Retreat

Jaha, då har man lett sin första retreat. Allt gick bra så nu kan jag med gott samvete ta mig en öl.

Ämnet var ps 88. Lite märkligt kan tyckas, det har skojats lite om det, men det har rört om i grytan. Det är märkligt, varför är det så känsligt? Hur som helst. Jag höll i två små betraktelser under vägen. Jag tänkte jag kunde publicera dessa här.

1: Ibland skakas grundvalarna. Ibland är det bara kompakt mörker, vi är inspärrade vi kan inte komma ut. Vreden vilar tung. Fasorna sluter sig om mig som vatten. Vi är igenting. Jag tror att vi alla har minnen från när vi har varit just där, minnen som när de kommer upp skär i själen. Minnen som påverkar oss, vare sig vi vill eller inte.

Om jag skall ta mig själv som exempel så minns jag mina första år på lågstadiet, hur jag inte fick vara med, inte passade in. Det är mina sår, påfallande öppna emellanåt. Jag löste det genom att jobba mig till en roll, jag vann uppskattning genom att lyckas. Nu tänker jag inte på det särskilt ofta, men det är viktigt för mig att lyckas och att vara med. Hotas detta så är jag delvis tillbaka på skolgården.

Mina sår, de är nära mitt hjärta. Det är nästa så att mina sår är den jag egentligen är, den jag måste hindra omvärlden från att upptäcka. Om de visste hur liten jag var, om de visste hur rädd jag var.

Att vara utestängd, oälskvärd, övergiven, annorlunda, onormal har alltihop med människor att göra. Människors handlingar mot oss kan såra oss djupt, kanske djupare än vad de förstår.

Genom att svika, vad säger de till dig – du är inte värd uppmärksamhet

Genom att bedra – du är duger inte

Genom att säga saker elaka eller kanske till och med välmenande som sårar, vad säger det till dig om dig? – du är inte värd att älskas

”När ni vandrar fram över kullerstenarna, solen börjar steka rejält på den molnlösa himlen. Det slamrar runtomkring er soldater, människor, en folksamling, uppretade, de spottar åt dig, deras saliv rinner ner för din bara hud, hatiskt, ursinnigt, de skriker, vad är det de skriker åt dig?”


2: Från min ungdom var jag plågad intill döden. Du fyller mig med skräck, min kraft är slut.

Det finns mycket vi har att bära på i livet.

En del vill vi göra och tar på oss själva. Det ger oss glädje och kraft.

En del läggs på oss. Saker som vi kanske skulle vilja lägga av oss men där det av olika anledningar är svårt. Saker som verkar vara lätt för andra, som borde vara lätt men kraften finns inte, självkontrollen finns inte.

Sedan finns det delar som vi inte kan välja bort. Vår historia t.ex. - vår bakgrund, våra gener, våra familjer, händelser vi har varit med om, olyckor. Det finns också det som vi är, - vi kanske är tankspridda, lata, dumma, elaka, missundsamma. Det som inte är så fint. Det vi önskar vi kunde ändra men som ändå är som det är.


”Ni har kommit ut ur staden. Solen står nu obarmhärtigt högt på himlen. Vägarna är fortfarande fyllda av folk men du hör dem knappt längre för allt dunkande i huvudet. Du känner den skrovliga ytan mot dina axlar, den tunga tvärbjälken som får benen att skälva och hela ryggen att smärta. Du vill lägga av dig tvärbjälken men du måste framåt. Vad är det du bär på? Vad är ditt kors?”