Idé

Vad är det som gör att man gång efter annan backar från idédebatten. I kristna sammanhang blir det förljugenhet kring frid och kring att tolka den andre till det bästa. I politiska sammanhang mer utifrån att man inte skall bråka eller att man måste fokusera på lösningar. Politik utan idédebatt, utan ett metaperspektiv och diskussion kring argumentens gränser, samt kompromisser och sökande av gemensam mark att stå på, är populistisk. Inte att i motvind stå för politiska alternativ. Inte att utsättas för politisk förföljelse. Populism är tusen rationella tankar välta pga. en känsla. Ett gruppernas "det är inte vad du säger, det är sättet du säger det på." En appell till alla de låga själsförmögenheterna ur vilka förtryck och hat föds. Detta till skillnad från tankereda, från kategoriserandet, abstraherandet och det andra som hör till det högre tänkandet. Tankebrottens vara mer farliga än de förbjudna tankarna i sig.

Integrationsdebatt

Lisa Bjurwald, et consortes, har sedan valet sagt att man skall ta debatten med SD och att deras argument skall försvinna bort, likt troll i solen. Ta debatten verkar var någon sorts eufemism för att etikettera som högerextrem, samt att kasta invektiv efter. I den kristna sfären är Seglora Smedja den starkaste "debattören" av alla frågor som avviker från den kulturmarxistiska (politiskt korrekta) doktrinen.

Problemet är efter hand trovärdigheten. Frågorna förtigs och de politiska lösningarna (de goda alternativ man hela tiden talar om, tillsammans med det enorma välstånd de skall ge) ter sig eteriska.

När då nästa steg i att ta debatten blir identifieringskrav eller helt enkelt tystande av kommentatorsfält är jag fullt beredd att dela en sverigedemokratisk bild av situationen, och det tar mig emot. I grunden är jag för kulturmöten och tror på invandrare som en resurs. Historiskt har slutna kulturer stagnerat, medan smältdeglar har skapat utveckling och välstånd.

Som vanligt visar skräckpropagandan sin akilleshäl, när väl rädslan försvunnit (invektivet högerextrem blivit så urvattnat, eller knarkexemplen blivit för verklighetsfrämmande) så faller också hela förtroendet, måhända inte för de ängsliga.

Debatten, om den hållbara invandringen och den framgångsrika integrationen, ser jag fram emot. Jag är dock rädd att den rådande ordningen inte har några argument (välståndsargumentet känns något ihåligt, och matargumentet lite platt). I hegemonin behöver man nämligen inte argumentera, bara hänvisa till kollektivet och skrämma till lydnad.

lista

Lista på personer man per automatik bör inta motsatt åsikt som:

1: Helle Klein
2: Anton Abele
3: Göran Greider

..

Näthatade näthatare. Ordvävande nätpratare. Symboliserade våldsverkare. Ohörbara i sitt raseri.

Omött marginaliserade. Desperat kreerande. Syrligt konstaterande. Höljda i sin ideologi.

Den andre, inte där, men här.

Kyrklig debatt

Återigen ser vi exempel i den kyrkliga debatten på vad mer och mer framstår som maktspråk och debattystande. Seglora smedja går som vanligt i bräschen.

"Vi" gör inte skillnad på människor, delar inte upp i vi och de. "Den andre" är för "oss" lika naturlig som vi själva. Detta skiljer och från, och gör oss bättre än de "anemiska" som gör skillnad på vi och de. Vi har de goda och demokratiska åsikterna och har rätten på vår sida att med vilka medel som helst tysta all debatt, gärna genom användning av ord som främligsfientlighet, rasism och islamofobi. (För alla som ännu inte djupt upplevt begreppet politisk korrekthet är detta en god illustration, förlöjligandet av legitima åsikter med argument som närmast kan beskrivas som "så tänker vi inte här.")

Det har fungerat avseende "kvinnoprästmotståndarna", dvs. den falang inom Svk som önskat någon form av historiskt igenkännlig bekännelse och åtminstone ambitionen till katolicitet. Nu höjs rösterna istället av kvinnliga präster själva, för världen är inte så svartvit att alla kvinnliga präster är liberalteologiska och progressiva revolutionsvurmare. Förmodligen är det minst lika vanligt att kvinnor har en personlig Gudsrelation och frälsningsupplevelse som för dem vidare från allmänreligiösa förhållningssätt (jmf. Ed Thomas) och snällism, till ett klamrande vid korset och försoningen, till en tro och ett hopp på Guds allmakt och på hans löften, och till en ödmjukhet inför Guds helighet. Där, skulle jag vilja säga, står Svk:s hopp att finna. I kvinnorna. Männen tycks för belastade.

Breivik

Anders Behring Breivik är ett intressant fall. Intressant för att det för mig var helt oväntat samtidigt som diverse vänsterpersoner ser det som en självklar förlängning av vad man uppfattar som ett kallnande klimat med hårdare attityder mot muslimer, det multikulturella projektet och kulturmarxismen. Jag finner mig själv lika oförstående som varje gång vänstermän inför fullbordat faktum av ännu en opåkallat våldsam aktion från en socialistisk aktionsgrupp eller stat. Samma blindhet har uppenbarligen även drabbat mig och jag anar samma blindhet i dikotomin kristen och sekulärhumanist.

En slutsats skulle kunna vara att alla ideologier är farliga om de blir för betydelsefulla. "Fundamentalismen" i sig är det farliga och vi bör alla istället sträva efter gråmassepragmatism och relativism (nihilismen ter sig allt för fundamentalistisk). Vid ett första ögonkast kan hållningen närmast beskrivas som konservativ. Likväl tror jag hållningen, så väl som slutsatsen, är felaktig.

En dylik hållning förutsätter nämligen en utgångspunkt i ett normaltillstånd. Drömmen om den icke-religiösa och -ideologiska uppfostran är född ur en sådan föreställning. Istället är min hållning att kulturer spelar roll och att varje litet ord kan reifiera en världsbild. Foucault har således rätt och etableringen av den kulturmarxistiska hegemonin med hjälp av alla de små härskarteknikerna och nyspråket (man dekonstruerar för att avtäcka den egna subjektiva världsbilden) är dess starkaste bevis.

Istället tecknar Behring Breiviks handlingar ordens makt. Den kamp som förs i en symboliserad form, i ordval, i konstrueranden av "vi", "normalitet", "kränkning" och "rätt", är formligen en kamp på liv och död. Vi:ets och jagets död, värda tusen fysiska dödar. Som när en fana får symbolisera ett helt land, och tanken på infångandet och skändandet av den får män och kvinnor att kasta sig handlöst i döden, för en bit tyg.

Ansvaret för ett vansinnesdåd som detta kan måhända läggas på ideologin, kanske på ideologins intellektuella i den mån de inte tydligt tar avstånd från våld (som att åberopa gatans parlament), men till syvene og sist är det individen som måste bära ansvaret för sina handlingar. Vi har givits ett språk och en symbolvärld att utkämpa dylika strider och demokratins goda idé är att det är de hålls där.

Våldet bör därför fördömas.

Ordning

Frågan om vad som är relativt, ifrågasättbart och osäkert ter sig allt mer meningslöst. Kaos uppstår, enligt Boltzmanns lag, på så oändligt många fler sätt än ordning. Att skåda in i kaoset kan aldrig leda någon vart. Endast ordningen förblir.

Näring

När jag återvänder till korsets fot,

åter till mig själv, och står i försoning,

ges allt och krävs inget.

Något dör och frigör näring.

Tips

http://www.fokus.se/2011/04/sokarna/

Annika Borg!

Läs Annika Borgs krönika i dagens KT!

Kultur, rasism och UMR

Det finns starka riktningar som vill förklara all världens smärta med strukturer, som likt radon och kosmisk strålning påverkar allt och alla ständigt, utan att synas eller s.a.s. verkligen finnas. Att Mohammed inte får jobb beror på rasism, inte på att han inte kan svenska. Ungdom mot rasisms nye ordförande skriver t.ex. [Vi kräver att] Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.

Integration betecknar enligt wikipedia "den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär." Istället för att arbeta med detta skall alltså förskolor och skolor få ytterligare en propagandapedagog som skall förändra strukturer.

Rasism har heller inget med raser att gör heller, kan jag notera, utan att göra skillnader på kulturer. Eller att ogilla kulturella uttryck. Eller som sagt tycka att det är bra föreläsaren på universitetet går att begripa (alltid fascinerad av hur ett helt auditorium kan sitta och hjälpfullt nicka och uppmuntrande humma när någon pratar med så dålig meningsbyggnad att det inte går att förstå vad de faktiskt säger.)

Att kulturer är svåra att definiera och därför är helt illusoriska är måhända en postmodern och postkolonial trossats, för att inte tala om kulturer som, om de finns, inte är hierarkiskt ordnade enligt samma credo. Jag tror dock att det finns plats för andra trosuppfattningar även om detta. Kulturer utvecklas, de förändras inte bara. Förmodligen inte deterministiskt, men likväl. Tänk bara på det monetära systemets abstraktioner på abstraktioner. Man kan knappast bortse från nationalstatens betydelse för alla de ekonomiska och politiska system som är vår stat och lojaliteten mot denna är inte att se som valfri. Vem som tillhör denna samhällsgemenskap är plastiskt, men som i alla gemenskaper krävs förståelse för och åtlydnad av de gemensamma umgängesreglerna. Man behöver också ett språk och i ett samhälle som Sverige viss utbildning. Detta är konkreta problem som behöver lösas. När nödvändiga strukturer är uppbyggda kan man börja med indoktrineringen av barn. Eller helst inte.

Jag uppfatta förövrigt sagolika förlag som ett ytterst cyniskt förlag, men det är inget nytt i den progressiva rörelsens barnkultur.

Seglora Smedja igen

Vad är svenskhet frågar man sig retoriskt på seglora smedja efter att man fastställt att detta med gemensamma värderingar inte är en fråga. Resonemanget grundar sig på att man inte har ett problem med att anställa ateister som är medlemmar i svk. Att ateisternas varande i svk är möjligt pga urvattningen av den kristna tron och den paniska rädslan för "elitkyrkan" problematiseras inte. Medlemsskapet får dock ses som en garant för att man åtminstone inte är en aktiv ateist, en sådan går rimligen ur, och bör snarare placeras i gruppen som inte har en så tydlig hållning. En imam får antas ha en aktiv hållning i en annan riktning än svk. När trons kärna skall benas ut (ety kristendom, liksom svenskhet, kan betyda så mycket=kan godtyckligt fyllas med vad som helst) förenas Annika Borg och Mattias Irving i formuleringar kring att man är för kvinnligt prästerskap och hbtq-vänlighet, något som Fryshusets styrelse står som garant för. Så då är ju allt frid och fröjd och alla andra åsikter är uttryck för högerextremism. Undertecknad ser snarare att de vaga, för att inte säga flummiga, beskrivningarna av kyrkans uppdrag, att bara sådär i allmänhet "arbeta med andliga och existentiella frågor och värderingar bland unga människor," inte är tillräckligt snävt formulerade. Jag har svårt att se varför kyrkan skall göra detta, uppenbarligen inte med avsikt att introducera dem man möter till den kristna tron, och ser det därför som ett resursslöseri. Att uppdraget är som det är visar också att jag inte delar Sofia församling och Seglora smedjas kyrkosyn och tro. Reaktionen är alltså i första hand i förhållande till vad jag upplever som den fallna kyrkan.

Att retoriskt fråga sig vad svenskhet är, är att identifiera sig med ideologi som ifrågasätter abstrakta värdesystem. Det kan vara bra om man vill saluföra en sak som något annat (socialdemokrati och PK som kristen tro) men i längden underminerar det bara. Vi har dock under KG Hammar eran sett nog av detta så läsaren bör vara bekant med det hela och vart det leder.

Vidare. Dagens krönika på SS slår återigen fast att man, om man röstar på alliansen, är en dum egoist som inte förstår.

Imam

Olämpligt är det att anställa en imam i svk. Eva Brunne och stockholmsdumkapitlet lär tyvärr inte göra något åt det hela. Annat vore det om man uttryckte sympati för vad kristna lärt genom alla tider, då skulle det ske saker. Imamen avkrävs förmodligen inga politiskt korrekta trosbekännelser. Här har vi en exotisk "den andre", någon man på grund av basala skillnader aldrig behöver släppa inpå livet och därmed kan kosta på sig att visa respekt. Här är det plats för öppenhet.

Högkyrklighet och debatter

Dag Sandahl skriver bra om högkyrklighet kontra folkkyrklighet i sitt senaste blogginlägg. Skriva behöver man och visst hjälper analyserna för oss hemlösa i Svk. Tyvärr har det nog mer terapeutisk verkan än något annat. Att få igång någon egentlig idédebatt är svårt att tänka sig.

Följande utspelar sig på Seglorasmedja.se (mötesplats för andlighet, kultur och samhälle). Efter en spontan glädjekrönika om att svk i mälardalen (var annars) anställt en imam (och så fullföljt visionen om det allmänna salighetsverket) skriver en läsare:

ann-sofi sandberg 11 mars 2011 kl 16:30
Det är trist att åsikterna som förs fram här är så lätta att förutsäga. Att Helle Klein är positiv till att en församling i Svenska kyrkan anställer en imam, kan någon bli förvånad över det? Själv tänkte jag bara, ja men visst, klart att hon är! Det är naturligtvis inte en tankesmedjas huvuduppgift att överraska, men nog är det lite tråkigt att man vet vad ni ska säga innan ni sagt det? Vänd och vrid lite mer, försök någon gång att se saker från ett annat perspektiv så blir slutsatsen mer underbyggd och läsningen intressantare.

11Helle Klein 11 mars 2011 kl 17:18

Ja om du Ann-Sofi anser det vara förutsebart att jag är mot inskränkthet och står upp för muslimers rätt i dagens islamofoba tid, ja då är jag bara stolt. Vad anser du själv i sakfrågan?

12Staffan Holmgren 11 mars 2011 kl 17:44
Men Helle Klein – du kan väl ändå inte mena att muslimer skall ha rätt att vara anställda i Svenska kyrkan. Menar du verkligen att att det är inskränkthet att Svenska kyrkan anställer de som är kristna och medlemmar i Svenska kyrkan? Kräver du alltså då också att moskén i Stockholm skall anställa präster i Svenska kyrkan?

13Helle Klein 11 mars 2011 kl 18:47
Staffan, har jag i min text skrivit något enda av detta som du nu påstår? Var i så fall? Jag respekterar att du är emot idén att kyrkan kan vara öppen och hjälp andra troende med sin infrastruktur men klistra inte på mig en mängd felaktiga insinuationer är du snäll.

Precis som med Eva Brunne måste man fråga sig hur detta kunnat formas i Helles hjärna. Hon måste antingen 1) vara gravt obegåvad, 2) pga. miljöfaktorer inte ha tillgång till sin begåvning, eller 3) efter många år i skvallerpressen och inom vänsterintelligentian vara så van vid relativa satser, lögn och dylikt att det känns mest naturligt att argumentera osammanhängande och ohederligt.

Man känner så väl igen känslan i den första citerade kommentaren: så förutsägbart, så platt, så dött. Vi har kört den här valsen nu under så lång tid, nya djärva språng, clowner i kyrkan, ifrågasättande av alla dogmer, radikala gränsöverskridanden. Vi har till och med offrat alla reaktionärer. Och tröttheten är vårt pris. Varför skriva om det? Det är knappast nytt längre, knappast ens särskilt progressivt. Kritik och analys riskerar bli lika förutsägbara, som att argumentera med ett positiv.

Förtvivlan och glädje

Förtvivlan och glädje kan tyckas vara paradoxala känslor men det är precis vad jag känner efter 10 dagar i det heliga landet. Glädje över att judarna har ett land (en förmiddag på förintelsemuséet Yad Vashem har den effekten), och förtvivlan över att palestinier placeras i apartheidmässiga townships med kontroller och murar. Glädje över att svenskar åker ner och bevakar palestinerinas mänskliga rättigheter och förtvivlan över Svenska kyrkans totala underdånighet inför den propalestinska "progressiva" rörelsen. Glädje över den världsvida Kyrkan och förtvivlan över att varje steg man ser i den "progressiva" riktningen för vår svenska kyrka allt längre från den världsvida (utom den lilla köpta 100-personerskyrkan i Costa Rica, så viktigt för centralkommitéen för ekumenik och teologi inom Svenska kyrkan).

Jag hoppas glädjen blir det bestående.

Mitt vita hjärta

När nu Sverige börjar vakna ur sin folkhemstörnrosasömn börjar ingen skiljelinjerna inom "högern" bli tydliga. Jag tänker då på socialismens och liberalismens gemensamma historia i den franska revolutionen, med allt vad det innebär av utopisk tänkande, överskattande av människans inneboende godhet osv. Det är sant att man som liberal kan vara det utifrån en mer realistisk människosyn där då liberalismen innebär något form av maktdelning och risk spridning, och det är inte den liberalism jag i första hand menar. Snarare är det den falangen i vilken Bengt Westerberg kan bli årets kvinna. Den falang som utgör någon sorts mittfåra i det politiskt korrekta projektet, och i diverse emancipatoriska revolter. Som i allt väsentligt är mer vänster än höger.

Mitt vita hjärta (den politiska färgen, till skillnad från rött och blått, för att undvika missförstånd) önskar ingen splittring, men ser att den ideologiska konflikten måste hanteras och inte förtigas. Det är förmodligen en vanlig förhoppning när man tillhör minoritetshållningen. Erfarenheten säger att den utsträckta handen inte så ofta tas emot.

Sexualsyn

På flera håll har jag den senaste tiden stött på någon form av motstånd mot RFSL-lobbyns sexualsyn. Det gäller 13-14 åringar som uppmanas ingående beskriva sina sexuella erfarenheter i skrift för en lärare. Det gäller UR:s sexualupplysningsprogram som uppmanat minderåriga att testa på sex. Måhända från stötar och högerkristna, men likväl, när något börjar vokaliseras är det inte långt till det börjar bli talbart, se bara på multikulturalismen, lögnerna om kulturberikandet och förtigandet om invandringen och SD:s insteg i politiken.

Jag vill dra mig till minnes Halal-TV:s utmärkta program om sexualitet där avhållsamhet helt avfärdades som en möjlig väg, ens för mycket unga personer. Etablissemanget tystade den gången den avvikande åsikten och alla myndigheter återgick till opinionsbildandet till förmån för det sexualliberala evangeliet.

Men nu kan det kanske vända. Precis som socialism/kommunism inte är liktydigt med godhet (till +Eva Brunnes förfäran), och liberala och konservativa åsikter återigen inte längre behöver frukta gatans parlament (Ohly har inga egna stormtrupper att tillgå och vänsterextremister hålls turligt nog i schack av ordningsmakten), kanske det till och med snart kan ses som en ok åsikt att trettonåringar är för unga för att ta ansvar för sin sexualitet.

Majoritetshållningen där trettonåringar skall ha sex samtidigt som maktförhållandet måste vara i perfekt balans (en 13-åring och en 15-åring, är det ok? En 16-åring? 20-åring?), samtidigt som man helst inte skall vara förälder förrän 30, är något bisarr. Alla skall ha sex med alla, men nåde den som blir påkommen. Det är ju uppenbarligen ett problem med ungerska och bulgariska lagstiftningar där prostitution, enligt utsago, accepteras med barn under 18.

Abort är såklart en lösning på det konkreta problemet, och den infantilt egoistiska hållningen att ett foster bara är biomassa och att "kvinna har rätt till sin egen kropp" fungerar som utmärkt ansvarsbefrielse.

Man skulle önska att staten slutade med opinionsbildande. Statligt sanktionerade åsikter är något man förväntar sig i Sovjet eller Iran, och får väl ses som en rest av ett folkhemstotalitärt system, som förhoppningsvis kan rensas ut.

Rösten från en representerad.

Närvaroattacker stöder Lars Hjort i biskopsvalet i gbg.

Upp ur sanden

Jag håller på att läsa igen mina Axess magasin som blivit liggande. Julnumret innehåller en intressant debattartikel av Staffan Kumlin och Bo Rothstein som sammanfattas;

Samhällsvetenskaplig forskning visar att under vissa omständigheter sänker etnisk mångfald social tillit. Men sambanden är inte huggna i sten och bör utmana både mono- och multikulturalister.

Intressant och uppfriskande efter 30 år av förljugenhet. Särskilt som det också visar sig att det går att göra något åt (den sociala tilliten ökar från invandrarens sida om den bemöts av rättvisa myndigheter och har mycket vardagskontakter).

Siste mannen

Det är ibland som i dystopierna: den sista mannen på jorden, vandrandes runt, letandes matnyttigheter i de ändlösa skräphögarna. Hur få är vi inte, egentligen? Vilka vi? Kristna i någon mening, dem jag kan känna gemenskap med, där jag kan se en tro som också är min. Som jag kan sträcka ut handen till och fira gudstjänst med. Vi är flera i kyrkan men jag vet inte vem tanten i hatt är, trots alla predikningar om de dolda skatter som ligger tillgängliga om jag bara tar steget och söker den andre. Jag är inte avstängd, snarare utestängd.

Ibland har jag lockats av de tvärsäkra sammanhangen, där det otydliga får sina kristallklara svar. Där det övernaturliga tas för givet och verkligheten känns främmande. Där det är vi och dem - kristendomen som subkultur. Församlingen som avskild i tid och rum från verkligheten.

Idag hade jag nöjt mig med en enkel måltid, delad bland vänner, istället för näring ur existentiella soptunnor. Styvnackat förvissad att det inte är mig det är fel på, utan världen.

Vem som helst kan..

Tänk vad fel det blir när man blandar ihop "vem som helst kan..." med "man kan inte se på utsidan vem...". Det förra föreslå agerande utan kausalitet, som att det bara sker av en slump. Vi måste ha en bättre psykologisk hypotes om människan.

Extremism, inkonsekvens osv.

I samband med SD:s debatt om extremism i riksdagen slås man igen av hur inkonsekvent tänkandet är i svensk konsensus. Det är individer som väljer extremism, ingen strukturell påverkan här. Däremot är man rörande överens om att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem. Det är inte den enskilde mannen som väljer och därmed är ansvarig utan alla män bär ett ansvar. Inkonsekvensen kan också spåras i det på denna blogg ofta upprepade konstaterandet att mobbande av mobbarna på något sätt är ok. Om en grupp med den politiska korrekthetens historieskrivning (vilket vi alla vet är en mycket subjektiv sak) kan beskrivas som ond kan man med rätta frångå de principer som man anser skall gälla för övrigt. Kvinnoprästmotståndare kan hållas från tjänster, sverigedemokrater kan nonchaleras, ety de är mobbare. Bristen på konsekvens går vidare att spåra i lagförslag efter lagförslag som siktar in sig på ett problem men, som alla lagstiftning, gäller alla och därför får ibland bisarra konsekvenser för individen. Vad innebär en lag mot oönskad fotografering i ett hem, om man verkligen drar det till sin spets. Om krav på att kunna bevisa ett medgivande till sex, även inom långa äktenskap. Påpekande av att det kan finnas anledning att vara försiktig med hur man formuleras lagtext möts som ett angrepp på gruppen man avser skydda (flickor på skoltoaletter, våldtäktsoffer, etc.) och med andra härskartekniker som förlöjligande och suckande när man säger så kommer det inte att bli. Den typ av godtrogenhet i förhållande till avtal - där man är så övertygad att ens intentioner utan förvanskning landar i lagtexten och där man så litar till det sunda förnuftet och folks ärlighet att man aldrig kan tänka sig att det utnyttjas - kan vara just förödande.

Man undrar ju också lite kring prefixet genus som i praktiken ter sig som någon sorts negation. I en tid när skolresultaten blir sämre borde skolan ägna sig åt pedagogik men ägnar sig istället åt genus-pedagogik. Universiteten borde ägna sig åt forskning men måste istället, på alla institutioner, ägna sig åt genus-forskning. Enligt svartahålsekonomiska principer kan hur många procent som helst av Sveriges finanser ägnas åt detta: sökandet efter och utrotandet av oliktänkandet. För nåde den forskare som i sin studie inte stämmer in i credo och nämner att man belyser sitt ämne också ur ett genusperspektiv. Nåde den som till grund för sitt liv önskar en annan historieskrivning som ger andra värden.

Ang. Åkessons diskussionsämne anser jag att anpassning till ett rikes samhälle, kultur, lagar och språk är en nödvändighet. Att islamism/jihadism likt sionism är politik och inte religion. Jag anser att vår västerländska kultur är högre stående, men att kulturella värden endast existerar inom en kultursfär, varför det t.ex. är svårt att prata om slöja som kvinnoförnedrande i islam och bröst som sexuella hos naturfolk etc. Religiösa ledare som uppmanar till brott bör omhändertas, och individer som lever mellan kultursfärer bör försäkras rätten att själva kunna välja. Islamismen bör alltså likt kommunismen tillåtas som ideologi men får aldrig leda till våld, hot eller dylikt.

För övrigt tycker jag att LO och svenska kyrkan bör lösgöras från arbetarrörelsen och att Eva Brunne bör avgå.

Ateism

Jag har de senaste dagarna kollat runt lite ateistvideos på youtube och kan med fördel rekommendera Evid3nc3's youtubeföljetång Why I am no longer a christian http://www.youtube.com/user/Evid3nc3#p/c/A0C3C1D163BE880A).

Som alla vet säkert förstår är det inget som vaggar en tillbaka i den dogmatiska slummern, men det är ändå ett livsöde, en person som försökt ta sin tro på allvar och just blivit sviken av slumrande dogmatiker. För det är inte utan att jag känner igen mig, eller uppfattar denne man som betydligt mycket mer intellektuellt hederlig än de flesta kristna (framför allt frikyrkliga) profiler.

Ateisten i USA är någon att känna med. Ofta ensam och utsatt bygger den upp en aggressiv retorik som exporterad till Sverige, där maktförhållandena är direkt de motsatta, kan leda till mobbning.

Den som är kristen bör innan man läser en enda bok kristen apologetik sätta sig väl in i ateismen och dess argument. Det är kanske inte upplyftande. Men vi söker ju i första hand sanningen.

Och det finns ett vägval. Jag anar en smal stig igenom. Något som gör Simone Weils anteckningar om ateismen som en rening begripliga.

(M)oderation

När jag för några inlägg sedan formulerar tankar kring behovet av granskning av politiska rörelser favoriserade av tidsandan är inte detta med nödvändighet ett avståndstagande från någons ståndpunkt. Jag är inte, i sak, emot att kvinnor och män, homosexuella, straighta, queera, skall behandlas lika, om det nu inte direkt påverkar det arbete man skall göra (män kan t.ex. inte kräva rätten att spela en kvinnlig roll i en film, även om han råkar ha längre erfarenhet). Inte heller är jag emot att man arbetar för att göra allt i vår värld mer miljövänligt.

Det är istället de totalitära inslagen i retorik och förslag som jag vänder mig emot. När man hävdar, som Zizek m.fl., att den nuvarande ordningen inte är kapabel att lösa frågan om överenskommelser på miljöområdet, utan det behövs en starkare överstatlighet med starka mandat, menar jag att man väger miljö mot frihet på ett sätt som jag inte längre kan ställa upp på. När man inte nöjer sig med att skapa lika möjligheter för människor utan skall omskapa attityder i förskolan, då går det för långt. När man totalt respektlöst driver politik förklädd till vetenskap är det ett angrepp på något som gett och sanning och välstånd under en lång tid. Eftersom det är inom vänstersfären som man så fort som möjligt kastar bort sin bestämmanderätt och sin frihet för första bästa utopi blir det tyvärr en fråga om höger och vänster.

Man gör ofta en poäng av att högern nu kanske är för demokrati men varit mot varje steg. Detta belyser väl den konservativa kraft som bevisligen tillåter förändring och som också visat sig styra skutan undan totalitära system. Så hoppas jag det fortsätter.

Tradition och moralism

Det liberala projektet innebär att vi kastar av oss traditionens band och därigenom blir fria. Det finns en två tankar som ofta sammanfaller med denna, dels människans snabba utveckling de senaste decennierna - gemene man var kanske våldsbenägen på 1940-talet, men det skulle aldrig hända idag - och dels att traditionerna och strukturerna själva orsakat problematiken på det område de strukturerat, jmf. 70-talets (och vidare Foucault - Deleuzes) syn på psykisk sjukdom. Genom avreglering blir vi fria. Avregleringen innebär ett bemyndigande där den utvecklade människan själv skall ta sitt ansvar.

Har man en syn på människan som upplyst och utvecklad kan man lätt få för sig att detta ansvarstagande är något naturligt och icke tillägnat, och att då överträdelser mot de lagar (inte faktiska då lagen i sig är avreglerad, utan betydligt mer diffusa och flytande i ord som "brukligt", "lämpligt", "i överensstämmande med värderingar" etc.) ses som syntona med individens personlighet och konstitution. Om man inte lyckats informera bort droganvändning med fakta som visar att det är skadligt måste det komma an på svagheter i individens konstitution eller personlighet. Konsekvensen blir att de av formaliserade regler avreglerade fälten spontant regleras av en mycket mer godtycklig auktoritet, och att konsekvenserna av lagöverträdelsen blir så mycket större då ingen instans längre symboliserar våra behov av uteslutande och offer för att lösa konflikter och återupprätta gruppen.

Det verkar alltså finnas ett samband mellan att överskatta människans godhet och moralism, och att en övertro på civilisationen (dvs. vi kan kasta av oss de ordningar som förde oss dit vi är idag), i sin tur kan leder till en återgång till det som civilisationen en gång försökte avhjälpa (ett rättsystem för att förhindra hämnden etc.)

Om tuktivrarna.

När man läser om galningen Swärd och alla tuktivrare får det sig att vända i magen och man förstår att den nya ekumeniken är något mycket ytligt. Så människofientlig och så lagisk. Alla tillräckliga och dugliga, kom till mig. Även om man likt Dagen gjuter olja på vågorna är det av samma rot och jag är glad att jag inte är en av dem.

..

Det håller på att hända. Årskull efter årskull av brinnande akademiker för vilka feminismens könsmaktkampsperspektiv och emancipatoriska anslag är lika självklara som socialismen varit de senaste 45 åren. De har fortfarande anspråk att vara apolitisk och kan ge ifrågasättare stämpel av ondska. Men som alla politiska rörelser måste den granskas.

Här är en början: http://dibbuk.se/index.php?id=445