Man kan styra på många sätt. Man kan fixera på ett mål, man kan följa en utstakad bana och man kan se till att allt är rätt ställt. Kristendomen erbjuder bilden av Guds rike, som ett mål i fjärran, men dit känner vi inte själva vägen. Vägen är given oss i Kristus, men dit han går kan vi inte följa. Vi kan bara, at best, se var vi står och möjligen nästa lilla steg. Vi är också kallade till Kristi likhet, och överensstämmelsen mellan vår och Guds natur kommer att leda oss på vägen. Guds natur kan vi ännu bara förstå som i en spegel men traditionen lär oss ett sätt att styra, dygden. Till de antika dygderna rättrådighet, tapperhet, vishet, måttfullhet kompletterades under medeltiden med dygderna tro, hopp och kärlek - ibland tillfogas ödmjukhet och kyskhet.
Dygderna. Givetvis måste de definieras, eller kanske inte så mycket definieras som utforskas. Vad är kärleken, vad är visheten? Svaret är kanske inte samma för alla, och det kanske inte skall vara det. För en är kärlek att samla pengar för att kunna ge vidare, för en annan att inte äga något. För en att stanna med sin familj, för en annan att bryta med den. Min tanke och tro är att dygden är det decentraliserade sättet att styra. Det sociala trycket följer men det är ett positivt tryck, man ser ett heligt habitus och vill bli del av den snarare än att göra det av rädsla för repression. Alla ställer sina segel, alla pixlar lyser sin färg och bildar så ett mönster.
Dygden möjliggör också ansvar. Istället för standardisering, lagar och kontroll erbjuder den en egen styrning, ett herravälde över sig själv och ett inre locus-of-control. Målet kan vi med detta inte se och det är kanske mindre viktigt. Vi kan då inte styra mot det klasslösa samhället, vi styrs dit kärleken, måttfullheten och rättrådigheten leder oss. Ett mer jämlikt samhälle styr vi mot genom att framhålla respekt osv.
Men dessa saker kan du inte besluta om i parlament. Där blir det onödiga hinder för byråkratin, där alla skall agera som en man. Man kan inte väva sin vision och baka in den i vackra ord, hitta på mätvärden som sedan tjänstemän kan manipulera för att uppfylla siffrorna och vidare bygga på illusionen av att vi lever i den bästa av världar. För hur blev det, blev det friare och mindre alienerade människor i Sovjet? Blev det mindre spänningar i världen efter kriget mot terrorismen?
Samtidigt verkar målstyrning genomsyra hela vårt samhälle. En känsla av att kunna kontrollera vad som händer. Dygden ger inte svar på fråga vart utan på frågan hur. Givetvis måste vi ha mål och syfte, men vi inte alltid vart vi skall. Det s.k. värdegrundsarbetet, och om så behövs, civilkuraget, är minst lika viktigt. Att i ändamålets namn helga ett avskalande av det tunna lager civilisation som skiljer oss från barbariet är otänkbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar