Hur kan mamma vara både snäll och elak, ond och god? Att få ihop sin värld med alla dess gråskalor är en av de stora utvecklingsuppgifterna under uppväxten. Att greppa detta att vi kan agera utifrån motsatta principer, ömsom sött och ömsom salt, lyckas inte alla med. Och de flesta av oss kan, när den mentala balansen sviktar, se världen i svart och vitt. Sagans värld med den onda häxan och den goda prinsen är just denna enkla värld. Vi avfärdar den gärna som för enkel. Vi vet att inget är så alltigenom gott. För den intellektuellt mogne ter sig kanske den platonska världsbilden med absoluta kategorier som "det goda" och "det onda" och med en Gud som en personifikation av den ena polen, just som ett omoget sätt att se på världen. Kanske man ser det som ett uttryck för människans egna projektioner och hopp om det goda snarare än att spegla en verklighet, kanske är det just det absolutheten i Guds egna anspråk när han möter oss, som gör det svårt för oss att ta honom till oss.
Samtidigt verkar det vara så att paradoxerna, komplexiteten i Guds uppenbarelse som får många att rygga. Hur kan man säga att han är god samtidigt som han står på Israels sida i krig, samtidigt som han förstockar faraos hjärta och sänder plågor till Egypten? Hur kan han vara tre och ändå ett? Hur kan han ha all makt och ändå ge utrymme för den fria viljan?
Förmodligen finns det en risk att Gud allt för mycket tar rollen av våra projektioner eller blir allt för ensidigt definierad. En del av missförståndet runt det hela härrör nog från den omkastning som sker i mötet med Gud. Från att definiera Gud utifrån (kanske inte alltid så) färdigdefinierade absoluter får man låta God, Kärleksfull och Rättvis formas efter mötet med Gud. Storheterna kan inte bära betydelse annat än på det sätt det fullkomnas i Gud.
För Gud kan ju inte vara annat än vad han är, precis som allt annat är vad det är. Världen är en. Är det inte hela liberalteologins angrepp på traditionen. När man hävdar att man är kärleksfull, rättfärdig osv. i Kristus, liksom utan att det påverkar oss. Vi ser hat men egentligen är det kärlek. Det liknar pseudokängurun, den som hoppar och på alla sätt är lik en kängru men till sitt väsen inte är en känguru. Nej, vill vi tala om andliga makter och demonisk påverkan får vi se den i vår verklighet. Allt för många mystiska dimensioner har skapats för att innehålla änglar och makter osv. Allt blir bara förandligat. Förångat, till dimmor, där det borde vara kött.
Den enade världen innebär inte att Gud och Världen är ett. Det är inte genom att Gud som en kosmisk Paul Anka erbjuder oss allt vi kan peka på till pris för vår frihet, som Han visar oss kärlek. Det blir ju lätt så när det handlar om det "kärleksbudskapet" och allt bara blir strukturer och politik. Valet står inte mellan självbedrägeri i självskapade andliga världar och framgångsteologisk socialt engagemang. Nej, Gud möter oss var och en och låter den inre människan växa till. Den inre människan är konkret i allra högsta grad som en psykisk struktur, den är det jag som formas efter det Du vi bara kan ana indirekt. En levande Gud, som i våra föreställningar kan uppfattas som både ond och god, ett subjekt komplext nog för att vara verkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar