måndag 15 september 2008

Gudstjänst?



Vad gör man på en Gudstjänst egentligen. Jag var på högmässa i min gamla studentförsamling st. Laurentii i Lund i söndags. Liturgin som vanligt fin, församlingssången välljudande, predikan var teologiskt korrekt. Men det låg något trött över det hela. Jag kände mig inte entusiastisk, inte berörd. Den rätta känslan infann sig inte.

Men vad är det? Handlar Gudstjänst om att uppnå en känsla? Det finns ju onekligen församlingar där man lägger sitt krut där. Masspsykos. Men vad händer om jag är nere eller bara okoncentrerad.

Jag finner mig i någon sorts mellanposition. Är det inte teologin, liturgin, musiken, engagemanget, församlingen eller min känsla. Vad är det då?

Frågan är också aktualiserad utifrån att jag blev tillfrågad om min åsikt om familjegudstjänster och barnmedverkan i Gudstjänster. Spontant känner jag nej, detta är inte det vi skall hålla på med - lilla melodifestivalen kan vi ha på andra platser. Men varför?

Det jag landar i är att Gudstjänsten, precis som bönen, måste bli ett möte med Gud. Ett möte som inte är en känsla men som ger en känsla. Som inte behöver en rätt utläggning av Ordet och skriven liturgi men som kan vara hjälpt av det. Med den definitionen ryker ju evighetstextutläggningar, konserter i gudstjänstform, föredrag, och allt annat man kan dribbla med som något som tar fokus från det viktiga.

Jag, jag är stockkonservativ!

9 kommentarer:

Sleepaz sa...

Intressanta tankar du lyfter fram. Jag får återkomma med mer info.

tubbo sa...

Jag kommer inte ihåg en enda predikan.. ingen har berört mig..

Min kyrkan kan i förbifarten benämnas invandrarkyrka. Huvuddelen av besökarna är invandrarade från alla jordens hörn..

Prästen är polack.. och de systrar som ibland läser ur texterna under ordets gudstjänst är stadiga tyskor..

De knagglar sig fram på bruten svenska.. och jag brukar undra ifall någon överhudtaget förstår vad de säger..

Prästen, fader Thomas, som normalt för sig fram i världen med en fransiskabroders glädje och lätthet.. ser under gudstjänsten strängt på oss..

Jag har nog aldrig känt en lust att ropa halleluja.. aldrig gripits av Anden.. aldrig berörts av varken predikan eller den torra läsningen ur Skrifterna..

Men kyrkan är allid full.. och människor är klädda i sina finaste kläder.. kön till att få emotta sakramentet ringlar igenom hela kyrkolokalen..

De "invanda" katolikerna verkar förstrött tillfreds.. de är glada att ta emot bröd och vin.. de är lyckliga över att få vara tillsammans.. de språkar vid kyrkkaffet..

Jag längtar verkligene att själv få fira den heliga eukaristin.. som döpt.. och jag inser väl att mässan, den torra gudstjänsten kommer med på köpet.. de gamla hymnerna..

Det är väl det det handlar om.. eukaristin.. sakramente.. i trogen åminnelse av vår Herre Jesus Kristus.. tills Han härlig återvänder..

Ifall predikanten är begåvad eller särdeles uppväckt av Anden och förmår väcka åhörarnas hjärtan..så är det en stor ynnest..

Men för mig handlar det om att inte bara stå inför Herrens ansikte.. men även att "fostra" min tro.. att verkligen försöka hålla fast i den.. även när gudstjänsten känns tung och tråkig..

Excelsis sa...

"Men för mig handlar det om att inte bara stå inför Herrens ansikte.. men även att "fostra" min tro.. att verkligen försöka hålla fast i den.. även när gudstjänsten känns tung och tråkig.."

En sorts askes helt enkelt? En övning i tålamod och kärlek till den församling vi är satta i.

Kanske är det det som jag reagerar på. Flyktbenägenheten i en del församlingar. Det är obehagligt när det inte underhåller, när det blir kamp osv. och så springer man iväg... En bergfast struktur som den i katolska kyrkan är ju något som man kan närma sig brottas med och lära sig älska. Eukaristin i Gudstjänstens mitt som ett mystiskt möte är också något som man måste fördjupa sig i, lära sig förstå och uppskatta.

Trögheten kan helt klart ha sina poänger.

Det är ju också en fråga om att låta Gud verka. Varför är vi där? Det behövs kanske inget svar, det är så vi gör. Hit går vi för att möta Gud, så har vi alltid gjort. Måste det vara så? Troligtvis inte.
Vilka av våra flummerier kan hindra Gud från att möta oss?

Jag kan bara tänka en sak kring detta. Resultatet av syndafallet blev att Adam dolde sig när Gud sökte honom. Flykten är vår fiende.

Eckstein skriver i en dikt någonting i stil med, "På Guds fråga, 'Adam, var är du?' Är viktigare än var han är, var han går."

Charlotte Therese sa...

Excelsis:

Det var lite det här jag ville åt med mitt inlägg om Svenska kyrkan för några dar sen....

Tubbo:

Intressant beskrivet - och så typiskt katolskt... Det kan vara hur som helst i katolska sammanhang - men den universella mässans fasta element ger stadga och tillfälle till "askes" om/när det blir för träigt.... ;-)

Sleepaz sa...

I pingstsvägen finns det risker att det blir lite ytligt. Det skall liksom låta på ett visst "lovsångs" aktigt sätt.

Men nu har jag förmånen att vara medlem i en församling där pastorn verklinge har en Guds gåva att predika. Jag minns den första predikan jag hörde med honom (på cd) och det liksom bara träffade mitt hjärta, det här måste jag höra mer av.

Men min församling innehåller verklinge människor som utstrålar kärlek och glädje. Det är någom man upptäcker redan i entren till kyrkan.

Jag gillar möten inledds i en bön till herren, där vi lägger mötet i herrens händer och låter hans ord flöda i lovsången och predikan. Att vara lovsångs ledare det är e tjänst som man skall vara ledd av Gud till att vara. Det krävs en andlig finkänslighet att kanske tom under mötet ändra lovsånder om atmosfären så kräver det. I grund och botten är lovsången en bön och lovprisning från hjärtat. Lovsångsledaren skall därför välja lovsånger som alla kan sjunga. Vissa möten som vi har så tenderar det att bli en konsert där vi bara tittar på utan att sjunga. Det tycker jag är förskräckligt. Lovsången är en tillbejdjan.

Jag blir ofta väldigt berörd av våra möten och predikningar. Ofta upplever jag möten som bäst på slutet, när hela församlingen upplever herrens närvaro.
MEn det finns ju dåliga mötet ibland också, man sitter i bänken och undrar varför jag befinner mig här just nu. Fast det har nog mer att göra med mig själv än mötets kvalitet. Kan ofta bero på att man levt ifrån Gud under veckan, och helt plötligt möter man Guds ansiktet under mötet och känner skamm, och en viss syndanöd. Då känns det inte bra att vara på mötet.

Z sa...

Tack för fikat!
Ni skulle ha hälsat på i S:t Thomas. Där var det livat (skojar) ;)

Excelsis sa...

Sleepaz: Det är verkligen något annat, det du beskriver, än vad Tubbo beskriver. Den svenskkyrkliga församling jag tillhör ligger ungefär mitt emellan. Där trivs jag ganska bra.. :)

Z: Stort tack själv, vi skulle nog kunna gjort det. Å andra sidan fick jag träffa en hel del gamla studiekompisar vilket var trevligt..

tubbo sa...

Jag vet inte om jag har sett det som askes..

Men visst.. det är ofta en en bra övning i tålamod..

Excelsis sa...

Tubbo: Ja, det är vad jag menar ungefär..