onsdag 24 september 2008

Vederhäftighet


Om man snackar ned någon, utan att veta att man har rätt. Bara för att man äger språket. Bara för att man med tyngd kan hävda att något är på ett visst sätt. Är inte det lite farligt? Om då andra börjar säga, ja du har nog rätt. Är steget långt till att man börjar tro att man faktiskt vet.

Funderingen kommer utifrån ett möte med en mamma i en på gränsen till överaktiv anhörigförening. Jag berättade för henne hur det låg till. På tåget hem känns det inte lika självklart.

Det är en sak. Psykologi är ändå en vetenskap och vi har en påtaglig verklighet på ett helt annat sätt att förhålla oss till. Men vad om teologin. Jag tror jag har skrivit om det förr, men det är verkligen min stora skräck att lura in någon i något som inte är sant. Att vara den grund på vilken någon bygger ett luftslott.

Varför håller du på och bloggar då? Skriver som om du vet något?

Bra fråga, riktigt bra fråga.

2 kommentarer:

Alde sa...

Ja visst är det farligt när självhävdelsen tar överhanden. Tycker i allmänhet att det är lättare att tro på någon som presenterar en teori eller återger en uppfattning om något, än pådyvlar en sanning.
Att man istället lämnar över till mottagaren att avgöra sanningshalten. För hur långt jag kommit i egen övertygelse exv i gudstro är ju inte beroende av vad någon sagt till mej, utan av erfarenheter.

Så om du vill lyssna på mej så tycker jag, att du inte alls behöver blogga som om "du vet"

Excelsis sa...

Alde: Det är en viktig poäng. Att de allra flesta bär sina egna tvivel och sin egen kritiska granskning av det de får höra. Det ligger dock en stor makt i språket som dessutom är betvingande för dem som använder språket. Ex. att prata om arbetsköpare, kapitalet, profit osv. leder till den helt logiska slutsatsen att revolt är det enda rimliga. För att bryta detta måste man analysera språkets premisser. För att fortsätta min liknelse med kommunismen finns det alltid professionella revolutionärer som egentligen struntar i arbetstagarens och arbetsgivarens faktiska situation i det enskilda fallet utan ser det som ett system som måste förändras. Där kan det motiveras att man skarvar med sanningen för att nå det eventuella målet.

Jag kan se hur man applicerar en liknande analys på den kristna subkulturen.

Det är nog mest att jag blir så skärrad av Ted Haggard och dylika.

Jag kan ju också fundera kring mig själv om jag har ett behov av totalitära system. Jag känner mig fri i min kristendom men Gud Fader är ju onekligen en ganska stark auktoritet..