tisdag 18 augusti 2009

Kyrkoval - simul justus et peccator


Kyrkan går till val och det är svårt att veta ut eller in. En kyrka av folket. En folkkyrka. Ett Guds folk? Ett Gudsfolk? Kyrkan bär här en av inkarnationens självmotsägelser som ett öppet sår. Hur kan det himmelska och det jordiska enas i en kropp? Hur kan syndaren och helgonet finnas i en kropp - simul justus et peccator?

Frågan kring uppenbarelsen är central här. Man kan hävda att demokrati är en kontinuerlig uppenbarelse och att Guds vilja alltid är i enlighet med folkviljans. En läsning av gamla testamentet skulle föreslå annorlunda. Folket ber översteprästen göra en guldkalv och den kyrkliga ledaren är inte sen att svara upp. Man kan också hävda att vi inte kan veta något om Gud och dennes vilja, men det är inte min tro, och så vitt jag förstår det inte heller kristen tro. Guds Ord finns i bibeln och Guds Ord uppenbaras av Anden inom oss. Sådan är min tro. Men hur skall man veta vems röst man skall lyssna efter? Jesus säger själv att fåren känner herdens röst. Men alla de medlemmar som är getter då? Eller som bara är så upptagna med sitt eget viljande och verkande? Jesus uppmanar oss förvisso att inte rensa ut ogräset, men det kan vara viktigt att själv bära med sig detta - för man kan lätt få för sig att trosfrågor är något vi kan besluta om enligt en demokratisk princip. För det är ju ändå det som är det viktiga; att Guds vilja sker, i himlen som på jorden - för detta har vi alla ett ansvar.

Jesus uppmanar till ett underordnande ledarskap. Jag brukar tänka på den hänförelse denna världens mäktiga brukar omvittna inför mötet med den lilla gubben Dalai Lama. Jag tänker mig det som ett ledarskap genom underordnande. Eller på Dag Hammarskjöld, hans tysta diplomati.

Frimodig. Frimodig kvinnoprästmotståndare. Frimodig tvärsäker översittare som minsann vet. Frimodig kyrka. Denna skara får bära mycket. För det mesta välförtjänt. Finns det någon anledning att försvara sig?

Vad är då fascinationen med detta parti? Varför engagerar sig så många kyrkoprofiler utanför KT-/segloraklicken i detta parti? Tycker man att det gått för fort? Tycker man att kyrkan är tam i förhållande till politiken? Är det för identitetslöst? Det tycks mig som att partiprogrammen alla lovar en kyrka med Guds ord och Jesus i centrum, men att frimodig kyrka ganska ensamt menar att man är på någons sorts fel väg, eller läser jag på dåligt? Frågan man får ställa sig är någonstans ifall det är gnälliga bakåtsträvare eller ifall det faktiskt kan ligga något i ropet på omvändelse.

12 kommentarer:

Johan Stenberg sa...

När jag läste ordet "Kyrkoval" så trodde jag först att det handlade om att välja rätt kyrka. Men det är ju sant, det kan också handla om att välja politiker.

Lycka till med valet!

Excelsis sa...

Johan: Du får ursäkta. Jag bearbetar min egen kandidatur och mitt medlemskap. Kyrkoval i din mening får vänta i nuläget.

Maja sa...

Nu är ju de flesta människor i det här landet inte med i Katolska kyrkan utan den demokratiska Svenska kyrkan som har val snart, Johan Stenberg.

Excelsis, det finns ju geist i andra partier och grupperingar också och i alla händelser kan man själv tillföra det. Handlar det inte helt enkelt snarare om tolkning och värdegrund, åsikter om kyrkan, i frågan om vilket parti man väljer?

Excelsis sa...

Maja: Jag måste säga att jag verkligen uppskattar att du tar diskussionen. Tolkning och värdegrund och åsikt om kyrkan. Om vi i detta låter bli att kalla den specifikt kristen, det skulle ju vara att skriva folk på näsan, kan man åtminstone säga att det finns en konservativ värdegrund som enligt min mening är underrepresenterad. Den skiljer sig från den liberala värdegrunden utifrån att man har en mer pessimistisk människosyn. Människan är behäftad med arvssynd och ur hennes eget hjärta strömmar ondska. Därför är hon i ständigt behov av omvändelse. Hon behöver inse att hon inte har sanningen utan behöver böja sig under Guds sanning. Hennes frihet uppnås alltså inte genom att alla ok kastas av och att hon blir fri från alla band. Hon behöver underordna sig Gud och behöver en församling (som hennes nya familj).

Den skiljer, av samma anledning från, sig från "tabula rasa"-tanken.

Den skiljer sig från socialismen på samma sätt utifrån dess utopier. Det klasslösa samhället kommer inte göra något åt människans hjärta, på samma sätt som det jämställda samhället inte hjälper oss. Därmed inte sagt att man kan göra gemensam sak i kampen för jämlikhet och jämställdhet. Det är också svårt att utifrån olikheter motivera våld - något som socialismen sällan varit främmande för.

Som jag ser det kommer liberala och socialliberala politiker - oavsett partitillhörighet - hålla upplysningsidealen överordnade. Paulus ord om att slaven skall förbli slav och hedra sin Herre kommer man ha mycket svårt att acceptera. På samma sätt att man skulle vara utrustade med olika gåvor, eller att allas åsikter om vad Gud säger inte skulle vara lika rätt osv.

Socialistiska politiker kommer att se till de strukturella frågorna och hitta strukturella lösningar på problemen. Ser jag på Jesus är det människan och hennes hjärta som hela tiden är i fokus. Alltså den enskildes omvändelse.

Excelsis sa...

Vad jag kan se har den tradition jag önskar företräda bibeln och den historiska kyrkan till grund. Utifrån detta diskuterar jag gärna mina enskilda åsikter eftersom min ambition är att i allt högre grad få mina åsikter att överensstämma med detta. Socialismen och liberalismen är utomkyrkliga ideologier som någonstans måste jämka - jag kan inte se det på något annat sätt.

Gällande kyrkosyn gjorde svk en utredning om kyrkobegreppet där man utgick från lagtexten (sic!) och därifrån avskrev kyrkan som mystisk gemenskap eftersom detta var elitistiskt och därmed inte demokratiskt (sic!). En kyrka som utgår från lagtexten och ser vilket utrymme man får verka inom har problem. Det är en vingklippt tamhöna och det gör mig förbannad. Här ser jag givetvis kyrkan som något annat - som Andens verk och Guds rike på jorden. En mystisk gemenskap som vi ytterst inte kan veta gränserna på. Dopet är ett självklart konkret inträde men att det sedan är något levande organiskt. Ett geografiskt församlingsbegrepp är utifrån detta helt tokigt - en församling firar Gudstjänst. Att låta församlingsbor ansluta sig till den församling man känner sig hemma i (man är ju faktiskt mobil, särskilt om man bor i tätorter) torde vara en självklarhet. Märk väl - jag önskar inte utesluta någon, tvärt om.

Lekmannaengagemanget och kyrkorådet som sådant är förvisso något positivt. Kanske bör man inte förändra detta, men låt då framföra ovanstående som en åsikt, en röst från historien.

Svenska kyrkans historia med riksdagens kontroll över biskopstillsättningar och trosfrågor är inte irrelevant. Den kontroll som utövades där har endast marginellt minskat. Olle Burells (S) fingerslag på biskoparna efter att de uttalat sig i frågan om vigselrätten pekar på biskoparnas svårighet att uttrycka en avvikande åsikt - skulle de så vilja - gentemot det politiska etablissemanget. Jag ser i svenska kyrkan något förkvävt som behöver befrias. Om inte från partipolitiken som sådan så från rädslan. Var är styrkan hos den som kan stå upp för de svaga? Oscar Romero, Bonhoeffer och Kolbe borde vara självklara förebilder och som borde leda till viss handling. Då kan du inte ha en (S)-knådd som allt skall passera igenom, och som skall formulera allt så att inget stöter någon av alla världens lättkränkta. Miljöengagemanget är bra men innebär i allt väsentligt att man slår in öppna dörrar. Skapelseperspektivet är kanske också det tunnaste evangeliet vi har. Det unika vi kan erbjuda är det milda oket. Låt oss ägna oss åt människor.

Abortfrågan borde vara en självklarhet för kyrkan att engagera sig i. Inte för att förbjuda utan att finna andra vägar att minska antalet oönskade graviditeter samt att öka stödet runt unga kvinnor som hamnar i den situationen.

Maja sa...

Jag ska kommentera tillbaka men inte idag, jag känner mig lite förkyld och är på så jäkla gott humör. Ska inte slösa det på Frimodig kyrka :) närå men jag återkommer.

Maja sa...

Det är ju ganska tunga grejer att hävda att det strömmar ondska ur människors hjärtan. Menar du att det är konservativt att tänka så? Tror du att den åsikten delas av andra som röstar på Frimodig kyrka? Jag känner igen nidbilden av den "liberala" (det känns märkligt att använda det ordet som ett vänsterbegrepp måste jag säga) laissez faire-synen på människan som redan älskad, vald och accepterad, och jag ser också människor som tänker så, men jag tror att det är ännu vanligare att man just för att man tror om sig själv att man är så jävla ynklig behöver få höra att man är älskad, vald och accepterad. Nåden är ständigt relevanten eftersom vi hela tiden drar domen över oss själva. Så en kyrka som predikar kärlek är en kyrka som jobbar i motvind, inte bland förträffliga självförhärligande människor utan bland de allra trasigaste (som Allhelgonakyrkan i Stockholm).

VI lever i en reell värld - fallen värld, om man vill vara biblisk - och socialismen är mitt bästa förslag att förbättra den rent konkret. Jag ser ingen motsättning mellan verklig socialism (som aldrig realiserats i ett land) och att följa Guds vilja.

Pauli ord och hans egen verksamhet står lite i motsättning där. Om man vill är det lätt att se Paulus och förstås Jesus som motståndare till herrar.

Att någon skulle ha tolkningsföreträde över en annan i vad Gud säger är en omöjlighet, jag kan inte se att det skulle kunna vara så på något enda sätt. Alltså inte heller en vigd präst el dyl.

Återigen, den enskildes omvändelse står inte i motsättning till sociala refomer.

Du håller dina meningsmotståndare för utomkyrkliga ideologier men problemet är att det finns ingen 'inomkyrklig' ideologi. Det finns ingen Kaspar Hauser-kyrkling som man kan lita på står för något oförvanskat - det är lika fåfängt som att lita till Dalai Lamas utvaldhet eller påvens. Och varför skulle det vara bättre att leva i ett tidsvakuum? Gud steg ner på jorden också för att visa att här på jorden är vi satta i ett sammanhang, också Gud själv, ingen undantagen. Jag vet att du inte gillar KG Hammar men för mig är det milsvida skillnad mellan en Maud Olofsson-politisk kyrka och KG Hammars poängterande av medmänsklig mystik. Jag uppfattar INTE honom som någon som sätter profana frågor på dagordningen (det gör däremot Wejryd, som lustigt nog kommer från missionsförbundet och inte väcker någon kritik i de frikyrkliga lägren).

Abortfrågan och alla typer av mänskliga frågor ska kyrkan engagera sig i. Det tycker jag med.

Jag har skrivit en del relaterat idag på min egen blogg.

Excelsis sa...

En fallen värld samtidigt som man inte skall prata om att individen någonstans har en roll i denna ondska. Är det strukturerna som spökar igen månne? Detta är en ideologisk fråga som du säger där bibeln, enligt min mening, är solklar på att det (också) är individen som är fallen. Formuleringarna kan i och för sig kvitta så länge man inte överdrivet går med i urskuldandet utan tillkänner människor kapacitet, fri vilja och ansvar.

Sann socialism blir jag lite nyfiken på. Har det något med Marx att göra innebär det en materialistisk historiesyn, en syn på människan som i grunden formbar, ett klassbegrepp där ett vi (folket) definieras exkluderande, gentemot kapitalister och feodalherrar, senare gentemot intellektuella, osv. När socialdemokrater oskyldigt pratar om arbetarperspektiv implicerar det en tankevärld som i mycket inte är kristen. En kristen socialism, där man gjort en bearbetning av Marx ideologi (och Lenin, Mao, eller vem du nu vill använda, varför inte Gramsci och Habermas), ser jag som fullt möjlig. Men frågan är huruvida det fortfarande är socialism. Högeravvikelse hade det hetat på 70-talet. Socialdemokratin är i dagsläget något ideologiskt ganska förvirrat i första hand socialliberalt men med en hel del gammal arbetarretorik och med en maktfullkomlighet i egenskap av "folkets" företrädare.

Jag måste dock säga att om du med sann socialism menar en rättvisare fördelning och minskade klyftor, solidaritet, pacifism, egendomsgemenskaper osv. är det alldeles riktigt ingen motsättning.

Det finns en bunt kristna anarkister med stor trovärdighet (ex. Tolstoj).

Tolkningsföreträde är en komplicerad fråga i dagens läge. Man måste likväl fundera på varför man kan säga att Jesu Gudom och mänsklighet är att se som kristna dogmer och motsatsen skulle hamna utanför. Hur vi kan ha en trosbekännelse osv. Ifall det inte finns ett tolkningsföreträde. KG:s stora förtjänst, som jag förstår det av hans fanclub är att han luckrade upp detta och att man inte, som han själv t.ex., behöver tro på ett liv efter detta utan att man kanske finns i Guds minne, jungfrufödelse osv. Jag menar att det är en svaghet och att man måste se kyrkohistorien som en uppenbarelse, alltså vad människor har trott och uppfattat som centralt i 2000 år (treenighet, Jesu historicitet, Gudomlighet och mänsklighet, bibelns inspiration osv.) är det vi fortfarande tror och att inget genom beslut i statliga folkförsamlingar kan läggas till där.

Att vi lever i ett sammanhang håller jag med om i allra högsta grad och att ingen kyrka har varit perfekt håller jag med om. Däremot finns det ett ideal att sträva emot och det finns bättre och sämre kyrkor. Knutby är ett exempel på en dålig, Allhelgonakyrkan är då betydligt bättre. Att man bör vara medmänsklig i högre grad och mystisk också för den delen håller jag absolut med om. Här ser jag inte att man med nödvändighet därför måste bryta upp och relativisera vad kyrkan lärt genom 2000 år. Där är Rowan Williams bättre än KG. Det är inte för hans sociala engagemang eller hans "mystiska" hållning (även om han verkar komma fram till helt andra saker än 2000 år av mystiker) som jag är kritisk till KG. Wejeryd är ingen personlig favorit heller. Jag menar att inomkyrkligt är det när den första förpliktelsen är mot Gud. När man i första hand försöker förstå Gud. Inte när man börjar med en bestämd agenda t.ex. queerteori, eller klassperspektiv, och sedan läser bibel och sätter sig in i kyrkohistorien. Läser man bibeln och genom läsning av denna kommer fram till att man inte skall definiera saker i kvinnligt och manligt så har jag inga åsikter. Jag kommer kanske argumentera emot men åsikter är åtminstone grundad i bibeln. När man som kyrkomötesledarmot skall missionera socialdemokrati till kyrkan, eller när man lägger sådant fokus på kulturarv och att bevara byggnader är detta socialdemokratisk kontroll över kyrkan och inte ett socialdemokratiskt sätt att vara kyrka på. Jag vet inte om du accepterar min distinktion eller förstår vad jag syftar på.

Jag skall läsa vad du skrivit på din blogg.

Maja sa...

Jag förstår din distinktion. Jag har inget till övers för Seglora smedja till exempel, tyckte det var pinsamt (för att använda hennes eget favoritord om andra mot henne själv) när Helle Klein inte avböjde biskopsnomineringen. Men jag kan inte hur jag än försöker se att KG Hammars teologi är besläktad med det där. Han verkar helt enkelt vara väldigt upptagen av Gud, inte framförallt kyrkobyggnader och utanpåverk (även om många skulle säga att kyrkobyggnader är viktiga också av trosmässiga skäl). Som jag uppfattar det så får man fundera kring vad livet efter detta innebär och att då tala om Guds minne. Som jag förstår det får man också tro på jungfrufödseln på det sätt man kan tro på den. Förstår inte problemet med att reflektera kring tro men förstår problemet med att inte göra det. Frimodig kyrka vill fokusera på tro men tyvärr vill de också ringa in vilken tro som är RÄTT. Det är där det fallerar. Tror man ska vara väldigt försiktig med att vara tvärsäker över hur folk har trott i 2000 år. Om man ens förstår det så har de också kyrkoplikter och dikaturer att hålla sig under. Det har genom alla tider funnits kyrkostrider = olika meningar om vad saker och ting betyder. Utan meningsskiljaktigheter hade vi inga trosbekännelser in the first place.

(apropå strukturerna och den fallna världen: naturligtvis är det människan som bygger samhället men det är en ganska stor skillnad mellan att tro att ur våra hjärtan strömmar ondska och att tro att människan är hindrad av t ex rädsla och därför väljer fel i handling)

Excelsis sa...

Maja: Point taken.

Jag tycker dock att detta delvis är en annan fråga. Jag har avvikande åsikter ang. diverse saker med KG men skulle noga akta mig för att definiera honom som icke kristen. Jag tror att hans frågor och hållning behövs. Jag tycker dock att man som präst/biskop/ärkebiskop också har ett ansvar för kyrkans tro. Detta är vad han är kritisk mot varför jag menar att han gjort sig bättre som något annat, skribent, forskare vad du vill. Nu blev han ärkebiskop. Gjort är gjort. Jag kan se att det är olika åsikter inom kyrkan.

Frimodig kyrkas betoning av ett sätt att tro tolkar jag i första hand som en markering att kyrkan står för någonting och att man i det försöker uttrycka något man hoppas alla kristna kan stå för, en minsta gemensamma nämnare. Sedan finns det vissa som går längre, och detta menar jag måste vara sekundärt. Om vi tillsammans värnar kyrkans autonomi och ser till att finna vad vi kan enas om (även då med 2000 år av kyrkotradition), så får vi sedan släppa åsikter frågor och tvivel fria.

Jonas sa...

Excelsis, jag tycker att du själv ska ta reda på vad Frimodig kyrka står för och vilka som kandiderar på listorna, väldigt många bra kandidater. I Kristdemokraterna finns det också en del bra kandidater som står för bra saker - som unge herr Ekman - men Frimodig kyrka är de enda som vill kasta ut partipolitiken (för S med flera så är ju partiprogrammet viktigare än Guds ord) ur Svenska kyrkan och samtidigt har ett tydligt kristet budskap. Det har inte de övriga, POSK inräknade (som också kan ha goda kandidater på lokalplanet i och för sig).

Frimodig kyrka är frimodiga, har inte en massa trams på sitt program utan fokuserar på att Svenska kyrkan ska vara kyrka och inget annat. Vissa saker kan ju uppfattas av en del som bakåtsträvande, men snarare är det isåfall framåtsträvande, att vi ska lägga av oss våra gamla synder och gå vidare renade, så som vi var från början.

De lege lata skulle vi ju inte ha några kyrkopolitiker överhuvudtaget, utan alla makt och härlighet i trosfrågor skulle tillkomma Jesus Kristus genom de apostoligt vigda medan tjänstemän och frivilliga kan ta hand om de världsliga sakerna i kyrkan.

Folkkyrkan är död, och är den inte det så bör den dö i den mening vi har sett den som. Väldigt många av de aktivt kristna är nu det i frikyrkor, katolska kyrkan eller de ortoxa kyrkan. Kristi Kyrka i Sverige, som Bo Giertz beskriver den i sin bok med samma namn, är inte längre Svenska kyrkan i hans mening.

Excelsis sa...

Jonas: Tack för ditt svar. Jag lovar läsa på innan valet. :)