras ögon. Ingenting är stabilt och det ljus vi kunde hoppas på från höjden är bortom vår fattningsförmåga. Är det en aspekt av tilliten att släppa sina egna försök att förstå och definiera sig själv. Att meningen till slut står över vad vi kan förstå.

Organisatoriska visioner

Kolportören tipsade om att NOD har ett nummer från 2006 som ligger ute pga. diskussionen kring EC.

I tidningen finns en artikel om de olika organisationsrecept som man sedan 50-talet försökt implementera för att vända nedgången i medlemsantal i kyrkan. Spännande läsning. Jag läste en liknande genomgång i organisationspsykologin (Moderna organisationer, Rövik) som satte fingret på att man förändrar väldigt mycket men får väldigt lite effekt. Man rör på ytan, hittar på nya värdeord, ritar nya streck mellan rutor, men allt blir som det alltid har varit, nästan, för det rör på sig hela tiden och på sätt som är svåra att förutse.

Cellgruppen är en av dessa idéer som var allena saliggörande för inte så länge sedan (jag hör numer parallellt dem som fortfarande menar det och dem som påpekar att många har lämnat detta). Över huvud taget tycker jag att det är tveksamt att umgås på ett så konstlat och uppstyrt sätt. Var är det naturliga mötet, den naturliga relationen och viljan till densamma? Standardiseringen når efterhand en gräns då det inte längre finns samordningsvinster utan bara förluster i alla ärenden som inte är enligt modellen (och hur många passar verkligen in i mallen?)

Församlingsplantering är ett annat. Expansion är tydligen viktigt. Till synes viktigare än att kärlek, enhet och allt som nu skall vara det som skall expandera. För här är min analys. Kyrkan är inte trovärdig. Man har inte på ett trovärdigt sätt bemött upplysningen utan försökt bli del av den. Man är så rättfärdiggjord att man inte i gärningar har kunnat visa något av den kärlek och enhet som skulle vara tecknet - eller sagt med andra ord - man har inte låtit Anden verka, låtit Ordet bli kött.

För uppenbarligen har inte något av alla dessa organisatoriska trolleritrick fungerat. Samtidigt som det tar resurser i form av både tid och energi. Är det kanske dags för en organisatorisk nollvision?

Sjukt

Jag hör att M vill skapa en nationell vårdplanering där man skall reglera behandlingen för enskilda diagnoser, S vill ha mer kontrollsystem och kvalitetsarbete. Resurser är det ingen som pratar om. Det finns någon märklig hållning där man tror att man kan lagstifta om allt och sedan inte behöver ta ansvar för det i budgetarbetet. Så går det när man lägger beslutet i en annan korg än utförandet, och i ytterligare en annan det ekonomiska ansvaret.

---

Jag kan f ö bara notera uppståndelsen kring HBT-personer som inte får asyl. Bra att frågan uppmärksammas. Tråkigt att de kristna irakierna inte fick samma uppmärksamhet.

Rob Bell m.m.

Jag sitter och lyssnar på någon som sågar Rob Bell. Personligen tycker jag Rob Bell är både inspirerande, rolig och kunnig och har inget emot honom. Men det har "Christian pirate radio". En sak funderar jag kring. Rob säger något om att rättfärdighet utifrån 1 Mos 22:18. Han menar att det utifrån Abraham skall utgå en ny stam med ett nytt sätt att leva på. Häcklaren pausar och säger med ironiserande ton: "Nej, det är inget speciellt med dem, men de skall frambringa Kristus." Ingen Helig Ande, inget Guds verk med människan. Bara rättfärdiggörelse genom tro, annars helvetet. Evangelium? Kalvinister är för härliga.


Texten är dessutom ett exempel på hur man verkligen ansträngt sig för att göra så otraditionella översättningar som möjligt.

1917: Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför
att du lyssnade till mina ord.»

2000: Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått.

Länktips: Paolo Roberto...

Tyck vad du vill, men jag känner mig lite lättad.

Paolo Roberto talar om feminism.

Kommentar Aftonbladetgate

Aftonbladetgate har inte heller gått mig förbi. Jag håller yttrandefriheten högt. Jag tror att det aldrig skadar att vädra åsikter. Israel som sådant skall inte undgå granskning och judar skall inte särbehandlas, ens positivt.

Jag har också ett grundmurat kvällstidningsförakt. Det är tendentiös idiotjournalistik för idioter. En tidning som livnär sig på pöbelmentalitet och moralpanik (kanske deras syn på arbetarperspektiv?). Aftonbladet är väl den tidning i Sverige som ligger närmast nyhetsfabrikatören the Sun och detta fall är inget undantag. Att man skulle stå för någon sorts objektiv granskning av någonting som rör Israel är ytterst tveksamt. Aftonbladet driver en tes och i sin tveksamma pressetik skyr man inga medel.

Egentligen är inget nytt i detta. Någon känner sig ledsen, sårad och kränkt av kvällstidningens falska uppgifter. Genast springer man och gömmer sig bakom yttrandefriheten och något panikartat sprider sig i SVT:s morgontvsoffa. Yttrandefriheten är hotad. Kanske borde media ägna sig åt viss internkritik och inse att journalistiken idag är hotad. Så fungerade gillen och skrån under medeltiden. Så fungerar professioner idag. Man sköter sin egen självkritik, man får ett ansvar och är självständig under förutsättning att man faktiskt sköter det.

Man kan tycka att det borde vara så enkelt. Man klargör vad man står för. Vad som var fakta och vad som är de palestinska kvinnornas ogrundade åsikt. Man gör avbön, ber om ursäkt. Stora män ber om ursäkt. Aftonbladet tillhör inte dem. Istället fortsätter man framhärda i att det var en viktig artikel som belyser viktiga frågor. Allt tal kring att man inte skulle vara antijudisk (antisemitisk), att man inte bär särskilda antipatier mot denna nation motsägs av Aftonbladet och övriga vänsterns agerande (stoppa matcheninitiativet ett exempel, uttalanden om att de var de största krigsförbrytelserna sedan världskrigen ett annat). Är det något att skämmas för? Att man allierat sig med Palestina och fortsätter att stötta Hamas är knappast något man kan ifrågasätta. Att man ansluter sig till ett förakt med tusenåriga anor av ett folk, varför hymla med det? Självbilden är måhända hotad...

Regeringens agerande, både i ett avståndstagande från artikeln och i att inte lägga sig i, är enligt min mening korrekta.

[Dagen]

Rättfärdighet

Rättfärdighet. Rättfärdighet är kopplad till lag. Håller man Lagen är man rättfärdig. Om man gör som Gud vill åtnjuter man hans gunst.

Det blir så lätt. Göra rätt (inte sällan genom att försaka) -> belöning i himlen, göra fel -> straff. En begriplig bild utifrån mänskliga förhållanden. En fond för det som senare skall ske.

Utifrån denna bild kan man lätt få för sig att Gud är arg, att det är därför han vänder sig bort. Ofta var det tolkningen för Israels folk när man upplevde att Gud inte stod landet bi. Om Gud inte är arg blir det betydligt svårare att inse vad rättfärdighet innebär - varför behöver Gud laguppfyllelse för gemenskaps skull? Bilden blir ännu mer komplicerad när vi får veta att det inte var de stora männens gärningar som gjorde dem rättfärdiga, deras tro och tillit.

Israels folk hänvisade till folket, om inte jag är rättfärdig så se till dina löften, Kyrkan hänvisar till Kyrkans tro. Men fariséen som tackar för att han av Guds nåd hållits inom förbundet, blir tillrättavisad. Det är den som genom val ställt sig utanför frälsningen som gick därifrån rättfärdig. Är Gud kränkt och vill ha upprättelse? Att vi skall böna och be, är det vad som krävs?

Kanske är det det nya sättet att vara människa på, skatteindrivarens sätt att böja sig under, att rasera muren i hjärtat som leder till hans rättfärdighet. Precis som synderskan får han mycket förlåtet och kan gå därifrån och älska mycket. Precis som att han var sänd till dem som anser sig sjuka och syndare.

Är det ny kraft att handla enligt regler de får? Varför leder upprättande till kärlek? Vad är det som får bubbla fram? Vad är det som föds? Vad vi skall bli vet vi inte, men det skall uppenbaras.

Rättfärdighet till skänks, gemenskap till skänks. Det är så lätt att tro att det finns ett pris, och visst fanns det ett pris. För all rädsla, all skam och allt hat. Men detta pris är betalt. Kvar nu är barar friheten.

Fredagsmys med 1 Mos 4

Adams vilja att själv vara Gud fick konsekvensen att Adam gömde sig för Gud, skylde sin egen nakenhet och får slita i sitt anletes svett för att göra stenar till bröd, och får en lösning i att Gud skyler människan med en hård hud. Gud själv håller sin hand över människan och döljer sig, och döljer människorna för varandra. Varför? Rädslan.

Kain och Abel offrar båda till Gud men det går bra för Abel och orättvisan ger Kain rätten att döda sin bror. Kain distanserar sig från sin medmänniska genom att sänka blicken i skam. Skall jag ta vara på min bror? Kain som själv ytterligare isolerar sig inser sin bräcklighet och säger: "Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig." (1 Mos 4:13-14) Känner ni rädslan? Föga inser Kain att det är hans eget val att fjärma sig från sin medmänniska och hans faders val att fjärma sig från Gud. Att detta är ett straff som han trodde var frihet. Fri från medmänsklighet och en krävande Gud.

Men Gud finner på råd även här, Han "lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. (1 Mos 4:15) Ett tecken, tav, bokstaven för det T, ofta tecknat som ett kors. Kain är korsmärkt och något läggs ned i människan av spärrar för att döda även den man "inte känner" (sina okända bröder).

Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. (1 Mos 4:16)

Vem drar sig bort? Människan drar själv bort från Gud och sina medmänniskor.

Förfelade människor

-Vi är sådana förfelade människor, säger han och nickar mot ölburken som ligger intill honom, men tror du Gud förlåter oss?

Vad skall man säga. Kom till mig ni som är tyngda av bördor. Hon visar mycket kärlek därför att hon har blivit förlåten mycket. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Gud är väl en sak, men människor...

Kyrkoval - simul justus et peccator

Kyrkan går till val och det är svårt att veta ut eller in. En kyrka av folket. En folkkyrka. Ett Guds folk? Ett Gudsfolk? Kyrkan bär här en av inkarnationens självmotsägelser som ett öppet sår. Hur kan det himmelska och det jordiska enas i en kropp? Hur kan syndaren och helgonet finnas i en kropp - simul justus et peccator?

Frågan kring uppenbarelsen är central här. Man kan hävda att demokrati är en kontinuerlig uppenbarelse och att Guds vilja alltid är i enlighet med folkviljans. En läsning av gamla testamentet skulle föreslå annorlunda. Folket ber översteprästen göra en guldkalv och den kyrkliga ledaren är inte sen att svara upp. Man kan också hävda att vi inte kan veta något om Gud och dennes vilja, men det är inte min tro, och så vitt jag förstår det inte heller kristen tro. Guds Ord finns i bibeln och Guds Ord uppenbaras av Anden inom oss. Sådan är min tro. Men hur skall man veta vems röst man skall lyssna efter? Jesus säger själv att fåren känner herdens röst. Men alla de medlemmar som är getter då? Eller som bara är så upptagna med sitt eget viljande och verkande? Jesus uppmanar oss förvisso att inte rensa ut ogräset, men det kan vara viktigt att själv bära med sig detta - för man kan lätt få för sig att trosfrågor är något vi kan besluta om enligt en demokratisk princip. För det är ju ändå det som är det viktiga; att Guds vilja sker, i himlen som på jorden - för detta har vi alla ett ansvar.

Jesus uppmanar till ett underordnande ledarskap. Jag brukar tänka på den hänförelse denna världens mäktiga brukar omvittna inför mötet med den lilla gubben Dalai Lama. Jag tänker mig det som ett ledarskap genom underordnande. Eller på Dag Hammarskjöld, hans tysta diplomati.

Frimodig. Frimodig kvinnoprästmotståndare. Frimodig tvärsäker översittare som minsann vet. Frimodig kyrka. Denna skara får bära mycket. För det mesta välförtjänt. Finns det någon anledning att försvara sig?

Vad är då fascinationen med detta parti? Varför engagerar sig så många kyrkoprofiler utanför KT-/segloraklicken i detta parti? Tycker man att det gått för fort? Tycker man att kyrkan är tam i förhållande till politiken? Är det för identitetslöst? Det tycks mig som att partiprogrammen alla lovar en kyrka med Guds ord och Jesus i centrum, men att frimodig kyrka ganska ensamt menar att man är på någons sorts fel väg, eller läser jag på dåligt? Frågan man får ställa sig är någonstans ifall det är gnälliga bakåtsträvare eller ifall det faktiskt kan ligga något i ropet på omvändelse.

Jag är döden

"Jag är döden."

"Devetjag."

Döden är obegriplig för barn. Mången sekulär förälder säger att morfar är i himlen, för att det ger någon sorts förklaring som barn kan ta till sig.

Det hade varit intressant att se en "existentialism for kidz" som genom en sekulär myt kan förklara att barnen själva måste bära sin ångest. Det kanske redan finns, vem vet?

God min i elakt...

Jag står nominerad för frimodig kyrka inför höstens kyrkoval. Inte för att jag håller med om partiprogrammet i sin helhet (hur skulle det se ut för någon i min generation?) men jag ser ändå att de är de som tydligast tar avstånd från det politiska styret av vår kyrka. Nu har jag av nomineringsgruppen blivit uppmanad att vara med på torgmöten samt att skriva debattartiklar i polemik med socialdemokrater och allt vad det nu kan vara. Vassast armbågar och bäst show vinner. Yta. Vi och dem. Rävspel.

Jag ser en stor risk att man blir det man vill bekämpa i detta och kommer inte att delta på det sättet. Finns det ingen plats för ödmjukhet, enkelhet och underordnande, för ledande genom exempel i kyrkopolitiken kommer det bli en kort sejour där för min del. Om man ens kan bli invald på andra kriterier än att man har det största egot och därmed skymmer sikten för alla andra.

Den som lever får se...

Demoner

De besattas demoner får uttala sig ett antal tillfällen i evangelierna, nedan återgivet enligt Markustexten.

"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige." (Mark 1:24)

"Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!" Nu frågade han: "Vad heter du?" Mannen svarade: "Legion heter jag, för vi är många." (Mark 5:7,9)

I mötet med Gud sker någonting i människan. Undermedvetet känner hon igen Guds helige men reaktionen blir "har du kommit för att ta död på oss." Herodes identifierar frälsarens när han hör talas om honom och ser genast ett hot mot sin makt. Ivan Karamazovs 'Storinkvisitorn' i Bröderna Karamazov har ett liknande tema. Om Kyrkan i sin makt skulle finna att Jesus återvänt skulle den genast åter ställa honom på ett bål eftersom han förmodligen skulle börja predika Andens frihet och den oförmedlade kontakten mellan Gud och människor. Kyrkan har sedan länge istället börjat ge människorna brödets trygghet, men människan lever inte bara av bröd.

Människan skulle önska att han, Gud, inte hade med oss att göra. Alla upptänkliga sätt att hålla Gud på avstånd. I liturgi, i former, i teologi, i uppdelningar av livet osv. är ett ständigt levande exempel på hur fruktansvärt det är att falla i den levande Gudens händer.

Det andra demoniska uttrycket pekar på den splittring och vilsenhet en själ som lever bland gravarna kan känna. Vilket fullkomligt förvirrat virrvarr av viljor, känslor och rädslor som finns i människans hjärta.

Enligt Honom är det "inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."

Tankedagbok Taizé 09

Tankedagbok från min vecka i Taizé. Jag är inte riktigt nöjd med den, men låt gå.

länk

Bördor

Du kan bli fri. Ditt själs fängelse; ensamheten, rädslan. Du kan bli fri. Frihalsad. Frälst.

Det är vårat evangelium. Den praktiska nytta enligt vilken övrig bevisning borde kunna bero. Gud själv verkar inte vara särskilt benägen att bevisa sig. Han vill vår frihet, friheten att vara oss själva.

Att förmedla detta kräver borttagande av bjälken i vårat öga. Ett avläggande av vår egen börda. Hur kan vi annars hjälpa någon enda att bli fri? Hur kan vi tro att de bördor vi själva tagit på oss av rit och fromhet skall hjälpa någon annan? Är vi inte som fariséerna som binder tunga bördor men inte gör något för att lätta dem.

Befria så människor från deras bördor, från allt det som hindrar dem från att leva i kärleken. Detta är vad Kristus vill.

Hemma igen.

Sommaren är över. Min sommar åtminstone. Nu börjar arbetet imorgon igen, tillbaka till rutiner, till stress, osv. För att maximera kontrasten har jag (och Rowan Williams) tillbringat en vecka i det franska klostret Taizé, och därtill veckan i tystnad. Under veckan har jag stiftat närmare bekantskap med Hans Urs von Balthasar genom den helt igenom underbara boken Heart of the world. Man kunde citerat hela boken här, men jag nöjer mig med ett litet smakprov enligt följande (samt en uppmaning att genast beställa boken).

There is a community of saints, and there is also a communion of sinners. Perhaps they are both one and the same thing - this chain, this wave that rolls on through days and centureis, a bloody stream of guilt, the blunderersä course of those who drag themselves down and pull themselves up again. One life of warm guilt and of warm remorse throbs through them all, and amid this dark stream of good evil suffering there flow also the redeeming drops of your blood, O Lord. You shall save them.

I have been expelled from thus communion of sinners. Stiff and frozen, rolled up lump-like, I cower to the side: my sin is without comparison. When those other fail, the angel of God weeps in their midst. For me there is no angel. When they fall, a secret vessel bursts in them and bitter longing is pired out like a sacrifice. But in menothing breaks any longer. Everything is hard and inexorably sealed off. When they have sinned they may still go on and pray. What prayer should I stull be able to utter that would not be accompanied by hell's mocking laughter? How am I still supposed to believe what I say to you? "I am sorry." "I want to love you." I have proof from experience that this is not true. In others the offended Holy Spirit still moans on. In me everything remains mute, and this, very likely, is what is called the sin against the Spirit. The others fall on their knees before the Cross. I've managed to get behind the Cross. The others persevere as men taught by God: "It was good that you humbled me, for thus I learned to know your justification." I have long since graduated from this school; in me sin no longer has any improving aspect. Sin in me is round and sated and unassailable from any side - a ball of fire and iron.

Leave me alone. Neither let your Mother touch me. I am no sight for you two. Do not waste your compassion on me: it would be missplaced. Let the inevitable come down on me. To the one on your right up there you promised Paradise. I heartly concede it to him. He has earned it. He did not know what he was doung. Be happy together in your eternal garden! But don't torture yourself over me. I'll always be the one on your left. And stop torturing me too with your torture. Try to forget me.

WAS THAT LIGHTNING?... (s. 148-149)