tisdag 25 augusti 2009

Länktips: Paolo Roberto...


Tyck vad du vill, men jag känner mig lite lättad.

Paolo Roberto talar om feminism.

8 kommentarer:

Maja sa...

Förstår inte det roliga med det här. Förklara?

Sleepaz sa...

Klockrent, bästa jag läst på längre..

Johan Stenberg sa...

Askul! :-)

Excelsis sa...

Maja: Det roliga är att det, sedan Bengt Westerberg blev årets kvinna, i denna fråga råder en ganska stark åsiktshygien. Det tillsammans med en begreppsförskjutning från feminist är en som vill att män och kvinnor skall ha lika lön till den ganska vildvuxna flora av idéer som utgör feminismen idag. Den bakomliggande hållningen är att staten måste gå in med tvångsåtgärder eftersom människor inte är myndiga och kan reda ut det i sin egen relation. Hanna Fahl tillhör de reportrar som ligger mest "rätt" i sina åsikter och jag tror att P. Roberto träffar ganska rätt, hon har svårt att acceptera att någon "fortfarande" kan ha så "bakåtsträvande åsikter." Jag hoppas det förklarar.

Maja sa...

Så jävla dumt av er - excelsis och ni andra två "män" som kommenterar här - att jag inte ids formulera ett svar. Jag kastar inte mina pärlor för svin.

Sleepaz sa...

Är man per automatik dum när man har en avikande åsikt än Maja?

Stefan sa...

Fråga: Hur många feminister krävs det för att skruva i en glödlampa?
Svar: Det var INTE roligt!

Jag känner mig lika fångad i definitioner när jag ska beskriva min religiösa "position" som min förmenta "kvinnosyn". Jag upplever inte att jag har någon särskild kvinnosyn (vilket somliga menar gör mig till feminist...knepigt), på samma sätt som jag inte upplever att det vore möjligt att abdikera - byta liksom - från "min" religion. Men säger man att man är feminist, eller kristen för den delen, så kommer folk i allmänhet dragande med en massa fördomar.

Jag älskar det feminina, och det maskulina. Lovat vare detta i världsaltet! Även som det manifesterar sig i människan. Att folk ska ha lön oavsett kön känns lika självklart som att de ska ha de oavsett ögonfärg - det är en skam för oss som samhälle i den mån verkligheten avviker från denna självklarhet. Och heder åt dem som kämpar för detta.

Själv kämpar (i brist på bättre ord) jag för att det idéellt feminina ska få lika stort utrymme som det idéellt maskulina. Att det vid sidan av kamp, strävan, positionerande, klättrande till allehanda toppar (vare sig det nu sker av män eller kvinnor), kvantitetsdyrkan etc. - att det vid sidan av detta skall finnas en vördnad för det kvalitativa, mjuka, det mörka, det värnlösa. Jag hoppas på en värld där den undergivne som följer högaktas lika mycket som den dominante som leder. För ett samhälle som lönar de som tar hand om barnen (vare sig de är män eller kvinnor), lika väl som de som tar hand om datorerna.

Jag hoppas på ett samhälle som kan begråta sig självt - som tackar läkaren för hans insatser och bereder sig på att emottaga prästen.

Excelsis sa...

Stefan: Det är en intressant vinkling på det. Alla män och kvinnor som inte är "manliga" behöver förkämpar. Jag vet att du anknyter till större tankar men jag tänker att det även i praktiken kunde vara av intresse.