fredag 21 augusti 2009

Fredagsmys med 1 Mos 4


Adams vilja att själv vara Gud fick konsekvensen att Adam gömde sig för Gud, skylde sin egen nakenhet och får slita i sitt anletes svett för att göra stenar till bröd, och får en lösning i att Gud skyler människan med en hård hud. Gud själv håller sin hand över människan och döljer sig, och döljer människorna för varandra. Varför? Rädslan.

Kain och Abel offrar båda till Gud men det går bra för Abel och orättvisan ger Kain rätten att döda sin bror. Kain distanserar sig från sin medmänniska genom att sänka blicken i skam. Skall jag ta vara på min bror? Kain som själv ytterligare isolerar sig inser sin bräcklighet och säger: "Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig." (1 Mos 4:13-14) Känner ni rädslan? Föga inser Kain att det är hans eget val att fjärma sig från sin medmänniska och hans faders val att fjärma sig från Gud. Att detta är ett straff som han trodde var frihet. Fri från medmänsklighet och en krävande Gud.

Men Gud finner på råd även här, Han "lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. (1 Mos 4:15) Ett tecken, tav, bokstaven för det T, ofta tecknat som ett kors. Kain är korsmärkt och något läggs ned i människan av spärrar för att döda även den man "inte känner" (sina okända bröder).

Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden. (1 Mos 4:16)

Vem drar sig bort? Människan drar själv bort från Gud och sina medmänniskor.

2 kommentarer:

sleepaz sa...

"Gud skyler människan med en hård hud. Gud själv håller sin hand över människan och döljer sig, och döljer människorna för varandra."

Det där är rätt intressant.. Tänker du dig Adams relation med Gud som helt andlig och bortom tid? (dvs denna berättelse är fortfarande verksam)

Excelsis sa...

Jag tänker att man i mötet med Gud kommer in i en annan tid och man får en försmak av det i "andliga upplevelser". Den paradisiska Gudsrelationen ser jag lik den som är mellan Anden i oss och Fadern. Här i tiden kan vi låta Ordet bli mer och mer kött, Anden ta mer och mer plats, och därmed mer och mer vara i den relationen. Allt når sin fullkomlighet först i himlen dock.