lördag 20 september 2008

Retreat


Jaha, då har man lett sin första retreat. Allt gick bra så nu kan jag med gott samvete ta mig en öl.

Ämnet var ps 88. Lite märkligt kan tyckas, det har skojats lite om det, men det har rört om i grytan. Det är märkligt, varför är det så känsligt? Hur som helst. Jag höll i två små betraktelser under vägen. Jag tänkte jag kunde publicera dessa här.

1: Ibland skakas grundvalarna. Ibland är det bara kompakt mörker, vi är inspärrade vi kan inte komma ut. Vreden vilar tung. Fasorna sluter sig om mig som vatten. Vi är igenting. Jag tror att vi alla har minnen från när vi har varit just där, minnen som när de kommer upp skär i själen. Minnen som påverkar oss, vare sig vi vill eller inte.

Om jag skall ta mig själv som exempel så minns jag mina första år på lågstadiet, hur jag inte fick vara med, inte passade in. Det är mina sår, påfallande öppna emellanåt. Jag löste det genom att jobba mig till en roll, jag vann uppskattning genom att lyckas. Nu tänker jag inte på det särskilt ofta, men det är viktigt för mig att lyckas och att vara med. Hotas detta så är jag delvis tillbaka på skolgården.


Mina sår, de är nära mitt hjärta. Det är nästa så att mina sår är den jag egentligen är, den jag måste hindra omvärlden från att upptäcka. Om de visste hur liten jag var, om de visste hur rädd jag var.


Att vara utestängd, oälskvärd, övergiven, annorlunda, onormal har alltihop med människor att göra. Människors handlingar mot oss kan såra oss djupt, kanske djupare än vad de förstår.

Genom att svika, vad säger de till dig – du är inte värd uppmärksamhet


Genom att bedra – du är duger inte


Genom att säga saker elaka eller kanske till och med välmenande som sårar, vad säger det till dig om dig? – du är inte värd att älskas

”När ni vandrar fram över kullerstenarna, solen börjar steka rejält på den molnlösa himlen. Det slamrar runtomkring er soldater, människor, en folksamling, uppretade, de spottar åt dig, deras saliv rinner ner för din bara hud, hatiskt, ursinnigt, de skriker, vad är det de skriker åt dig?”



2: Från min ungdom var jag plågad intill döden. Du fyller mig med skräck, min kraft är slut.

Det finns mycket vi har att bära på i livet.


En del vill vi göra och tar på oss själva. Det ger oss glädje och kraft.

En del läggs på oss. Saker som vi kanske skulle vilja lägga av oss men där det av olika anledningar är svårt. Saker som verkar vara lätt för andra, som borde vara lätt men kraften finns inte, självkontrollen finns inte.

Sedan finns det delar som vi inte kan välja bort. Vår historia t.ex. - vår bakgrund, våra gener, våra familjer, händelser vi har varit med om, olyckor. Det finns också det som vi är, - vi kanske är tankspridda, lata, dumma, elaka, missundsamma. Det som inte är så fint. Det vi önskar vi kunde ändra men som ändå är som det är.


”Ni har kommit ut ur staden. Solen står nu obarmhärtigt högt på himlen. Vägarna är fortfarande fyllda av folk men du hör dem knappt längre för allt dunkande i huvudet. Du känner den skrovliga ytan mot dina axlar, den tunga tvärbjälken som får benen att skälva och hela ryggen att smärta. Du vill lägga av dig tvärbjälken men du måste framåt. Vad är det du bär på? Vad är ditt kors?”

2 kommentarer:

Rolf sa...

Mycket av det du skriver känner jag själv igen från barndom.
"Att vara utestängd, oälskvärd, övergiven, annorlunda, onormal har alltihop med människor att göra. Människors handlingar mot oss kan såra oss djupt, kanske djupare än vad de förstår".

Vad som jag även kom att tänka på är att ovanstående i dag är hur långtidsarbetslösa behandlas av samhället och då i första hand inte av medmänniskorna utan genom statens jobblinje som slår ut människor psykiskt genom den behandling de utsätts för och krav som inte går att uppfylla som människor känner. Att söka arbete innebär inte att få arbete. Att kräva att skatt enbart ska sänkas för de som arbetar borde även garantera att den som kan arbeta även ska få göra detta för en lön. Behandlingen av barn på ett dåligt sätt fortsätter i dag även i vuxen ålder. Det hemska är att staten är den som anser detta rätt. Det finns fler exempel än arbetslösa som segregeras ut i dag. Men ett ex är dessa.

Excelsis sa...

Absolut. Det är viktigt det du skriver. Ett humant samhälle där människor kan uppnå sin fulla potential är något vi alla bör verka för. Vägen dit kan dock vara svår att se ibland. Jag väljer att lägga min energi i det lilla, de människor jag möter osv. Orättvisa strukturer måste förändras på samhällsnivå men också i allas våra medvetanden.