Mystagogik

Det finns alltid lärdomar att dra. Varje steg i Herren för med sig ett nytt sätt att relatera med nya problem som i sig själv bär med sig den konflikt vars lösning är steget framåt. Mystagogik.

Att inte löna det onda med de onda, att vända andra kinden till och människors tendens att styra, kräver distans och gränser.

Kraftens begränsning i förhållande till ambitionen kräver ödmjukhet och följsamhet. Att acceptera den andre som en jämställd part utan att dikotomisera mellan ledare och ledd. Vilket i sin tur ställer ett krav på ett annat mer följsamt ledarskap. Det kräver att ambitionen löses upp, ansvarskänslan släcks ut för annat än sig själv. Viljan till det som är och det som blir. Närvaro och process. Fascination och förundran.

Kraftens begränsning i sig kräver beroende i ömsesidiga relationer. Kräver förändringar i självbilden, acceptans för den egna svagheten, acceptans för utageranden och acceptans för förödmjukelsen.

Återigen blir det tydligt, varje steg mot Gud gör mig mindre. Tänk så skönt.

Förankring

Det behövs inte så mycket. Lite space, lite respekt. En vän med lite tid och lite ork. En dörr att stänga mot världen. Ömsesidighet. En stilla bön tillsammans.

Tack Gud för lyssnande vänner!

"Bryt ihop och kom igen" i trefaldighetstiden

Ibland känns det som att det är lättare att lita på Gud än på människor. Idag är en sådan dag. Det var högmässa idag och allt jag kände är banalt. Inte så att något var dåligt det var en bra predikan och mycket folk samt att någon form av "stämning" infann sig. Trons kraft var temat för dagen och det var kanske det som gjorde det.

Trons kraft. Tankarna går genast till charismer.

Du måste tro! Kasta dig i armarna på Jesus vår läkare, han tar bort cancer och ont i öronen.

Men jag tror inte på detta. Jag kan låtsas att jag tror men jag gör det inte. Jag tror inte för att ni saknar mänsklighet. Jag tror inte för att ni saknar ödmjukhet. Charlataner! Får!

Tror jag det är omöjligt för Gud? Egentligen inte, men det är nog min sista förklaringsmodell. Jag har inte nytta av falska hopp, det är sanningen jag vill åt.

Vad har jag då kvar? Reduceras inte Gud till något som jag kan ha eller mista om världen nu står oberörd.

Kanske det. Mina under är nog mindre fantastiska. Upprättade människor, helade relationer. Mening. Kanske inget som behöver Gud, men nog så viktigt och värdefullt. Kanske är det det som gör mig besviken på mina medmänniskor. Det snackas mycket men alla är små och ynkliga, rädda och splittrade, och allt vi gör är banalt. Banalt för att vi inte kan möta varandra, för att vi skadar varandra. För att jag inte ser något av Guds Ande ibland oss.

Mitt kanske största under är att bli upprättad gång efter annan, i mötet med Honom själv. Ingen annan bär. Bröd och vin och hjärtats förlåt rivs itu. Trots att jag inte vill, trots att jag också vill agera ut, hata och skrika, så släpper något och tårarna kommer. Ja, Herre, jag skall ta mitt kors.

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. (Matt 16:18)"

Mitt under är lidande. Sorglig är jag och ve mig att jag gavs ett skeptiskt sinne!

Kvinnoprästmotståndmotstånd

50 år sedan kvinnor fick vigas till präster i SvK idag.

Även om jag inte bryr mig om att fira på något sätt så får jag likväl ta tillfället i akt att uttrycka mitt stöd.

Sr Veronica, OP

Nu har jag varit på Pingst i Göteborg och lyssnat på Sr. Veronica. Dominikansyster bosatt på Berget i Rättvik. Spännande att lyssna på en kvinna som levt så mycket med och för Gud, som löpt linan. Totalt prestigelös lägger hon varje ord rätt. Det känns som att jag skulle vilja vara mer i hennes närhet men det kom inte för mig att prata med henne om något. Jag tror jag skulle vilja be tillsammans med henne.

Lite brottstycken återgivna med stor artistisk frihet.

"Gud drar sig tillbaka för att ge oss plats, plats att växa, bli oss själva, plats för att vi skall kunna vända oss mot honom ansikte mot ansikte."

"Jag var [som 13 åring] rädd att bli som en droppe i havet. Jag ville bli någon, inte försvinna ned i det stora havet. [..] Men Gud kallar oss att bli oss själva. Gud älskar oss, inte så allmänt 'Gud älskar alla' - kärleken är alltid individuell - Gud älskar oss en och en och en."

"Under mitt noviat, som varade i två år, var det underbart att be. Gud gav så mycket. Sedan försvann det, det blev tungt. Sedan dess har det varit så. Men tron är något djupare än känslorna som skiftar beroende på vädret t.ex."

"Anders Piltz säger att Platon och Sokrates kunde komma fram till att den högsta lyckan för människan var att älska Gud. Att Gud kunde älska människan hade man inte förstått."

Vederhäftighet

Om man snackar ned någon, utan att veta att man har rätt. Bara för att man äger språket. Bara för att man med tyngd kan hävda att något är på ett visst sätt. Är inte det lite farligt? Om då andra börjar säga, ja du har nog rätt. Är steget långt till att man börjar tro att man faktiskt vet.

Funderingen kommer utifrån ett möte med en mamma i en på gränsen till överaktiv anhörigförening. Jag berättade för henne hur det låg till. På tåget hem känns det inte lika självklart.

Det är en sak. Psykologi är ändå en vetenskap och vi har en påtaglig verklighet på ett helt annat sätt att förhålla oss till. Men vad om teologin. Jag tror jag har skrivit om det förr, men det är verkligen min stora skräck att lura in någon i något som inte är sant. Att vara den grund på vilken någon bygger ett luftslott.

Varför håller du på och bloggar då? Skriver som om du vet något?

Bra fråga, riktigt bra fråga.

...

Arrggghhh!

Måndag morgon.

Vill inte.

Retreat

Jaha, då har man lett sin första retreat. Allt gick bra så nu kan jag med gott samvete ta mig en öl.

Ämnet var ps 88. Lite märkligt kan tyckas, det har skojats lite om det, men det har rört om i grytan. Det är märkligt, varför är det så känsligt? Hur som helst. Jag höll i två små betraktelser under vägen. Jag tänkte jag kunde publicera dessa här.

1: Ibland skakas grundvalarna. Ibland är det bara kompakt mörker, vi är inspärrade vi kan inte komma ut. Vreden vilar tung. Fasorna sluter sig om mig som vatten. Vi är igenting. Jag tror att vi alla har minnen från när vi har varit just där, minnen som när de kommer upp skär i själen. Minnen som påverkar oss, vare sig vi vill eller inte.

Om jag skall ta mig själv som exempel så minns jag mina första år på lågstadiet, hur jag inte fick vara med, inte passade in. Det är mina sår, påfallande öppna emellanåt. Jag löste det genom att jobba mig till en roll, jag vann uppskattning genom att lyckas. Nu tänker jag inte på det särskilt ofta, men det är viktigt för mig att lyckas och att vara med. Hotas detta så är jag delvis tillbaka på skolgården.

Mina sår, de är nära mitt hjärta. Det är nästa så att mina sår är den jag egentligen är, den jag måste hindra omvärlden från att upptäcka. Om de visste hur liten jag var, om de visste hur rädd jag var.

Att vara utestängd, oälskvärd, övergiven, annorlunda, onormal har alltihop med människor att göra. Människors handlingar mot oss kan såra oss djupt, kanske djupare än vad de förstår.

Genom att svika, vad säger de till dig – du är inte värd uppmärksamhet

Genom att bedra – du är duger inte

Genom att säga saker elaka eller kanske till och med välmenande som sårar, vad säger det till dig om dig? – du är inte värd att älskas

”När ni vandrar fram över kullerstenarna, solen börjar steka rejält på den molnlösa himlen. Det slamrar runtomkring er soldater, människor, en folksamling, uppretade, de spottar åt dig, deras saliv rinner ner för din bara hud, hatiskt, ursinnigt, de skriker, vad är det de skriker åt dig?”


2: Från min ungdom var jag plågad intill döden. Du fyller mig med skräck, min kraft är slut.

Det finns mycket vi har att bära på i livet.

En del vill vi göra och tar på oss själva. Det ger oss glädje och kraft.

En del läggs på oss. Saker som vi kanske skulle vilja lägga av oss men där det av olika anledningar är svårt. Saker som verkar vara lätt för andra, som borde vara lätt men kraften finns inte, självkontrollen finns inte.

Sedan finns det delar som vi inte kan välja bort. Vår historia t.ex. - vår bakgrund, våra gener, våra familjer, händelser vi har varit med om, olyckor. Det finns också det som vi är, - vi kanske är tankspridda, lata, dumma, elaka, missundsamma. Det som inte är så fint. Det vi önskar vi kunde ändra men som ändå är som det är.


”Ni har kommit ut ur staden. Solen står nu obarmhärtigt högt på himlen. Vägarna är fortfarande fyllda av folk men du hör dem knappt längre för allt dunkande i huvudet. Du känner den skrovliga ytan mot dina axlar, den tunga tvärbjälken som får benen att skälva och hela ryggen att smärta. Du vill lägga av dig tvärbjälken men du måste framåt. Vad är det du bär på? Vad är ditt kors?”

WWJD

Jag behöver kräkas lite. Förlåt på förhand till alla som känner sig träffade. Ni har min tillåtelse att skriva hur dum-i-huvet jag är som kommentar.

Kyrkan har inte tillräckligt analyserat och gjort upp med:

Upplysningsideologin - allt rör sig inte mot det bättre, människan kan inte bygga det perfekta samhället, vetenskap och kommunikation kommer inte skapa fred på jorden. Människans civiliserande följer inte en rak kurva.

Framgångsteologin - Gud gjorde inte tiggarna och hororna, vilka var kring honom, rika, han befriade dem inte från sina problem. Gud löser inte människans problem genom att trolla bort dem, det hade han inte behövt vår tillåtelse för. Helgelse och friskhet har inte heller något samband. I framgångsteologin blir man glad som kristen - man är ju döpt. Man är så glad, så glad. Det är egentligen den enda känsla som får komma fram, vreden, ilska, hatet, avskyn, lyser med sin frånvaro.

Pelagianismen - Människan kan inte agera rättfärdigt. Människan kan inte ta itu med sin synd. Människan är inte fullkomlig hur mycket hon än försöker. Det var inget prestationskrav att följa Jesus. Man kan inte utesluta människor som inte håller måttet (ex. från min stad, en musiker som inte får spela i kyrkan för att hon röker). Kyrkan kan inte bestå av en elit (även om de kallas äldste) och en pöbel. I kyrkan är vi ett, i kyrkan är vi intet utan Kristus. "Sociala projekt" omöjliggörs därmed (stackars personer som det är synd om och som inte kan/förstår bättre, alla de ufon som existerar i kyrkor och som inte behandlas som vem som helst, som en fullvärdig människa). Vi är du och jag, människor med lika ansvar. Lika behövande inför den väldige. Denna världsbild gör också människan till någon som skall prestera moral. Prestera godhet. Som "hjälp" till detta följer ofta syndakataloger för beteenden som skall fördömas och tas bort (ex. missbruk, att låta bli att sopsortera, att lyssna på hårdrock, att svära, att ifrågasätta, att tänka kritiskt), samt att "positivt" beteende uppmuntras, till och med krävs (ex. de ovan nämda social projekten, avhållsamhet, tidiga giftemål, påfluget missionerande på gator, engagemang för projekt långt borta, antiabortsympatier, nykterhet osv.).

Del av situationen beror på frikyrkornas bristfälliga (eller heterodoxa) teologi kring synd-upprättelse-frälsning, en syn som även är välrepresenterade om inte förhärskande i SvK. I en värld utan arvssynd kan människan vara fullkomlig, det är bara att anstränga sig.

Svenska kyrkan har sina särproblem där det kanske största är församlingssyn och professionalisering. Det råder en stor förvirring kring vad församling är. En del tror att det är alla medlemmar, andra tror att det är ett geografiskt område, en tredje att det har något med den förhatliga svenskakyrkanorganisationen som parasiterar på de olika församlingarna:s organisatoriska indelning. Detta kan få anställda i kyrkan att driva all sin verksamhet mot en skimär "den tänkta församlingen", de som är församling men aldrig är där inte är intresserade och man försöker desperat att blidka den osynliga massan. Man skall kommunicera med folk på deras språk, tiderna förändras, de måste mötas där det är. Framförallt måste det till något nytt (se upplysninsideologi ovan) fräscht koncept som vi kan sälja in, det gamla duger inte. Allhelgonamässor, cellgrupper, Alpha, lågtröskelmässor, kyrka på stan, jippogudstjänster. Om vi låtsas att det är 1800-tal kanske folk kommer och när de är här kan vi prata om tron, men inte om Jesus det blir så stötande, kanske lite om existensella frågor, vi kan ju tända ljus. Det kan drivas tills ingenting är på riktigt. Motorcykelmässa. Är det konstigt att man upplever att kyrkan inte har någon trovärdighet? Vad signalerar det?

Professionaliseringen är en förutsättning för den galna församlingssynen. Kyrkan är en arbetsplats vilken som helst. Vi jobbar nio till fem - vad skall annars facket säga. Det blir så mycket jobb om vi bor i församlingen och när det är arbetsfri söndag vill man ju vara ledig. Det kan vara skönt att bara vara församlingsbesökare någon gång. Vigningstjänst är viktigt, musiker och församlingspedagoger (som tillsammans med präst och diakon utgör "de fyra kategorierna", vaktmästare är inte med av någon anledning) borde också få vigas, annars är det orättvist, diakonen borde också få synas i kyrkan annars är det orättvist. Åtminstone borde arbetsuppgifterna delas lika så att diakonerna får göra en del och prästen en. Positionerna låsta. Alla poster upptagna. Verksamheter initieras och genomförs av professionella, oberoende om det blir någon respons. Församlingsbon reduceras till ett kolli som skall underhållas. Professionella musiker hyrs in, förebedjare avlönas, kyrkan kan inte användas på kvällen, vem skall låsa? Det ingår inte i hans tjänst. Engagemang upplevs som hotfullt, att ha synpunkter på hur någonting skall vara. det stör bilden av "den tänkta församlingen" - du är ju bara en, vi måste tänka på alla dem som är allergiker, muslimer, blir psykotiska när de ser videkvistar, inte kan acceptera kvinnliga präster, inte kan acceptera kvinnoprästmotståndare osv.

Framförallt är det tryggt att det är ett politiskt styre så att "församlingen" (som alla boende i ett geografiskt område) är representerade...

Jag undrar vad Jesus skulle gjort, WWJD; varit glad för att han var döpt eller bundit en piska och låtit vreden, som kroppen skakar av, driva ut alla förbannade månglare ur templet.

(nu känns det bättre)

Alla dessa ömma tår...

Jag läser i artikeln i dagen att

"Berndt Isaksson, metodistpastor från Vetlanda, tillhör dem som reagerade starkt på tv-programmet.

- Jag är mycket, mycket upprörd, besviken och sorgsen över det här. Det är helt okej att man driver med oss som kristna, men inte att man driver med det som är heligt i vår tro. Hur kan församlingen tillåta att man i ett helgat kyrkorum uttalar så grova hädelser?"

Att de driver med oss kristna men inte det som är heligt i vår tro. Vad får man då driva med? Bernt. Ge inte sken av att du inte är känslig.

Jag tycker för övrigt att Magnus Betnér var ovanligt finstämd och städad i sina skämt. Skämt av en typ som florerar i hela samhället. "Rasar" eller "förfasas" man av detta så bör man nog se över sitt umgänge. Predikanter som frälser de redan frälsta gång på gång och sedan låter sitt eget dåliga självförtroende och sin vacklande tro stå som någon sorts modell för vad alla tänker: de religiösa är som småbarn; dessa finns det allt för gott om.

Mitt råd, ut ur ankdammen, ut ur kyrkans försvarsmurar, möt verkligheten, fälten som vitnat.

Skärpning.

Med vad skall jag likna det.

Det döda är torrt och sprött.

I döda sammanhang stelnar samtalet, stelnar formerna, energin dör.

I döda sammanhang kan döda personer döda livet genom att pådyvla världen sin vilja. Viljan till att världen skall vara statisk och förutsägbar. Kulturens mord på naturen.

Den döda säger till sin omgivning hur den skall vara, den levande frågar: vem är du?

Präst

Så här tänkte jag en kort stund idag:

Man kanske skulle bli präst.

Det finns både fördelar och nackdelar.

På ett sätt kan jag känna mig kallad till tjänst och jag tror att jag har funnit något i min Gudsrelation. Jag har redan rätt god koll på teologi, liturgi, jag kan skriva texter, jag kan "predika" (även utan power point), jag tror att jag skulle fixa församlingsbyggande ganska bra osv.

Sedan är ju Svk som den är, jag hade tvingats gå svenska kyrkans grundkurs, hade behövt acceptera Svks bekännelseskrifter, gå in i någon sorts beroendeställning till svks biskopar, 5,5 års studier till är väl också en bit som får mig att tänka.

Kanske är det lekman som är grejen för mig. Eller?

Gudstjänst?

Vad gör man på en Gudstjänst egentligen. Jag var på högmässa i min gamla studentförsamling st. Laurentii i Lund i söndags. Liturgin som vanligt fin, församlingssången välljudande, predikan var teologiskt korrekt. Men det låg något trött över det hela. Jag kände mig inte entusiastisk, inte berörd. Den rätta känslan infann sig inte.

Men vad är det? Handlar Gudstjänst om att uppnå en känsla? Det finns ju onekligen församlingar där man lägger sitt krut där. Masspsykos. Men vad händer om jag är nere eller bara okoncentrerad.

Jag finner mig i någon sorts mellanposition. Är det inte teologin, liturgin, musiken, engagemanget, församlingen eller min känsla. Vad är det då?

Frågan är också aktualiserad utifrån att jag blev tillfrågad om min åsikt om familjegudstjänster och barnmedverkan i Gudstjänster. Spontant känner jag nej, detta är inte det vi skall hålla på med - lilla melodifestivalen kan vi ha på andra platser. Men varför?

Det jag landar i är att Gudstjänsten, precis som bönen, måste bli ett möte med Gud. Ett möte som inte är en känsla men som ger en känsla. Som inte behöver en rätt utläggning av Ordet och skriven liturgi men som kan vara hjälpt av det. Med den definitionen ryker ju evighetstextutläggningar, konserter i gudstjänstform, föredrag, och allt annat man kan dribbla med som något som tar fokus från det viktiga.

Jag, jag är stockkonservativ!

Sömnlös i Se.. Malmö

Vilken intressant konferens (kan det bli annat med 200 psykologer i ett rum). Föredrag av bl.a. den något excentriske Peter Bastian, den cyniske Mats Alvesson, och Ann Heberlein som hamnar någonstans mitt emellan, har haft det gemensamma ämnet mening. Påfallande mycket har handlat om ansvarstagande och människoblivande i den mer stränga bemärkelsen. Om att se saker för vad de verkligen är och att som konsekvens bli ansvarig för sitt handlande. Att agera utifrån principer snarare än känslor. Detta skapar något högre, skapar mening, för barnet i skolan men också för oss. Märkligt. Kopplingen mellan intresse, närvaro och lycka har också snuddats vid. Flow. Att gå in i något med hela sitt väsen, att samla sig. (Det kanske bäst inhoppet gjordes dock av Filippa Bark och Monica Jansson, 9f)

Det är väl någon sorts konsekvens av det postmoderna att samling och moral måste tillskapas, tas ansvar för. Eller är det en apell till precis samma moraliska uppvaknande som helgonen gått igenom före oss?

Ett par gamla kursare bevistade konferensen och det var något märkligt som uppstod i mötet med dessa. Jag fick och fick åter minnas den roll jag haft i vår kursgrupp. Jag är medveten om att detta inte är önskvärt för alla, men i mitt fall är det det. Det var en naturlig och ändå rätt positiv roll som jag trivdes med. Jag får ibland för mig att jag kan bära min egen identitet och värde, och att jag är ganska samma, men så är givetvis inte fallet.

Det bjöds på fest också. Nu såhär fem timmar efter hemgång borde jag givetvis ägna mig åt att sova, men ibland går det inte riktigt. Fester är kul (Jakob Hellman, den gamla tidigt-nittiotals-idolen, spelade), och det är framför allt trevligt att träffa människor i närheten av min egen ålder med någorlunda samma värderingar, ambitioner och intressen. Det väcker delar av mig till liv som lite fått somna in i min nordliga boning. Det påminner om att det underbara i förälskelsen, mötet mellan två själar, om kraften i sexualiteten. Om fumlighet och stress. Drömmar och besvikelser.

Kommer att tänka på en dikt jag skrev för ett par år sedan under en gryende förälskelse som det givetvis inte blev något av.

Ensam på ett snöklätt fält, min lilja. Naturen har gått i träda, multnar.
Men du skiner som solen om våren.
Lilja, vad gör du? Här skall vara tomt och dött.
En ensam lilja på en snöklädd äng, och hela världen grönskar.

Vi drar till Malmö!

Håller på att packa. Nu blir det skolpsykologkonferens i Malmö (staden med det gigantiska falliska monumentet, på bild till vänster). Det skall bli skönt att komma bort, få lära känna kollegorna lite bättre och kanske hinna läsa och tänka lite.

Gårdagkvällen innehöll ett mycket intressant samtal med en kvinna med vilken jag skall förbereda en retreatdag/"pilgrimsvandring" (jag har fått hoppa in). Hon var trött på alla ansträngda leenden och alla glada sånger och tankar med vilka vi puffar upp de kämpande församlingsmedlemmarna med - som exempel togs en barnbegravning där det inte var förrän psalmer kring att skrika ut sin förtvivlan som de sörjande kände att det kunde relatera till sångera, "Sörjande behöver inte Gud som haver.." Ämnet för dagen kommer bli Ps 88. Om förnedring och förkrosselse, om det som är svårt och tungt, om att bära sitt kors. Frågan är hur detta kommer att tas emot. Risken att det skrämmer bort människor, men om dessa delar aldrig får plats, hur äkta blir det då? När man känner som:

Du har störtat mig ner i graven,
i det mörkaste djupet.
Tung vilar din vrede på mig,
du låter dina bränningar slå över mig.
Du har drivit bort mina förtrogna,
du har fyllt dem med avsky för mig.
Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut. (Ps 88:7-9)

Vad betyder det gulliga och käcka då?

Allt för få låter dessa känslor komma fram...

Dies Irae

Vi håller på att sjunger Mozarts Requiem i Uddevalla Kammarkör. Andra satsen Dies Irae (vredens dag) är en häftig sats men... att man har använt denna text i Gudstjänster. Ja det har sannerligen hänt mycket i vår kyrka.

Texten nedan är saxad från Wikipedia där den intresserade kan läsa mer.

1 Dies iræ! dies illa Solvet sæclum in favilla Teste David cum Sibylla! 2 Quantus tremor est futurus, quando judex est venturus, cuncta stricte discussurus! 3 Tuba mirum spargens sonum per sepulchra regionum, coget omnes ante thronum. 4 Mors stupebit et natura, cum resurget creatura, judicanti responsura. 5 Liber scriptus proferetur, in quo totum continetur, unde mundus judicetur. 6 Judex ergo cum sedebit, quidquid latet apparebit: nil inultum remanebit. 7 Quid sum miser tunc dicturus? Quem patronum rogaturus, cum vix justus sit securus? 8 Rex tremendæ majestatis, qui salvandos salvas gratis, salva me, fons pietatis. 9 Recordare, Jesu pie, quod sum causa tuæ viæ: ne me perdas illa die. 10 Quærens me, sedisti lassus: redemisti Crucem passus: tantus labor non sit cassus. 11 Juste judex ultionis, donum fac remissionis ante diem rationis. 12 Ingemisco, tamquam reus: culpa rubet vultus meus: supplicanti parce, Deus. 13 Qui Mariam absolvisti, et latronem exaudisti, mihi quoque spem dedisti. 14 Preces meæ non sunt dignæ: sed tu bonus fac benigne, ne perenni cremer igne. 15 Inter oves locum præsta, et ab hædis me sequestra, statuens in parte dextra. 16 Confutatis maledictis, flammis acribus addictis: voca me cum benedictis. 17 Oro supplex et acclinis, cor contritum quasi cinis: gere curam mei finis.

1 Day of wrath! O day of mourning! See fulfilled the prophets' warning, Heaven and earth in ashes burning! 2 Oh what fear man's bosom rendeth, when from heaven the Judge descendeth, on whose sentence all dependeth. 3 Wondrous sound the trumpet flingeth; through earth's sepulchers it ringeth; all before the throne it bringeth. 4 Death is struck, and nature quaking, all creation is awaking, to its Judge an answer making. 5 Lo! the book, exactly worded, wherein all hath been recorded: thence shall judgment be awarded. 6 When the Judge his seat attaineth, and each hidden deed arraigneth, nothing unavenged remaineth. 7 What shall I, frail man, be pleading? Who for me be interceding, when the just are mercy needing? 8 King of Majesty tremendous, who dost free salvation send us, Fount of pity, then befriend us! 9 Think, good Jesus, my salvation cost thy wondrous Incarnation; leave me not to reprobation! 10 Faint and weary, thou hast sought me, on the cross of suffering bought me. shall such grace be vainly brought me? 11 Righteous Judge! for sin's pollution grant thy gift of absolution, ere the day of retribution. 12 Guilty, now I pour my moaning, all my shame with anguish owning; spare, O God, thy suppliant groaning! 13 Thou the sinful woman savedst; thou the dying thief forgavest; and to me a hope vouchsafest. 14 Worthless are my prayers and sighing, yet, good Lord, in grace complying, rescue me from fires undying! 15 With thy favored sheep O place me; nor among the goats abase me; but to thy right hand upraise me. 16 While the wicked are confounded, doomed to flames of woe unbounded call me with thy saints surrounded. 17 Low I kneel, with heart submission, see, like ashes, my contrition; help me in my last condition.

18 Lacrimosa dies illa, qua resurget ex favilla judicandus homo reus. Huic ergo parce, Deus: 19 Pie Jesu Domine, dona eis requiem. Amen.

18 Ah! that day of tears and mourning! From the dust of earth returning man for judgment must prepare him; Spare, O God, in mercy spare him! 19 Lord, all pitying, Jesus blest, grant them thine eternal rest. Amen.

Ordnung muss sein!

Jag har haft ett strukturfascistiskt slut på min vecka. Jag håller på att bli tokig på alla möten som driver ut i fikarumssnack och aldrig tar slut. På att beslut aldrig tas och skulle de tas kan man ge sig på att hälften suttit och snackat om annat och inte hört. På att man alltid fastnar i små obetydligheter och i en massa anekdotiskt "jag kände" och "jag tänkte".

Nej, mina vänner, till ordningen! Fika har sin tid och arbete sin och att veta ramarna ger trygghet och frihet, inte tvärt om.

Jag vet att denna min karaktärsbrist men än en gång kommer döma mig till mötesförordningens strängaste straff - ordförandeklubban - men vad gör man.

Nya engagemang..

Jag har precis gjort min första kväll på det lilla "soppköket" i staden. Det kändes hur naturligt som helst. Dessa små sammanhang, där man kan vandra in och bara vara, där allt bara faller på plats, vad är de om inte ledning från Gud?

Precis samma känsla som med tidebönerna...

Som en stege

Efter mitt senaste inlägg stötte jag på följande text:

I andra hand kallar vi den hemliga kontemplationen för en stege därför att liksom pinnarna på stegen tjänar både till att stiga upp och att stiga ned, så använder denna hemliga kontemplation samma nådebevis och ljus både till att lyfta själen till Gud och att ödmjuka henne i sig själv. Ty alla nådebevis som verkligen kommer från Gud har det karakteristiska draget attt de både ödmjukar själen och lyfter henne på samma gång. På denna väg är nedstigand detsamma som uppstigande, och uppstigande detsamma som nedstigande. Ty den som ödmjukar sig skall bli upphöjd, och den som upphöjer sig skall bli ödmjukad (Luk 14:11). Utom att ödmjukhetens dygd är något stort för den själ som övar sig i den, så låter Gud henne oftast stiga uppför denna stegee för att hon skall gå nedför den, och låter henne gå nedför den för att hon skall stiga uppför den, därför att detta ord av den Vise skall fullbordas: "Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära" (Ords 18:12) - Själens dunkla natt, s. 155, Johannes av Korset

Mer om hopp

Vi måste ge dem hopp. Så att de inte resignerar. Vi måste ingjuta mod att ta upp kampen. Annars.

Ja, annars vad?

Vårt evangelium, vilket hopp är det? Vilka munnar har det mättat? Vilket lidande har det utplånat? Vem har det gett ett värde?

Vårt hopp är en dröm om gemenskap och givmildhet där du själv får ta första steget. -Jaha?
Vårt hopp är en inre borg till vilken vi kan fly och bli burna i vårt bärande. -Jaha?
Vårt hopp är att vi är kravlöst älskade och att vi krossade och slagna är Kristus nära. -Jaha?

Men om du kunde mätta munnar, bryta bojor, hela sjuka. Om du kunde göra ned våra fiender, göra mäktiga tecken i skyn.

Ett under - det skulle ge mod. Då skulle vi tro, då skulle vi få frid. Eller?

Vi hoppas fortfarande förväntansfullt på fridsfursten och den lidande tjänaren.

Vårt hopp är en person, vilken vi hoppas på. -Jaha?

Vårt hopp, ratat av världen som intet.

Ödmjukad - förödmjukad

Ödmjukad - förödmjukad, humbled - humiliated.

Vad är skillnaden egentligen. Jag har blivit något av det idag. Ett psykologmöte med vår nya chef det blir ett långt samtal om att vi har mycket att göra, att jag har haft mycket att göra, att jag har varit stressad, "och så blir du sjuk" som en kollega sade.. Ja, jag blev sjuk, två rejäla förkylningar inom loppet av en månad. Plötsligt var det bara jag som hade problem. Jag hade trott att jag var en av många, men de andra vill inte kännas vid det. Jag, den svaga länken.

(Jag kanske skall säga något om att det är jobbigt för mig att vara det.)

"Äh, det är inte så farligt" - kunde jag ha sagt, men det gjorde jag inte. Jag var trött och jag kanske hade missbedömt de stressade uttrycken på mina kollegors ansikten. Ödmjukad, kanske förödmjukad, jag vet inte ens vad skillnaden är.

Mitt ego återtar sina naturliga former, den sprängfyllda ballongen lättas på luft så att jag är vad jag är inte vad jag vill vara - kallas det svagt, må så vara.

[Han] ödmjukade sig och blev lydig in till döden (Fil 2:8a; 1917).

När Jesus ödmjukar sig, inte av världens tvång eller sina egna begränsningar, gör han sig mindre än vad han är, han sätter sig på lägsta platsen och blir sedan upphöjd av husets värd. Då blir han den han är.

Kanske är det så att jag också måste ödmjuka mig, förekomma förödmjukelsen, vara lydig intill döden och kanske istället bli det han är.

Kanske är det det Hammarskjöld menar när han skriver (ur minnet med reservation för formuleringsfel):

Prisa dina kritiker, dem för vilka intet håller måttet.