Oro i min själ. Det känns som att enda gången jag får frid är i mötet med människor, i de verkliga mötet med människor. Ärligt, naket. Öga mot öga. Allt annat måste bort. Rostet skall av genom att järnet svingas mot en hård yta. Den gamla människan skall dö genom kollision med hårdheter i omgivningen. Oro i min själ. Men det är kanske inte så konstigt om nu nästa sediment skall avtäckas, kampen mot drifterna, mot det djävulska och djuriska i min natur, hur kan det vara lugnt? Och är det märkligt att min respit är i att bekämpa det onda i världen då konflikten externaliseras.Det känns som jag vill gråta, men kan inte, det känns som att jag vill be om förlåtelse, men jag vet inte för vad. Det är en anspänning. Oro i min själ. Jag ber "vad är meningen?", "vad vill du mig?"
En del av mig vill bara försvinna. Hur kan jag be när min Ande är stum? Hur kan jag säga någonting om någonting när inte Anden inger i mig vad som är sant? Hur kan jag veta att jag handlar rätt? Likväl måste jag handla.
Jag antar att det är att kasta sig ut i detta också, att lita på att det är den väg jag vandrat som fortsätter här, även om jag riskerar det ena och det andra. Vad annat kan jag göra?
9 kommentarer:
Vackert käre broder. Påminner lite om en bön som jag och flickvännen hade igår. Det är så lätt att bönen bara blir en massa rabblande ord. Men på insidan skalet finns en sårbar människa, det är den Gud vill möta. Det är den inre mämnniskan som vi måste våga blotta för varandra.
Jag känner igen frågan:
-Vad vill Du mig?!
Men kanske måste man vända på frågan..
-Vad vill jag?
Det är en märklig känsla att bli obstinat, fånig och barnslig inför Gud. Det är ju inte lika fint som att vara småfinurlig och varmt eftertänksam.
Men jag önskar inte förställa mig och tackar nej till den stadga stelheten innebär.
Ja.. jo.. igen.. jag förstår vad du menar, min vän..
Jag kan naturligtvis enbart tala om min egen upplevelse.. när jag nu ställt till det och gått och blivit kristen..
Jag är lamslagen och stum inför Hans kärleksgåva..
Jag ser honom.. korsfäst.. han ser på mig och säger:
-Varför säger ni ?Herre, herre? när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?( Luk 6:46)
Ja.. hans vilja är klart uttalad.. och ger mig få alternativ..
Men..
..alla måste få bli obstinata, fåniga och barnsliga inför Gud..
.. då tyr jag mig till Maria.. vår moder..
Jag lägger mig i hennes armar..
..och gråter ut..
Jaja.. hoppas allt är bra..
Tubbo: Jag kan känna att dylika saker är svåra att blogga kring. Jag känner mig tjatig och att jag bara är i mina egna problem och rotar hela tiden men det är verkligen en kamp för att bara stå inför Herren då man vet vad han vill. Hans kärlek förminskar inte min vilja att göra hans vilja, inte heller min sorg över min egen oförmåga. Steg mot Gud har för min del inneburit mycket intellektuellt arbete och aktiva val kring hur jag skall se på mig själv, på andra och på Gud. Jag antar att det inte är vägen för alla.
Ibland liknar det lite att lösa en gåta. Ett steg ställer nya krav och får mig att växa lite. En aggressivitet kan ge mig suveränitet över mig själv, en suveränitet som jag sedan kan överlämna. Nu är det annat som står i vägen. Min vilja att vara i innegruppen, min känsla av rättvisa (jag är inte värre än andra, varför skall jag om inte de..)
Jag antar att vi får stötta varandra i dessa våra kamper.
Tubbo: Annars är allt bra. Jag passerade 27-strecket igår så nu är det bara att välja boule eller att stirra in i en vägg som dagverksamhet.. :)
Haha.. grattis, gamle man!
Boule sliter allt för hårt på finskorna.. väggen funkar bättre :D..
Välkommen in i 27 gänget :)
Sleepaz: Tack!
Skicka en kommentar