Vilken intressant konferens (kan det bli annat med 200 psykologer i ett rum). Föredrag av bl.a. den något excentriske Peter Bastian, den cyniske Mats Alvesson, och Ann Heberlein som hamnar någonstans mitt emellan, har haft det gemensamma ämnet mening. Påfallande mycket har handlat om ansvarstagande och människoblivande i den mer stränga bemärkelsen. Om att se saker för vad de verkligen är och att som konsekvens bli ansvarig för sitt handlande. Att agera utifrån principer snarare än känslor. Detta skapar något högre, skapar mening, för barnet i skolan men också för oss. Märkligt. Kopplingen mellan intresse, närvaro och lycka har också snuddats vid. Flow. Att gå in i något med hela sitt väsen, att samla sig. (Det kanske bäst inhoppet gjordes dock av Filippa Bark och Monica Jansson, 9f)
Det är väl någon sorts konsekvens av det postmoderna att samling och moral måste tillskapas, tas ansvar för. Eller är det en apell till precis samma moraliska uppvaknande som helgonen gått igenom före oss?
Ett par gamla kursare bevistade konferensen och det var något märkligt som uppstod i mötet med dessa. Jag fick och fick åter minnas den roll jag haft i vår kursgrupp. Jag är medveten om att detta inte är önskvärt för alla, men i mitt fall är det det. Det var en naturlig och ändå rätt positiv roll som jag trivdes med. Jag får ibland för mig att jag kan bära min egen identitet och värde, och att jag är ganska samma, men så är givetvis inte fallet.
Det bjöds på fest också. Nu såhär fem timmar efter hemgång borde jag givetvis ägna mig åt att sova, men ibland går det inte riktigt. Fester är kul (Jakob Hellman, den gamla tidigt-nittiotals-idolen, spelade), och det är framför allt trevligt att träffa människor i närheten av min egen ålder med någorlunda samma värderingar, ambitioner och intressen. Det väcker delar av mig till liv som lite fått somna in i min nordliga boning. Det påminner om att det underbara i förälskelsen, mötet mellan två själar, om kraften i sexualiteten. Om fumlighet och stress. Drömmar och besvikelser.
Kommer att tänka på en dikt jag skrev för ett par år sedan under en gryende förälskelse som det givetvis inte blev något av.
Ensam på ett snöklätt fält, min lilja. Naturen har gått i träda, multnar.
Men du skiner som solen om våren.
Lilja, vad gör du? Här skall vara tomt och dött.
En ensam lilja på en snöklädd äng, och hela världen grönskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar