söndag 28 september 2008

"Bryt ihop och kom igen" i trefaldighetstiden


Ibland känns det som att det är lättare att lita på Gud än på människor. Idag är en sådan dag. Det var högmässa idag och allt jag kände är banalt. Inte så att något var dåligt det var en bra predikan och mycket folk samt att någon form av "stämning" infann sig. Trons kraft var temat för dagen och det var kanske det som gjorde det.

Trons kraft. Tankarna går genast till charismer.

Du måste tro! Kasta dig i armarna på Jesus vår läkare, han tar bort cancer och ont i öronen.

Men jag tror inte på detta. Jag kan låtsas att jag tror men jag gör det inte. Jag tror inte för att ni saknar mänsklighet. Jag tror inte för att ni saknar ödmjukhet. Charlataner! Får!

Tror jag det är omöjligt för Gud? Egentligen inte, men det är nog min sista förklaringsmodell. Jag har inte nytta av falska hopp, det är sanningen jag vill åt.

Vad har jag då kvar? Reduceras inte Gud till något som jag kan ha eller mista om världen nu står oberörd.

Kanske det. Mina under är nog mindre fantastiska. Upprättade människor, helade relationer. Mening. Kanske inget som behöver Gud, men nog så viktigt och värdefullt. Kanske är det det som gör mig besviken på mina medmänniskor. Det snackas mycket men alla är små och ynkliga, rädda och splittrade, och allt vi gör är banalt. Banalt för att vi inte kan möta varandra, för att vi skadar varandra. För att jag inte ser något av Guds Ande ibland oss.

Mitt kanske största under är att bli upprättad gång efter annan, i mötet med Honom själv. Ingen annan bär. Bröd och vin och hjärtats förlåt rivs itu. Trots att jag inte vill, trots att jag också vill agera ut, hata och skrika, så släpper något och tårarna kommer. Ja, Herre, jag skall ta mitt kors.

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. (Matt 16:18)"

Mitt under är lidande. Sorglig är jag och ve mig att jag gavs ett skeptiskt sinne!

8 kommentarer:

Sleepaz sa...

När det gäller under och helande så skall man tänka på att det inte är många som lever i "anden" som dem första lärljungarna gjorde.dem löd anden i allt dem gjorde. Dem dog för sin tro fängslades,piskades. Dem gav upp allt för Jesus, ägde inte många prylar.

Sen så tror jag att man blivit lite skadad av alla "helande" shower. Samtidigt så har många svenskar en längtan efter under och helanden, men hur många är beredda att göra det som tex Shane (du vet vem) gör? Hur många är beredda att göra det som många kinesiska kristna präster gör? Offra livet och åka in till Nordkorea och smuggla biblar,rädda människor? Eller som broder Yun (den himmelske mannen)
Jag menar inte att svenska kristna inte har en tro, fast jag tror att det ändå ligger något i detta. Efter att ha sett dokumänterer från Kina, läst böcker om Broder Yun, så tror jag helt enkelt att vi inte har den hängivenheten för Gud. Har vi det för bra matriellt? Är vi för fast i det matriella systemet att vi inte behöver Gud lika mkt som våra fattiga bröder och systrar i Kina som ger upp allt för Gud?

Nu måste ja iväg till jobbet :)

Excelsis sa...

Sleepaz: Så är det kanske. De som lever så (Yun, Shane Claibourne m.fl) verkar ofta så där odelat positiva. Man undrar ju om de är det.

Sleepaz sa...

"Man undrar ju om de är det."

Jag tror att dem inte alltid har det så bra och att dem jämt är lyckliga, är väl bara att se på Yuns fängelse vistelse, smärta och plåga fick han utstå.

Därimot så har dem på djupet förstått
"Den som lider för Kristi skull blir delaktig i hans eget lidande."

Excelsis sa...

Sleepaz: Ja dit kommer man nog inte utan sin beskärda del lidande.. :)

Men att kunna surna ihop allt mindre, till punkten där man kan ta det med jämnmod. Vilken befrielse det hade varit. Alltså då inte bara att klara av att hålla sin fasad utan att verkligen på djupet ta det med jämnmod.

Iskra sa...

Tvivel brukar ju betraktas som en förutsättning för sund tro. Att ständigt brottas med Gud, att som Tomas kräva något mer konkret än sin egen vilja att tro.

Men det förutsätter att man kommer ur tvivlet oskadad och med fötterna neråt.

Jag tvivlar ständigt och jag räds alltid att förlora Gud.Varje gång jag brottas med honom lockas jag att resa mig från brottningsmatchen med ryggen till honom. Men tack och lov har jag ännu inte gjort det.

Om det är detta du menar så tror jag (utan att känna dig) att din tro är så öppenögd och ärlig att du alltid innerst inne vet att även om du skulle gå ifrån brottningen med ryggen till så skulle Gud knacka dig på axeln och be dig att vända om.

Excelsis sa...

Iskra: Brottning med Gud är tufft ibland. Det påverkar mitt allmänmående ganska mycket.

Det känns dock bra, ur någon sorts metaperspektiv, att få balla ur lite grann. Jag har lackat ur rejält på en person i helgen och har nog varit ganska grinig. Inget som väl är så bra i sig, men vad sjutton är det ifall jag aldrig kan tillåta mig att bli lite infantil. Är inte det mer sjukt?

Ja sig själv blir man väl aldrig klok på...

Iskra sa...

Ha, jag ser nu att jag läste din post fel...

Men likväl, tvivla kan man ju göra på sina medmänniskor i samma utsträckning som på Gud. De är ju en pain ibland och man undrar om det finns möjlighet att bryta igenom. På sätt och vis kanske Gudstvivlet är lättare att hantera än människotvivlet, det är färre kockar inblandade på något sätt.

Excelsis sa...

Iskra: Är det något med Gud så är det ju i regel jag som behöver ändra något på något sätt. En part är fullkomlig... :)