lördag 4 oktober 2008

Bereda mark


Vilken snurrig vecka. Jag måste få lite kontroll nu annars känns det som att detta kan sluta illa.

Hur som helst.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag blivit tillfrågad om att bli böneansvarig (eller kanske BönO, bönombudsman) i församlingen. Detta har väl blivit något mer konkret. Jag kommer att välkomnas i kyrkan om ett par söndagar och har sedan i uppgift att utveckla bönearbetet i församlingen. Som jag förstår det kommer jag ingå i ett råd på tre personer (två präster och jag) som håller i Gudstjänstutvecklingen, en av prästerna håller dessutom i budgeten för Gudstjänstverksamheten så här finns nog påverkansmöjligheter. Jag inser vilken nåd det är att ha positiva och stöttande präster i församlingen något jag vet inte är självklarhet.

Då kommer vi till den stora frågan. Hur gör man detta då? Jag har lite tankar men jag skulle uppskatta synpunkter, förslag kommentarer.

Utgångsläget är att det är få bönevana. Det finns ingen kultur av att be tillsammans. Diakonerna har ägnat sig åt lite personlig förbön men det har bara varit ett par gånger och få går fram. Det är fortfarande en stor respekt för att tala eller synas i Gudstjänsten. Det börjar växa fram en liten meditationsgrupp (kontemplationsgrupp?) som träffas måndagar men som inte i någon större utsträckning är knuten det Gudstjänstfirande församlingen. Det finns dock plats för stillhet i och kring Gudstjänsten med ljuständning och möjlighet att lägga lappar i en urna eller klagomur. Viktigt är att säga att lovsång/musik även om det tekniskt sett är tillbedjan är ett separat spår.

Jag tänker mig bönen som en fördjupning. Bön är visserligen något väldigt naturligt och enkelt, men kan i sin enkelhet vara påfallande svårt och att leda tillbejdan och att be för personer så här i öppna sammanhang ser jag som något man kan växa i och som kräver viss mognad. Jag håller personligen den ordlösa bönen högt och ställer mig kritisk till pladdrighet i liturgiska sammanhang (man bör inte blanda ut saften för mycket). Jag avser inte att likrikta någonting men jag tror likväl att mina utgångspunkter kommer påverka utvecklingen. Jag ser bönen som en konstform, som poesi. För att kunna be behöver Anden tala och jag behöver klä dessa Andens rop i ord.

Jag tänker börja med att försöka engagera en grupp människor och det som då faller sig naturligt i nuläget är att göra detta kring ett uppdrag att leda kyrkans förbön. Jag tänker mig att en person får ansvar för varje söndag och har sedan stor artistisk frihet att vara fler, improvisera, kanske bara skriva, blanda in praktiska övningar osv. Jag har tänkt att jag skall ha ett litet föredrag och teoretisera lite kring bön och sedan vara med och stötta för dem som inte har vana.

Sedan är en sak jag tänker mig tidigt att ordna en låda eller dylikt där man kan lämna ämnen som sedan bes för under nästa veckas tideböner (skulle gå att göra på Internet också).

På sikt tänker jag att man skulle kunna organisera personlig förbön under Gudstjänst. I förlängningen kanske till och med någon sorts andlig vägledning.

Tidebönerna behöver byggas ut (och så kanske jag skulle kunna hitta någon som håller i någon av veckans dagar).

En helgonkalender har jag börjat fila på tidigare. Kanske man skulle försöka få tummen ur och skriva klart den.

Då det finns meditationskurser är det mer eller mindre en övning i bön, men det skulle kanske behövas utbildningsinsatser på något sätt.

Sedan är ju kyrkorummet en viktig sak. En kyrka eller ett kapell som är öppen dygnet runt för bön. Att det finns ljus. Ikoner är viktigt (de nuvarande är fuskade av en tidigare präst och är inte Rubljev direkt.) Att friden respekteras.

Man kan ju inte tvinga människor att be. Man kan inte forcera bön. Men man kan kanske ge förutsättningar.

Som att bereda marken.

9 kommentarer:

Johanna G sa...

Kul att höra att du har idéer och får gehör för dina dem hos präster och andra ansvariga. Ska bli spännande att följa utvecklingen av tankarna här i bloggen (om vi får det?).

Excelsis sa...

Johanna: Självklart kommer ni få det. Som sagt, det är kul att få gehör. Jag pratade med en av prästerna idag. Det är märklig, detta som är världens naturligaste grej, engagemang i församlingen, känns på något märkligt sätt revolutionerande (jag menar jag tror inte så många inom frikyrkorna hade lyft på ögonbrynen). Det sätter fingret på en ganska patroniserande attityd gentemot "lekmän" som ofta finns inom SvK. Paradoxalt när man talar så mycket om låga trösklar. Vi behåller den överlägsna attityden men banaliserar innehållet.. MEN. Detta är kul som sagt. Vi får se varthän det bär. :)

Johanna G sa...

På tal om det: Hur gick det med tidebönerna i somras? Blev ni ett gäng, eller satt du där själv och bad?

Excelsis sa...

Jo, det var mest kyrkopersonal men det var allt ett gäng (på morgonen då).

Men tideböner är svårt. Det är ju en ganska kärv, inte särskilt insmickrande böneform. Samtidigt är det så rikt om man väl kommer över puckeln i början.

Hur har det gått med dina laudes?

Johanna G sa...

Tja, med tanke på att jag bara har det på torsdagsmornar (andra som har det andra dagar) och jag började i torsdags, så har det inte hänt något sedan jag skrev inlägget på bloggen...

Här är generellt sett erfarenheten tvärt om - till kompletorim kommer det oftast ett hyfsat gäng strax över tio pers är inte ovanligt, medan laudes på sin höjd drar någon enstaka person utöver den ansvarige...

Excelsis sa...

Johanna: Tre dagar och du ser inga tendenser än!? ;)

Ja det är lite skillnad på studenters och kyrkanställdas rytmer.. Jag har full förståelse att man kanske har svårt att ta sig om man har familj och barn och grejer. Däremot finns det ett stort antal ensamstående som har en fot in i kyrkan, med tiden skulle de nog kunna hitta in några av dem.

Innan har jag tänkt att det handlar om tiden men nu har jag hållit igång i ett år. I och för sig har det varit med fler folk denna höst än tidigare men besöken är fortfarande sporadiska och att någon annan skulle hjälpa till att bära bönen känns väldigt avlägset. Men med lite tjurskallighet skall det väl gå tänker jag. Jag menar jag har ju hittat dit och så udda är jag väl inte att inte det skulle finnas någon annan som skulle uppskatta completorium mer regelbundet.

Sleepaz sa...

Att be inför andra handlar om våga släppa ut det som man har i hjärtat.
Vi har bönemöten varje söndag kväll, vi är väl cirka 20-30 personer varje gång.
Och ibland så upplever jag att hjärtat bankar så hårt att jag nästan måste be högt. Jag upplever att det finns något som någon annan behöver höra. Vi ber ju ihop för att uppmuntra varandra och styrka varandra. Och dem orden som herren har lagt ner i mitt hjärta kan vara till hjälp för någon annan eller förlösa något man inte hade en aning om.

Sen så gör det inte så mycket om det blir eller lite stakigt. Faktum är att dem starkaste bedjarna jag hört det är böner från folk som inte ber så ofta högt och liksom släpper ur allt som finns i hjärtat. Det låter inte klockrent, men ack så upplyftande det är.

Ofta handlar det om att våga bryta en tröskel, en tröskel mot begäret. Tyvärr så fegar jag ofta ur när jag vet att Gud lägger ner något på mitt hjärta. Det gäller bara att våga öppna munnen och säga dem första orden, det är ofta dem som man är mest rädd för. Det var en pastor som sade att man skall börja be i tacksägelsen, då kommer man i ett böne flöde och hindrar rädslan. Ett exempel "Tack Gud för att vi kan samlas så här i grupp och be till dig"

Jag vet inte om detta hjälper dig, eller hur strukturen så ser ut hos er. Men det kan gå trögt i bönen även i pingstkretsar. Många människor är rädda och blyga, men när man kommer över den gränsen och rädslan så kan man hjälpa och uppbygga människor på dem mest osannolika sätt. Det gäller bara att lita på Gud så fort man tagit dem där jobbiga första orden i bönen.

Hoppas det hjälper :)

Excelsis sa...

Sleepaz: Tack för det. Det hade varit strålande om man kunde bygga ut bönen inför och runt Gudstjänster. Det är något speciellt med att be högt i grupp. Något som potentiellt kan vara mycket kraftfullt men som också kan avskräcka dem som inte är vana eller är med på det hela, men det kan ju vara bra att ha som en målbild att stämningen skall kunna vara sådan att ett bönemöte av den typen du beskriver skulle gå att genomföra.

Johanna G sa...

Excelsis:
Tre (nu fyra) dagar förvisso, men bara en torsdag...