onsdag 29 oktober 2008

Bland asketer och barbarkirurgiska ingrepp


Diskussionen kom upp i helgen. Hur skall man se på sexualitet egentligen. I den nu rådande psykologiska människosynen är sexualiteten en drift, en urkraft som måste få utlopp. Läser jag bibel och den tidiga kyrkans asketer så verkar det vara en självklarhet att man 1) har ett val, 2) kan ge (rikta?) sin sexualitet till Gud.

När jag tänker asexuella människor så förs tankarna till victoriansk förljugenhet och sexualitet bortträngd så till den grad att kvinnor börjar få psykosomatiska besvär och man börjar ifrågasätta huruvida kvinnan kan få orgasmer. Denna syn som grundar sig i att sexualiteten är något ont per se är för mig mycket märklig och i allmänhet kroppsfientlig. Jag har svårt att tänka mig att det är vad Gud menar.

Att det är en stark drivkraft tror jag att många kan skriva under på (eller är det bara jag som är för färgad av "världens" syn på det), men det "fullkomliga" sättet att leva ut sin sexualitet innebär att sexualiteten är knuten till och kanaliserad in i en relation. För oss som är förpassade till singellivet finns inga riktigt bra svar. Vi har helgon och stora asketer att förhålla oss till, män och kvinnor kallade och i och med det troligen utrustade för ett dylikt liv. Eller är det bara min slöhet som talar nu?

Finns det någon som har ett praktiskt svar på vad man menar när man säger att man ger sin sexualitet till Gud? Skall man göra sig könslös för himlens skull, och i så fall hur?

(Vi har ju Origenesvarianten, där man går den barbarkirurgiska vägen, men det känns ju inte riktigt som ett alternativ.)

24 kommentarer:

Charlotte Therese sa...

Sund kristen teologi lär att sex är något gott och vackert - och just därför inte till för att missbrukas (så som sker nästan överallt i vår värld av idag).

Visst har vi ett val... Det är inte ett livsnödvändigt behov på samma sätt som sömn, mat och vatten. Vilket många tycks inbilla sig. Alla drifter är inte menade att följas hur som helst. Det brukar räcka att koppla in hjärnan för att man ska inse det.. ;-)

Det hela har förstås en hel del med mognad att göra.

Men vem som helst som har det fullt upp med andra saker i livet lär märka att det egentligen inte är ett reellt problem. Även om omvärlden vill få oss att tro det - vill fresta med stora reklamannonser, vill få redan små barn att klä sig utmanande.

Rent psykologiskt så funkar det väl som det mesta andra - ju mer man försöker låta bli att tänka på något - desto svårare är det - men tänker man inte på det rent spontant för att man är fullt sysselsatt med viktiga saker - så är det inget problem.

Att rikta det till Gud - låter minst sagt lite märkligt i mina öron.

Däremot kan tjänande för Gud och människor på olika sätt göra en fokuserad på det som måste göras - helt naturligt.

Har man för mycket tid över efter att dagens arbete är avklarat så är kanske olika ideella engagemang en bra idé?

Står man bland hemlösa och serverar soppa, eller lyssnar till trasiga livshistorier så brukar tankarna uppslukas fullständigt av det. När man kommer hem kan man be för dem man har träffat...

Att umgås med Gud och vänner brukar sluka en hel del tid.

Att inte se vad som helst på tv eller internet är också essentiellt.

Var och en är ytterst ansvarig för vad man väljer att ödsla sin tid och tankeverksamhet på.

Och som ett helgon sa: "för den rene är allting rent".

Håller man sitt hjärta rent, i samklang med Guds vilja, så har frestelser (vilka det än må vara) väldigt svårt att ta sig in.

Sleepaz sa...

Det är ett svårt ämne detta. För min del så kommer det till en punkt då jag brottas med frågan om onani är bra för mig i min relation till Gud. På den tiden jag var singel så var detta en problematisk sak för mig då jag tenderade att inte nöja med enstaka tilfällen av onani, samt börjar nästlas in i pornografins lömska nät igen.


Sex är en mycket vacker gåva enligt mig. Framförallt då man kan dela njutning med varandra. Onani är ju av den kalibern att man ger sig själv njutning. Och för min del så kunde jag lätt hamna i ett tillstånd då onani blir ens slags flykt vid tilfällen när jag kände mig nere och deppig. Och då blir går det ut över min relation till Gud.
Och detta kan bli så även om man är ett gift då sex kan blir en destruktiv sak i en relation.

Och ena sidan så skall man inte skuldbelägga singelns sexuella vanor och drifter, att helt avhålla är inte bra som du nämnde. Kanske finns en bra mellanväg att sträva efter. Där man får utlopp för sina sexuella drifter, men samtidigtk kan tygla det.
Det är bara att be Gud om sådant, sexualitetn är något man inte skall hålla Gud borta ifrån, även om det gäller onani.
Gud har gett oss förmågan att njuta, det gäller bara att hålla kontroll över njutningen.

Bloggade ju lite om detta för ett tag sen.

"Om vi tänker oss människans alla drifter som tangenter på ett tangentbord, hunger, sexualitet,kärlek, ilska, begär osv. Vissa av knapparna är svårare att handskas med, hunger,sexualiteten.Tex ett missbruk är en sådan sak, då trycker vi på knappen mot våran vilja. Vi vet innerst inne att det är dåligt för oss, ändå kan vi inte låta bli att trycka på knappen som gör att vi drogar igen. Hur många vet inte innerst inne att dem borde sluta röka/snusa men likförbannat klarar man inte det. Man vill men har inte styrkan att klara det"

http://sleepaz.blogspot.com/2008/10/syndens-natur.html

Excelsis sa...

CT: "The devil will find work for idle hands"?

Det låter på dig som att det inte är någon stor ansträngning, lite "tänk inte på det bara".


Sleepaz: Att saker och ting kan balla ur är ju någonstans självklart. Det gäller ju allt. Mellanvägen är nog bra. Sedan är det väl lite av att man är som man är till man ändrar sig.

Frågan är vadi det destruktiva ligger. Vad är gott och vad skall man akta sig för? Eller handlar det om att kontrollera njutningen, annars kontrollerar den dig.

Sleepaz sa...

"Frågan är vadi det destruktiva ligger. Vad är gott och vad skall man akta sig för? Eller handlar det om att kontrollera njutningen, annars kontrollerar den dig."

-------------------------------
Det är när det slutar vara en krydda och smakhöjare (prick över I:et) till att bli en huvudingridiens som man inte klarar sig utan som det blir problem.

Eller när man gör det utan att vilja det, och efteråt sitter där och undrar "varför det blev så här nu igen?"
Då har synden fästet, när synden helt fått fäste då refelekterar man inte ens över beteendet. Då är det mer ett "alla andra gör ju det" som ligger till grunden för beteendet.

Excelsis sa...

Sleepaz: Här var det svar på tal! Det ligger nog mycket i vad du säger.

Papa Dan sa...

Här är mina fem cent: Nu kanske jag låter hardcore frikyrklig men att skylla på sina drifter, att ursäkta sig med att något sker p.g.a drifter upplever jag som att vi sänker oss till att vara djur och faktiskt blunda för vår gudomliga natur!

Hela det synsättet bygger på att vi varit primitiva och att vi fortfarande är det. Evolution eller inte så tror jag att vi idag kan välja att se eller inte se vår gudomliga potential. Att leva i guds ljus eller utanför.

En stor del av det mystiska kristna arbetet i alla fall som jag ser det och den väg jag vandrar handlar om att vi ska frigöra oss ifrån det som kallas våra drifter. Att agera istället för att reagera.

När vi kan frigöra oss ifrån begär och istället göra helt fria val i alla lägen då har vi kommit långt på vägen i vår trancendens med Gud...och det är då jag tror vi verkligen kan få en glimt av Riket i detta liv.

Att ge sin sexualitet till Gud? Ja vad menas egentligen... Jag ser det såhär... jag tror de flesta av oss onanerar eller åtminstonne gjort det. Vi vet också att efteråt så blir man loj och det känns som att all energi går ur kroppen. Sådant man tänkt företa sig kanske inte känns lika lockande direkt efteråt.
Det finns alltså en stor kreativ energi i sexualiteten, en energi vi kan välja att kanalisera för att bli mer produktiva inom vilket område som hälst. En väg är ju att använda den här kraften för att gå upp i guds ord.

Men frestelserna är förståss stora och det är en väg som inte är för alla. Jag tycker det är värt att ta upp att liknande tankar finns framför allt i de mystiska skolorna i öst, tänker framför allt på tantra.

Avhållsamhet är svårt, men efter en tid glöms nästan driften. Sedan släpper man ju inte lös en munk i celibat i ett omklädningsrum för damer. Vissa frestelser bör man helt enkelt undvika om man valt den vägen.

Så som jag tolkar skriften så ingår vi i ett äktenskap med den partner vi väljer att älska med, med det i åtanke så bör man välja sina partners med omsorg. Världen är mer komlicerad idag... men vi har i alla fall en strävan, ett mål.... det gudomliga ljuset, att leva ett sunt liv i samklang med naturen.

Excelsis sa...

Papa: Det du säger klingar an något. Jag ryggar nog lite för att insikten om detsamma ställer för mig krav på handling därefter. Ett allvarligt menat försök till även detta. Samtidigt känner jag mig inte alls rustad, där handlar det om träning från grunden (som om det skulle vara ett skäl för att låta bli). Särskilt när man möte människor som i fastan säger att det är bara att låta bli som att det inte var en ansträngning att inte äta mat. För mig är det en kamp att bara utesluta kött ur kosten.

Ja men bra. Då slutar jag med rationaliseringar kring detta! :)

Papa Dan sa...

Ja, vi människor väljer gärna den enklaste vägen. Jag är inget undantag ifrån detta. Många kyrkor (svenska k:a) lär ut kristen djupmeditation, det kanske är ett bra trappsteg att börja på? :)

Excelsis sa...

Papa: Jo, jag har mediterat så smått i perioder. Problemet är mycket en fråga om uthållighet. Det är givande ett tag, sedan kommer ett motstånd och det är lätt att sluta. När man ger sig i kast med dessa motstånd kommer någon sorts framsteg men det kräver engagemang, energi, sammanhang osv. en mer stabil rytm än att bara vara sex veckor under en höst. Den rutin jag nu underkastar mig är morgonböner och aftonböner där jag ber ordlöst ett tag innan aftonbönen, inte så mycket som jag skulle vilja, men lite. I perioder kan jag sitta i uppåt en timme (det är mycket för mig..), men när jag bara är okoncentrerad och trött och känner stark ovilja så har jag begränsat det till kompletoriets rena form.

Jag blir också lite skeptisk när det blir starkt metodfokus. Min önskan/förhoppning och det jag strävar efter är närvaro och frid i min vardag och när den finns kontemplerar och ber jag. När den inte finns så är det ändå något som inte går att bortse ifrån och mina själsförmögenheter riktas åt att lösa den reella eller föreställda situation som stör friden.

Att få komma som den splittrade och okoncentrerade person jag är, med mina drifter osv. känns viktigare. Jag önskar reell förändring, inte att för ett kort tag skärpa mig till "helighet". Det gäller liksom hela livet. Troligen kräver det en del övning och min vilja är väl med på ett helt annat sätt, så nu kanske är tid att underkasta sig askesen.

Charlotte Therese sa...

Nej, jag menar som Papa Dee skriver här:

>En stor del av det mystiska kristna arbetet i alla fall som jag ser det och den väg jag vandrar handlar om att vi ska frigöra oss ifrån det som kallas våra drifter. Att agera istället för att reagera.

>När vi kan frigöra oss ifrån begär och istället göra helt fria val i alla lägen då har vi kommit långt på vägen i vår trancendens med Gud...och det är då jag tror vi verkligen kan få en glimt av Riket i detta liv.

Om man tillåter sig aldrig så lite synd (på vilket område som helst) - kanske ursäktar sig med att "det är ju inte så farligt" - så sitter man snart i dödssynd utan att ens märka det.

Nu blir jag politiskt inkorrekt: askes är faktiskt bra!

Excelsis sa...

CT: Det där med lillfingret och hela handen stämmer med min erfarenhet.

Papa Dan sa...

Känner igen mig mycket i det du skriver, men är det kanske inte så att vi har den hära strävan som gör att det känns motigt i perider, att det är en brant backe, sedan en platå där man bara kan existera, med hela den bakomliggande strapatsen inom en...och sedan kommer nästa backe och nästa platå?

Att vi måste kämpa i perioder för att nå den där känslan du pratar om som alltid ska finnas där och att den känslan visar sig i etapper likt bladen på en planta, för att slutligen vara en stark och ståtlig växt med djupt rotade rötter.

Jag upplever det lite som att det är så Stinissen menar, men jag behöver nödvändigtvis inte förstått honom rätt.

Onward, forward, step out of babylon! :)

Excelsis sa...

Papa: Ja så är det ju självklart. Jag har haft en tidigare period när detta annorlunda med Guds rike var väldigt tydligt. Att det inte handlar om kompromisser och pseudonormalitet, utan att det verkligen är ett rike som inte är av denna värld. Världen vill ofta, i all välmening, hjälpa tillbaka in och jag har väl lyssnat. Att aktivt välja en annan väg blir en fråga om sekträdsla och offer, och att släppa bit för bit.

Steg för steg genom öknen! :)

sleepaz sa...

Här är mina fem cent: Nu kanske jag låter hardcore frikyrklig men att skylla på sina drifter, att ursäkta sig med att något sker p.g.a drifter upplever jag som att vi sänker oss till att vara djur och faktiskt blunda för vår gudomliga natur!

Hela det synsättet bygger på att vi varit primitiva och att vi fortfarande är det. Evolution eller inte så tror jag att vi idag kan välja att se eller inte se vår gudomliga potential. Att leva i guds ljus eller utanför.
-----------------------------------
Detta tankesätt kan lätt slinka över i en egenrättfärdig tro enligt mig. Iaf har jag själv försökt tygla och kämpa emot mina drifter av egen kraft. Tillslut blir man så besviken och fallet blir mycket långt ifrån Gud.

Därimot finns det tilfällen då jag upplever att jag lever nära Gud och då vill jag inte ens synda. Guds kraft bär då mig i sådana situationer. Inte pga min egen kraft utan pga Guds kraft i mig. I honom är vi rena och fläckfria. Den där ödmjukheten måste finnas med i vandringen med Gud.
Nu menar jag inte att du är, egenrättfärdig¨, hoppas du inte tolkar det så iaf :)

Men jag tycker det är viktigt att vi ändå ser oss som syndare och att vi är beroende av Gud i varje situtation som uppstår. Jag vet att Gud fostrar oss och att vi tar lärdom om tidigare misstag. Men så fort jag anser mig klara mig själv utan Gud, så faller jag fortare än vad jag anar.

Detta är bara tips och uppuntran för er :)

Excelsis sa...

Sleepaz: Det är precis denna balansgång som gör det så svårt. Vi är som vi är inför honom och får kraft av hans närvaro, kraft vi vandrar i efterföljelse med, när vi märker att det bär så kommer stolthet och självtillräcklighet som leder till någon sorts krasch. Samtidigt tror jag att det är det sätt jag kan göra det på för att inte fastna i passivitet och dylikt.

Charlotte Therese sa...

Platå - och djupt rotad växt - ja, jag tror du är på helt rätt spår...

Och naturligtvis, jätteviktigt - ödmjukheten.

Vi tar ett steg - och Gud lyfter oss tusen meter.

Men vi måste ta det där lilla steget.

tubbo sa...

Alltså..

Jag har väl själv ett något slappt förhållande till min egen synd.. som är riklig och ymnigt flödande!

Men..

.. det kan väl enkelt bortförklaras som "drifter".. mot vilka jag har svårt att kämpa utan Gud..

Då ställs jag naturligtvis mot väggen.. ett skarpt sken lyser upp min ljumma tro..

Det är en genomgående och tydlig trend i kyrkans historia..

De allra tidigaste frågorna i kyrkan handlade ju som bekant inte om Treenighetslära eller teologiska diskurser om Jesu natur... utan om hur man skulle hantera den mänskliga varelsens bräckliga förmåga att lyda..

Tidigt uppdagade kyrkan att vi alltid kommer svika.. och visst är det så att det som, förutom den ende Gudens människoblivande, skiljer kristendomen från många andra religioner som uppehållit sig omkring spekulationer om moral, är att kyrkan alltid varit villig att förlåta.. på gott och ont..

Jag vet inte.. kanske finner vi något symptomatiskt i att det är i katolska länder som synden verkar flöda ymnigast.. ifall fördomar är tillåtna..

Protestanter verkar ha skärpt lydnadens betydelse.. och i denna lydnad se "den goda frukten"..

Kanske är de i så fall något stort på spåret..

Jag själv väljer att fokusera på min egen gåva.. vad jag faktiskt ger.. istället för att meningslöst kapitulera inför min egen svaghet..

Ja.. det måste vara viktigare att ge.. att hela tiden kämpa för att ge mer.. till de som behöver.. de ensamma.. de hungriga.. de som fryser..

Att trösta den som gråter..

Att ge för att sedan ta tillbaka är tjuvens bäste knep..

.. och Gud är ingen tjuv..

Låt oss därför ge..

Hur kan då sexualmoral vara en fråga av betydelse?

Excelsis sa...

Tubbo: Sexualmoralens betydelse är väl kanske inte i förhållande till medmänniskor i första hand utan förhållande till Gud. Det handlar om den inre friden. Det handlar om att äga sig själv och inte ledas in i det ena och det andra mot den vilja som vill vara hos Gud.

Sexualmoralen fyller en funktion endast om den leder till frihet, frid, Gudsnärhet och människokärlek. Jag tror att det ofta är överbetonat på ett ganska neurotiskt sätt i lutherdomen och kanske just därför blir det så svårhanterligt.

Är svaret, ja du har ett val, känner jag att jag måste ta den kontrollen och göra mig ansvarig för mina handlingar. Ofta rättfärdigar jag mig själv genom att tänka att det är drifter, men ibland upplever jag att det är något som står emellan mig och Gud. Jag tänker att den rösten är värd att lyssna på.

Märk väl att jag pratar om min personliga väg med Gud och inte om generella regler för alla människor.

tubbo sa...

Ok..

Jag vill heller inte påstå att jag är likgiltig inför detta..

Däremot är det min absoluta övertygelse att sexuell moral är kärlekens frukt..

Att ur kärleken till Gud föds kärlek till mina bröder och systrar.. hans skapelse..
Den man som verkligen älskar vill sin syster väl..

Då blir det svårt att se henne som den egna njutningens objekt ifall jag endast har för avsikt att utnyttja och inte älska..

Självklart är sexualiteten en rikedom för kärleken mellan två älskande människor..

Jag behöver inte tvivla på Guds kärlek kärlek till mig.. men jag undrar ifall Gud tvivlar på min kärlek till Honom..

Det är det enda jag ber om.. att han ska lära mig att älska..

Jag sörjer sällan för min sexuella svaghet, däremot att jag av lättja och feghet väljer min egen trygghet framför att tjäna Gud och mina medmänniskor..

Ja.. det är mitt fel att människor svälter..



Frågan är ju oundviklig:

-Hur kan jag då påstå att jag tror?

Jag kan definitivt inte göra mig förtjänt av epitetet "älskare"..

Längtar jag efter Honom?

Är min längtan som den ömhet och passion vi möter i höga visan?

Nej..

Det är det främsta skälet till min sorg och skam..

Så..

.. Herre Jesus.. skynda till min hjälp.. sänd din kärleks Ande..



Hörs..

tubbo sa...

Oj.. vad mycket onödig plats den kommentaren fyllde..

Ska försöka hålla ihop dem bättre..

Take care..

sleepaz sa...

Fina tankar från hjärtat Tubbo. Tnx.

Excelsis sa...

Tubbo: Ta så mycket plats du vill!

'Däremot är det min absoluta övertygelse att sexuell moral är kärlekens frukt..'

Det ligger mycket i detta. Detta är vägen. Jag tror dock att målet ofta har varit otydligt för mig.

För mig känns inte min brist så skamlig i detta, och det är inte heller min önskan att orsaka skam.

Utan ytterligare jämförelser kan man väl säga att det är lite som Johannes av Korset skriver i 'själens dunkla natt', att när ljuset väl skiner in så blir alla dammpartiklarna synliga, men man kan inte förbanna ljuset för detta. Det man kan göra är att städa. Och den enda dimension som är relevant, då vi lever i förlåtelsen, är den du beskriver i följande: 'Är min längtan som den ömhet och passion vi möter i höga visan?

Nej..

Det är det främsta skälet till min sorg och skam..'


På det hela taget är alla mina ansträngningar dömda att misslyckas förr eller senare. Men varje fall bär mening då jag bit för bit lär mig att jag behöver Gud. Endast den som är stolt behöver ödmjukas. Den ödmjuke har redan överlämnat allt till Gud.

De avgudar som nu finns tar mig i anspråk, äger mig. Att lägga hela mitt jag under viljan är det svar jag fått på bönen vi ständigt delar; 'att han ska lära mig att älska..'

Papa Dan sa...

Tack Charlotte! Kul att du tycker jag är på rätt spår!

Sleepaz, hur menar du? =) Det jag försöker säga är i princip såhär: Vi människor vill gärna slippa ansvar, därför skyller vi vårat syndande på våra drifter. För det är ju jättebekvämt, eller hur? När något går fel så är det ju inte vi som är ansvariga, utan det är alltid någon annan eller något annat.

Kungadömet ligger inom oss, det kan vi inte bara läsa utan jag tror att alla troende har upplevt detta, vi har potentialen och kan vi frigöra den så har vi kommit långt. Tänk vad skönt att alltid agera och sluta reagera!

Sleepaz sa...

Papa dan.

Alltså synden blir ett problem när vi inte kan tygla våra drifter efter vår inre lag.
Paulus sätter fingret på denna problematik.

Romarbrevet 7

14 Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15 Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17 Men då är det inte längre jag* som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19 Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22 Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25 Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.