torsdag 10 september 2009

När vi har dekonstruerat hjulet


Psykoanalytisk människosyn är spännande. Den hävdar att människan i tillägg till sin fysiska utveckling genomgår en psykisk utveckling som emellanåt går i kvalitativa språng. Det gamla finns hela tiden kvar men nya lager kommer till som hanterar de tidigare. Denna utveckling följer evolutionsutvecklingen där de primitiva funktionerna som vi delar med fler arter utvecklas först och ju längre utvecklingen går, desto mer avancerade blir funktionerna som utvecklas.

Innan "vetenskapen" bestämde sig för att reducera psykoanalysen till anal, fallos och bröst, samt penisavund, hann psykoanalys, spädbarnsforskning osv. relativt väl kartlägga den psykiska utvecklingen. Detta att allt det tidigare finns kvar är av intresse när människan utsätts för hot. En trängd människa kan agera som om den var yngre än den är. "Vad barnslig du är" kan vi instinktivt känna när en kollega skall "ge igen".

En intressant aspekt av psykoanalysen är att det utifrån den faktiskt finns ett rätt sätt enligt vilket människan utvecklas. Människan börjar bli en social varelse i en ålder, börjar lära sig impulskontroll i en annan, förstår att döden är oåterkallelig i en osv. Givetvis är detta kränkande då det t.ex. beskriver det som mognare att stå tillbaka för sina barn snarare än att betona sin personliga frihet, mognare att ta och hantera ett angrepp än att ge igen. Det beskriver också patologi annat än i termer att det är fel på samhället. Att bli paniskt rädd för nära kontakter är inte ett strukturellt problem utan en avvikelse i personligheten, med sina orsaker och sina lösningar. Att man vanligen använt den psykodynamiska terapin för att lösa konflikter i ett allt för snårigt normsystem är inte i motsättning till att de lyfter fram nödvändigheten därav.

En vanlig beskrivning av människan är att hon är fundamentalt egoistisk. Liberalismen säger att människan är fri utan några band. Ekonomer lever i sin "dog-eat-dog-world". Enligt psykoanalytisk utvecklingsteori är alla dessa steg som passeras på vägen. Vad händer när samhället legitimerar regression? Som i krig när tabut mot mord (samt diverse annat) är det förväntade? Erfarenheten från krigen är att väldigt få står emot, väldigt få är oberörda, den starkaste faktorn funnen är betydande förebilder, som föräldrar, som själva gjort motstånd.

Progressiv hedonism hörde jag om på radion i veckan och en artikel kopplad till programmet finns här. Det som känns rätt är rätt. Skall jag tvingas vara kvar i denna familj även fast den får mig att må dåligt... Givetvis finns vinster i skärningspunkten. Men denna vinst innebär inte att alla strukturer är fel. Ofta är det tyvärr så man handlar, när man ser en struktur, ett social kontrakt skall det dekonstrueras. I praktiken kan man inte annat än omförhandla kontrakt, göra dem mindre begriplig. T.ex. relationskontraktet, man var gift eller skild, klatt och betart, någon som vet in eller ut idag. Män var män och kvinnor kvinnor, osv. För dem som inte passade in är det givetvis en frihet, men hur mycket svårare blir det inte att leva. Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.

Är dekontruktion något negativt då? Givetvis inte. Men i kombination med missuppfattningen att vi kan leva utan strukturer, att människan i grunden är en solitär och att människan föds god och oförstörd blir det inte bra.

Inga kommentarer: