Länktips: Gud hatar räkor!

Torahbloggen har uppmärksammat en blotta i mitt fundamentalistiska pansar.

Länk!

Demoniserade muslimer

På Dagen.se kan man läsa om "Hannah Shah" vars självbiografiska bok beskriver en tyrannisk pappa, tillika imam, som gjort en Fritzel. Artikeln gör en stor poäng av det muslimska i mannens beteende och författaren Majken Öst-Söderlunds egen attityd redovisas i meningen: "[b]oken stärker varenda fördom som en västerlänning kan ha om islam. "

Artikeln förmedlar en olycklig, eller kanske snarare beräknad, sammanblandning av psykopati med sexuellt våld som del av maktutövningen och hederskultur. I betraktandet av "muslimen" är dess egenskap av just att vara muslim det mest utmärkande draget. För en våldsbrottsling som tillhör normaliteten, etniskt svensk, kulturellt (men bara kulturellt) kristen, måste vi söka svaren någon annanstans, för muslimen är det självklara islam, eller om man nu vill skydda religionen, hederskulturen.

Att "Fadern var oerhört rädd för den västerländska kulturen. Han föraktade allt han inte förstod sig på. För att barnen inte skulle påverkas av omgivningen fick de inte lämna gatan som familjen bodde på. Där bodde enbart landsmän. I skolan bar flickorna traditionell klädsel och de fick aldrig gå hem till någon klasskamrat. Alla som inte var muslimer var goray - hedningar. Med dem fick ingen beblanda sig." skulle kunna beskriva ganska många incestfamiljer, det kan också beskriva hederskultur. Att kvinnor är övervakade, att deras giftemål blir planerade, osv., är givetvis något som bör motverkas, men har troligtvis inte något med sexuella övergrepp att göra (till dess det är belagt i någon form av studie får det betraktas som xenofobisk och populistisk propaganda).

Bokens författare vill enligt artikeln:

"..vill med sin bok uppmärksamma alla de muslimska flickor som lever i liknande situation som hon själv gjorde. De kanske inte misshandlas och våldtas, men de har ingen religions- eller yttrandefrihet. De har inte ens rätt att bestämma vem de ska gifta sig med."

Det är så enkelt att demonisera muslimen samtidigt som man lyfter fram de goda kristna, vandringen från den onda världens avgudadrykan (våldtäkt, ofrihet, osv.) till ljuset :

"Hannah är kristen i dag. En av hennes lärare tog hand om henne, när hon slutligen vågade berätta om det helvete hon levde i. Hon fick bo hemma hos läraren, sedan de vidtagit en hel del försiktighetsåtgärder så att ingen skulle kunna hitta henne. När Hannah förstod att kristen tro byggde på kärlek, nåd och gemenskap bestämde hon sig för att lämna islam."

Sveriges kristna tidningar bör vara försiktiga med vad man underblåser. Sverige är främlingsfientligt så det räcker. "Chapter and verse" kanske Spurgeon utropar.

Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. (5 Mos 10:17-19)

Torsdagsdeprimerad om dopet

I torsdagsdepressionen står att läsa att Eva-Lotta Grantén går i skarp polemik (eller hur var det nu med de olika perspektiven i KT) med AK "det är min tur att bli ärkebiskop" Hammar då hon menar att arvssynden inte skall avskaffas utan granskas kritiskt.

Jag känner mig mycket kluven till debattartikeln då jag tycker att den tar upp ett viktig konflikt för Kyrkan att hantera.

EL knyter arvssynden till en världsbild, till en kultur; den antika. I denna kunde man acceptera en perfekt utgångspunkt utifrån vilken världen kan ha fallit, något som är orimligt i förhållande till den vetenskapliga metodens landvinningar. Man kan lösa det genom att bli fundamentalistisk, eller genom att "inte intellektualisera" a. k. a. flumma. Ingendera lösning är särskilt bra. Eva-Lottas mer modernistiska approach är att skära bort all vidskeplighet i ljuset av den objektiva sanningen, ("Vi behöver dessutom tänka bortom fornkyrkans olika traditioner (som Hammar pekar på), eftersom de alla utgår från en världsbild som vi i dag vet är falsk.").

Den ursprungliga fullkomligheten är i den bibliska mytologin central för vår traditionell förståelse av Gud, människans relation till Gud, frälsningen och paradiset. Kort sagt hela den kristna teologin. Fullkomlighet som sådant ses med visst löje. Fullkomlighet (precis som allsmäktighet) är ett substantiverat adjektiv (eeeh..) som endast är möjlig i de platonska idéernas värld och måste därmed avvisas av den "upplyste". Världen är mer komplex än så, och följaktligen måste även ett paradis eller ett liv efter detta avvisas. Om inte, om det finns rum som Jesus går före för att bereda, enligt hans ord. Är det då inte rimligt att den mytologiska bilden (Eden) är framåtsyftande.

Vidare skriver EL "Men denna syn bygger på en antik människosyn, där man tänker sig att människans ”form” (tänk en pepparkaksform som varje människa stöps efter) är fördärvad, och att varje människa därför föds skadad. Denna kakformsmodell är numera ersatt av en människosyn där människor är ett resultat av en evolutionär och komplex dynamisk process." "Och precis som Hammar pekar på, uppfattas ståndpunkten att alla människor – och därmed också barnen – föds fördärvade, som djupt problematisk."

Det särskilda fokuset på barnen känns mest som effektsökeri, såvida nu inte EL ansluter sig till "tabula rasa"-tanken om det oskuldsfulla barnets formbarhet ("Erfarenheter av egna och andras tillkortakommanden leder till en bristande tillit till Guds, sin egen och tillvarons godhet" skulle kunna föreslå det). Detta kan dock lämnas därhän. Argumentationen är lite tillspetsat enligt följande, människan är skapade i en evolutionär och komplex dynamisk process och behöver därför ingen frälsning. Frälsningen skulle här syfta till att göra upp med något designfel för att skapa perfektion, som nu då inte fanns från början.

Arvssyndstanken tar här inte hänsyn till "tolkningen av människors erfarenheter", av Paulus uttryckt "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19). Arvssynden har att göra med just det: Guds vilja. Människan behöver frälsning för att hon föds avskild från Gud inte för att bli perfekt. I mötet med Gud är det en allmän kristen erfarenhet att "Anden vill, men kroppen är svag." (Mark 14:38) Givetvis är den så vanligt förekommande medeltida bilden av Gud som domaren som dömer efter sina godtyckliga regler (uttryckta i GT) en rot till vidare misstolkningar.

Om historia

Att kunna spåra sin historia verkar vara viktigt. Att skapa en historieskrivning runt sig och sitt, och som man kan vara kollektivt medveten om verkar vara en förutsättning för att veta var man står och vart man skall.

Som uppkommande stat knöt Ryssland knöt sin historia till de Bysantinska kejsarna, tysk-romerska riket givetvis en fortsättning på samma romerska rike.
Även många rena förfalskningar existerar, som inom göticismen, eller i USA både i etniciteten "svarta" och bland white supremacists som båda knyter sin historia till judiska stammar (black hebrew israelites etc.). Nationalromantiken är någon sorts höjdpunkt för detsamma nationerna blåser kollektivt upp sina egon.

Man kan förstå anknytningen, det är egentligen den enda sättet man kan komma i kontakt med värderingar och symbolstrukturer. En afrikansk man kan bli bildad, men bara enligt den västerländska hegemoni som anger vad bildning, vad kunskap etc. är. Tillbaka i Afrika blir krocken stor, antingen får landet bli "västerländskt" eller så får man assimileras i den afrikanska kulturen. Bli ett med dess värderingar, och traditioner, ofta totalförstörda av kolonialherrar. I någon mening kan man ge Spengler rätt, inte i meningen att det existerar vattentäta skott mellan kulturer, men genom att vi måste spåra vår historia.

Hegemonin gör anspråk på att vara objektiv och tillhöra alla, dess värderingar universella, dess sanningar allmänt giltliga. Tidiga kristna menade att allt tillhörde Gud och drack djupt ur både judisk tradition och all världslig filosofi. Det är två sorters tillhörighet för alla, en med människan och hennes babelstorn i centrum och en med Gud.

Om man som kristen vill stoltsera med att man böjt sig under Gud, gör man med fördel sig av med all magi.

Länktips: om fra

Jonas De Geer skriver:

I dagens SvD tas ämnet upp i en debattartikel av utrikesminister Carl Bildt, Friheten på nätet måste försvaras. Det är kommunister och islamister, närmare bestämt regimerna i Iran och Kina som är i farten igen, med

… att i hemlighet spåra regimkritiker och spionera på dem för att uppnå det som auktoritära och totalitära regimer har strävat efter i alla tider, nämligen att kontrollera undersåtarnas utbyte av tankar, åsikter och idéer.

Som FRA, alltså.

Roligt... :)

Svärmar

Piratpartiet är intressant ur organisatorisk synvinkel. I stadgarna kan man läsa: "det spontana svärmarbetet är det som bygger vår aktivism".

Praktiskt löses det enligt följande:

Här kommer den berömda "trepiratersregeln" in: om tre medlemmar är överens om att någon sorts opinionsbildning eller aktivism är rätt för partiet, så har de rätt att agera i partiets namn. De tre kan till och med få ersättning för utlägg i samband med aktivismen, så länge det är måttfullt (träpinnar, lim och färg är måttfullt; datorutrustning och en jätteskärm är det inte).

En "[s]värm är en typ av flockbeteende där individerna i högre grad än i ett stim följer varandra, med högre hastighet och intensitet. Inuti svärmen tycks varje enskild individs rörelser vara kaosartade, men utifrån sett beskriver de en sammanhängande form."

"Swarm intelligence describes the collective behavior of decentralized, self-organized systems, natural or artificial."

Som vanligt är teknologisk utveckling modell för mänsklig organisation. Det sätt på vilket torrentklienter är ett självorganiserande nätverk enligt en centralt beslutad standard, kan man också organisera människor. Internet, "Webben 2.0", där alla punkter är knutna till varandra genom en punkt, samtidighet över världen, gör det möjligt.

Platta organisationer och hierarkiska dylika har funnits i tusentalsår (kyrkan resp. romerska armén). Huruvida svärmen går att styra, hur den utvecklar sig, vi får se.

En svärmkyrka, hur skulle den se ut? "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)

Excelsis bemöte kritik

Ibland är man inte så snabb. Broderskaparen och den "progressiva" socialdemokraten Anna Ardin har kommenterat ett av mina inlägg från i höstas och då man inte kan kommentera på hennes blogg (om man inte är medlem i hennes grupp), gör jag en liten kommentar här.

Anna skriver följande:

Bloggen närvaroattacker menar att du-reformen var av ondo eftersom det är en del av dekonstruktionen av hierarkierna i samhället typ: "nu får man gissa var man står i förhållande till varandra". Typiskt nog är det en snubbe som kallar sig "tokkristen" (som ofta snarare betyder "kristen höger" än "djupt troende", eftersom både ateister och kristen höger gärna ser den kristna högern som mer kristen än oss andra) med motstånd mot ett mångreligiöst Sverige, som kallar samtliga biskopar sedan Gustav Vasa till nu för pajasar och som kanske blir ganska ensam i sitt paradis när han definierat ut de flesta av oss andra.

Vad jag skrev i inlägget är följande:

Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.

Min poäng var att ändringen av språket inte åstadkommit en förändring i verkligheten utan att statusolikheter verkar vara en del av hur vi människor är skapta. En del av att vara ett flockdjur.

Och jag får sannerligen hoppas att jag inte blir ensam i paradiset...

Länktips: Om demokrati

Tänkvärt från Therese dagbok:

//. Och om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid, ”rättvist” är kanske bättre? .//

Skall nog skriva något om detta under kvällen. Om jag orkar.

Frid!

Högerextremister

En effekt av nyspråket är att orden utarmas. Alla paradigm som drar iväg från verkligheten, vars ord inte ständigt förstärks, utarmas. Högerextremist är ett ord som har "vunnit debatten", en sista tillflykt. . Att vara för möjligheten till friskolor, att löneskillnader skall vara något annat än papperskonstruktioner, att vara vit heterosexuell man, allt tydliga tecken på högerextremism.

Ordet i sig, betyder ingenting. Särskilt inte från paranoikor på vänsterkanten. Kan man tolka det som att den egna politiken saknas; letandet efter högeravvikelse. Excellenta Doktor Kosmos tar upp det på sin senaste skiva: "Att fråga grönsakshandlaren efter bintje, Dr Kosmos visst är det borgerligt?"

Skall vi komma någonstans i debatten får nog nazist- och högerextremistanklagelser gå som vatten på den berömda gåsen.

Tanke

Jämställdhet är väl objektiva kriterier, snarare än kvotering.

Klass, kön, etnicitet

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal 3:28

Kristendomen är en konstruerad härkomst. Ett folk kallat ur alla folk. Det är ganska svårt att föreställa sig hur självmedvetenheten såg ut innan absolutism och nationalism. Förmodligen kan svensken som dansken, göten som sveonen(?) etc. spåra sitt ursprung i stammar. Expanderande till dess att motståndet från andra kulturcentra blir sådant att kraften vänds inåt, konsolidering. Krigsherrars ätter blir adel, kungen blir höjd över likarna, blir allsmäktig, nationalstaten vill skapa enhetskultur, dalkarlen blir svensk från dalarna, språkhygien skall tvätta bort det provinciella för enhetssamhällets framväxt.

Parallellt med den nationella identiteten finns en klassidentitet. Visst vi har röda stugor, Lasse Berghagen och nubbe på midsommar gemensamt, men högre klasser har nog alltid blickat ut, sett bröder i de av samma status i andra kulturer. I korsfarartider kunde Saladin och Rickard Lejonhjärta umgås som likar. Vetenskapsmän och kulturpersonligheter har inte känt några sådana gränser. Inom arbetarrörelsen fanns en stor förhoppning att arbetarnas dylika sympati skulle vara starkare än den nationella identiteten under första världskriget. Blodet visade sig dock vara tjockare än vatten. Pol Pot:ska visioner om att samla världen på botten, är kanske ändå inte vägen. Kanske istället om alla kunde vara någon, i förhållande till andra, äga något, fria subjekt.

Genus och maktstrukturer kopplat till dessa måste antingen uppstått i en mycket tidig fas i människans utveckling eller i någon mån vara kopplad till hennes biologi. Detta då maktstrukturerna, i nära nog alla fall, är sådana att männen har makten.

Radikaliteten i Paulus uttalande är egentligen obegriplig. En mänsklighet, en klass, ett kön. En härkomst i ett uppbrott, ett hemland i himmelen, syskonskap och jämlikhet.

Utifrån detta är upplysningsidealen och mänskliga rättigheterna något mycket gott, och xenofobi, och överdriven nationalism något verklig djävulskt. Samtidigt måste man veta var man kommer ifrån...

Kristliga kraftkarlar etc.

Var kan man vara ridderlig någonstans? Var hövisk och gudfruktig? Var kan man vara helig?

Vissa adjektiv är uppenbara anakronismer. Man kan kanske tro att ett adjektiv skall beskriva ett fast definierat objektivt värde, för att vara något att kunna prata om enligt Wittgenstein. Synen på att världen kan vara en och objektiv har förtjänstfullt nedgjorts av postmodernismen. Måhända kan enheten och konsensus upprätthållas kring det allra mest regelbundning och konkreta. Sedan blir det mer eller mindre taffliga försök till definitioner, om man inte rör sig inom kultursfärer, då kan man vara tämligen överens även om kanske detaljerna skiljer något. En samlad kyrka kan ha varit en sådan sfär. Där kan man blivit lärd "det kristna sättet att leva". Att vara kristligaste kraftkarlen i mannaminne betyder idag helt uppenbart olika saker inom t.ex. stockholmsteologin, anabaptismen, credo och på Laurentiistiftelsen.

Jag har funderat lite kring Spenglers syn på kulturer som slutna system. Han syftar förvisso på en väldigt hög makronivå. Jämförelsen är inte bra, jag vet. Hur som helst, min tanke var att värderingssystem är stationer på olika vägar, tillhörande olika värderingssystem, som är dels exklusiva, dels samexisterande, i så måtto att individen bara kan följa en väg, men de existerar och kommunicerar i samhället. Den ödmjuka megastjärnan, den helige rovkapitalisten, skulle enligt denna tanke vara anomalier.

Vishet i vårt sekulära samhälle, är det en anakronism?

Rand om känslor

Såg på Phil Donahues intervju av Ayn Rand från sent 70-tal, för någon dag sedan.

Rand säger att alla känslor kan hänföras till bakomliggande ideologi. Jag tycker att uttalandet är intressant, vi väljer ideologi, en kultur, som sedan avgör de känslor vi får. Känslorna är inte översättningsbara mellan olika kulturer.

Frälsningen medför därmed känslomässig instabilitet.

Om att följa en stjärna...

Det kommer liksom krypande, behovet att lyckas. Det jagar upp sig till en hel mani, mitt ego, Jag, skall expandera. Bli bättre, smartare, mer omtyckt, "lyckad". I samma andning säger jag att jag inte duger som jag är, en oduglighet som andas en i nacken. Snart nog är människor mig till hjälp eller hinder, dugliga, eller en växande skara odugliga. Himlen är full av stjärnor att följa.

Någon stjärna leder till rikedom, någon till berömmelse. En av dem leder till ett stall, till Betlehem, som vår kyrkoherde talade om igår. Oansenligt så det förslår. Den utlovar inget av det som jag jagar efter, utan frid och evigheten. Vem vill ens ha det?

Finns den rösten i mitt hjärta, som sett stjärnan och önskar vad den lovar? Finns viljan att sålla mig till dem som funnit friden, till helgonen. Svagt, hjärtat svarar, det finns liv under all sten...

Skapad

Människans psykiska födelse är på sätt och vis lik världens skapelse enligt bibeln. I kaoset dras en gräns, dag skiljs från natt, ont från gott. Det är ett tillblivande i modern ögon, och hon såg att allt var gott, ett tillblivande av ett begynnande själv. Gränser dras mellan det jag och inte jag. Självets påverkan på världen, viljans möjlighet att kontrollera den där armen som passerar förbi i ögonvrån. Inför ansiktet vandrar människan, först när hon bär med sig inre representationer av detta ansikte kan hon vara avskild. Först när hon har en historia, en kontinuitet är hon en enhet.

Människan spårar alltså sitt ursprung ur ett individuellt kaos och dras med åren ut ur den primära illusionen in i det intersubjektiva, "objektiva". Illusionen, där det vi ser inte är det sanna och därmed möjliggör något annat som sann verklighet är både ganska naturlig och fantasieggande. Drömmen om att detta inte är allt, är möjligt ur kaoset, avhängig intersubjektiviteten; kultursfären.

Avkläddheten är alltså inte enkelhet utan kaos. Ensamheten, armodet, utstöttheten, bristen på sömn etc. leder mot kaos inte enkelhet. Enkelheten är det kanske mest påklädda. Igenom intersubjekiviteten; individen skapad.

Borde vara det...

Man kan tänka mycket om mycket i bibeln. En sak består för mig, något som rör vid något gudomligt även om det inte skulle vara Sant: nedstigandet. Att någon mäktig, kraftfull och upphöjd, någon ren och oskyldig, skulle göra sig liten. Varför? Att bli hånad och inte bita tillbaka, att bli korsfäst och inte ens försvara sig. Varför? Varför betjäna, varför tvätta fötter?

Man kan på samma undra varför fadern till den ursinniga tvååringen inte slår tillbaka. Tvååringen vill inget hellre än att dra en gräns för sin far, markera sitt oberoende. Den svagare partens önska blir inte uppfylld i detta. Tvååringens vrede möts av ännu större tålamod och kärlek. Den starke markerar vi är ett, om det så är genom att du slår på mig, viker jag inte blicken. Om du så dödar mig tar inte min kärlek slut.

Om det inte är sant, borde det vara det.