WWJD

Jag behöver kräkas lite. Förlåt på förhand till alla som känner sig träffade. Ni har min tillåtelse att skriva hur dum-i-huvet jag är som kommentar.

Kyrkan har inte tillräckligt analyserat och gjort upp med:

Upplysningsideologin - allt rör sig inte mot det bättre, människan kan inte bygga det perfekta samhället, vetenskap och kommunikation kommer inte skapa fred på jorden. Människans civiliserande följer inte en rak kurva.

Framgångsteologin - Gud gjorde inte tiggarna och hororna, vilka var kring honom, rika, han befriade dem inte från sina problem. Gud löser inte människans problem genom att trolla bort dem, det hade han inte behövt vår tillåtelse för. Helgelse och friskhet har inte heller något samband. I framgångsteologin blir man glad som kristen - man är ju döpt. Man är så glad, så glad. Det är egentligen den enda känsla som får komma fram, vreden, ilska, hatet, avskyn, lyser med sin frånvaro.

Pelagianismen - Människan kan inte agera rättfärdigt. Människan kan inte ta itu med sin synd. Människan är inte fullkomlig hur mycket hon än försöker. Det var inget prestationskrav att följa Jesus. Man kan inte utesluta människor som inte håller måttet (ex. från min stad, en musiker som inte får spela i kyrkan för att hon röker). Kyrkan kan inte bestå av en elit (även om de kallas äldste) och en pöbel. I kyrkan är vi ett, i kyrkan är vi intet utan Kristus. "Sociala projekt" omöjliggörs därmed (stackars personer som det är synd om och som inte kan/förstår bättre, alla de ufon som existerar i kyrkor och som inte behandlas som vem som helst, som en fullvärdig människa). Vi är du och jag, människor med lika ansvar. Lika behövande inför den väldige. Denna världsbild gör också människan till någon som skall prestera moral. Prestera godhet. Som "hjälp" till detta följer ofta syndakataloger för beteenden som skall fördömas och tas bort (ex. missbruk, att låta bli att sopsortera, att lyssna på hårdrock, att svära, att ifrågasätta, att tänka kritiskt), samt att "positivt" beteende uppmuntras, till och med krävs (ex. de ovan nämda social projekten, avhållsamhet, tidiga giftemål, påfluget missionerande på gator, engagemang för projekt långt borta, antiabortsympatier, nykterhet osv.).

Del av situationen beror på frikyrkornas bristfälliga (eller heterodoxa) teologi kring synd-upprättelse-frälsning, en syn som även är välrepresenterade om inte förhärskande i SvK. I en värld utan arvssynd kan människan vara fullkomlig, det är bara att anstränga sig.

Svenska kyrkan har sina särproblem där det kanske största är församlingssyn och professionalisering. Det råder en stor förvirring kring vad församling är. En del tror att det är alla medlemmar, andra tror att det är ett geografiskt område, en tredje att det har något med den förhatliga svenskakyrkanorganisationen som parasiterar på de olika församlingarna:s organisatoriska indelning. Detta kan få anställda i kyrkan att driva all sin verksamhet mot en skimär "den tänkta församlingen", de som är församling men aldrig är där inte är intresserade och man försöker desperat att blidka den osynliga massan. Man skall kommunicera med folk på deras språk, tiderna förändras, de måste mötas där det är. Framförallt måste det till något nytt (se upplysninsideologi ovan) fräscht koncept som vi kan sälja in, det gamla duger inte. Allhelgonamässor, cellgrupper, Alpha, lågtröskelmässor, kyrka på stan, jippogudstjänster. Om vi låtsas att det är 1800-tal kanske folk kommer och när de är här kan vi prata om tron, men inte om Jesus det blir så stötande, kanske lite om existensella frågor, vi kan ju tända ljus. Det kan drivas tills ingenting är på riktigt. Motorcykelmässa. Är det konstigt att man upplever att kyrkan inte har någon trovärdighet? Vad signalerar det?

Professionaliseringen är en förutsättning för den galna församlingssynen. Kyrkan är en arbetsplats vilken som helst. Vi jobbar nio till fem - vad skall annars facket säga. Det blir så mycket jobb om vi bor i församlingen och när det är arbetsfri söndag vill man ju vara ledig. Det kan vara skönt att bara vara församlingsbesökare någon gång. Vigningstjänst är viktigt, musiker och församlingspedagoger (som tillsammans med präst och diakon utgör "de fyra kategorierna", vaktmästare är inte med av någon anledning) borde också få vigas, annars är det orättvist, diakonen borde också få synas i kyrkan annars är det orättvist. Åtminstone borde arbetsuppgifterna delas lika så att diakonerna får göra en del och prästen en. Positionerna låsta. Alla poster upptagna. Verksamheter initieras och genomförs av professionella, oberoende om det blir någon respons. Församlingsbon reduceras till ett kolli som skall underhållas. Professionella musiker hyrs in, förebedjare avlönas, kyrkan kan inte användas på kvällen, vem skall låsa? Det ingår inte i hans tjänst. Engagemang upplevs som hotfullt, att ha synpunkter på hur någonting skall vara. det stör bilden av "den tänkta församlingen" - du är ju bara en, vi måste tänka på alla dem som är allergiker, muslimer, blir psykotiska när de ser videkvistar, inte kan acceptera kvinnliga präster, inte kan acceptera kvinnoprästmotståndare osv.

Framförallt är det tryggt att det är ett politiskt styre så att "församlingen" (som alla boende i ett geografiskt område) är representerade...

Jag undrar vad Jesus skulle gjort, WWJD; varit glad för att han var döpt eller bundit en piska och låtit vreden, som kroppen skakar av, driva ut alla förbannade månglare ur templet.

(nu känns det bättre)