Kolportören tipsade om att NOD har ett nummer från 2006 som ligger ute pga. diskussionen kring EC.
I tidningen finns en artikel om de olika organisationsrecept som man sedan 50-talet försökt implementera för att vända nedgången i medlemsantal i kyrkan. Spännande läsning. Jag läste en liknande genomgång i organisationspsykologin (Moderna organisationer, Rövik) som satte fingret på att man förändrar väldigt mycket men får väldigt lite effekt. Man rör på ytan, hittar på nya värdeord, ritar nya streck mellan rutor, men allt blir som det alltid har varit, nästan, för det rör på sig hela tiden och på sätt som är svåra att förutse.
Cellgruppen är en av dessa idéer som var allena saliggörande för inte så länge sedan (jag hör numer parallellt dem som fortfarande menar det och dem som påpekar att många har lämnat detta). Över huvud taget tycker jag att det är tveksamt att umgås på ett så konstlat och uppstyrt sätt. Var är det naturliga mötet, den naturliga relationen och viljan till densamma? Standardiseringen når efterhand en gräns då det inte längre finns samordningsvinster utan bara förluster i alla ärenden som inte är enligt modellen (och hur många passar verkligen in i mallen?)
Församlingsplantering är ett annat. Expansion är tydligen viktigt. Till synes viktigare än att kärlek, enhet och allt som nu skall vara det som skall expandera. För här är min analys. Kyrkan är inte trovärdig. Man har inte på ett trovärdigt sätt bemött upplysningen utan försökt bli del av den. Man är så rättfärdiggjord att man inte i gärningar har kunnat visa något av den kärlek och enhet som skulle vara tecknet - eller sagt med andra ord - man har inte låtit Anden verka, låtit Ordet bli kött.
För uppenbarligen har inte något av alla dessa organisatoriska trolleritrick fungerat. Samtidigt som det tar resurser i form av både tid och energi. Är det kanske dags för en organisatorisk nollvision?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar