Tji

Tji fick jag.

Två personer har personvalskryssats förbi mig. Där ser man... Inte så att jag förlorat något men likväl tråkigt. Lite som Alf Svensson och Ella Bohlin. Frågan är om det är kyrka som förr eller kyrkan förr man önskar. Hur som helst är jag ju för att man skall rösta på person och inte nomineringsgrupp och då får man acceptera konsekvenserna. Samfälligheten är inte färdigräknad.

Jag säger som Glenn Hysén efter VM 90.

Såsom en skugge...

Så dog han plötsligt. I fredags förstår jag det som, min förfelade vän. Alkoholen. Det är tråkigt, under våren gjorde han stora framsteg, färg i ansiktet och mannen med högskoleutbildningen, den kompetente ledaren fick skymta fram något. Sedan kom sommaren. Jag vet inte om det var den, men efter den var han grå och slutade komma till kyrkan. Jag fick möta honom för då några veckor sedan och hälsade på honom på stan någon gång efter det. Inte utan att det känns lite tomt.

Vila i frid, I.!

Länktips: Göran Skytte

Göran skriver en ledare om det vi försökt hamra in här under kyrkovalrörelsen.

Komplext nog att vara verkligt

Hur kan mamma vara både snäll och elak, ond och god? Att få ihop sin värld med alla dess gråskalor är en av de stora utvecklingsuppgifterna under uppväxten. Att greppa detta att vi kan agera utifrån motsatta principer, ömsom sött och ömsom salt, lyckas inte alla med. Och de flesta av oss kan, när den mentala balansen sviktar, se världen i svart och vitt. Sagans värld med den onda häxan och den goda prinsen är just denna enkla värld. Vi avfärdar den gärna som för enkel. Vi vet att inget är så alltigenom gott. För den intellektuellt mogne ter sig kanske den platonska världsbilden med absoluta kategorier som "det goda" och "det onda" och med en Gud som en personifikation av den ena polen, just som ett omoget sätt att se på världen. Kanske man ser det som ett uttryck för människans egna projektioner och hopp om det goda snarare än att spegla en verklighet, kanske är det just det absolutheten i Guds egna anspråk när han möter oss, som gör det svårt för oss att ta honom till oss.

Samtidigt verkar det vara så att paradoxerna, komplexiteten i Guds uppenbarelse som får många att rygga. Hur kan man säga att han är god samtidigt som han står på Israels sida i krig, samtidigt som han förstockar faraos hjärta och sänder plågor till Egypten? Hur kan han vara tre och ändå ett? Hur kan han ha all makt och ändå ge utrymme för den fria viljan?

Förmodligen finns det en risk att Gud allt för mycket tar rollen av våra projektioner eller blir allt för ensidigt definierad. En del av missförståndet runt det hela härrör nog från den omkastning som sker i mötet med Gud. Från att definiera Gud utifrån (kanske inte alltid så) färdigdefinierade absoluter får man låta God, Kärleksfull och Rättvis formas efter mötet med Gud. Storheterna kan inte bära betydelse annat än på det sätt det fullkomnas i Gud.

För Gud kan ju inte vara annat än vad han är, precis som allt annat är vad det är. Världen är en. Är det inte hela liberalteologins angrepp på traditionen. När man hävdar att man är kärleksfull, rättfärdig osv. i Kristus, liksom utan att det påverkar oss. Vi ser hat men egentligen är det kärlek. Det liknar pseudokängurun, den som hoppar och på alla sätt är lik en kängru men till sitt väsen inte är en känguru. Nej, vill vi tala om andliga makter och demonisk påverkan får vi se den i vår verklighet. Allt för många mystiska dimensioner har skapats för att innehålla änglar och makter osv. Allt blir bara förandligat. Förångat, till dimmor, där det borde vara kött.

Den enade världen innebär inte att Gud och Världen är ett. Det är inte genom att Gud som en kosmisk Paul Anka erbjuder oss allt vi kan peka på till pris för vår frihet, som Han visar oss kärlek. Det blir ju lätt så när det handlar om det "kärleksbudskapet" och allt bara blir strukturer och politik. Valet står inte mellan självbedrägeri i självskapade andliga världar och framgångsteologisk socialt engagemang. Nej, Gud möter oss var och en och låter den inre människan växa till. Den inre människan är konkret i allra högsta grad som en psykisk struktur, den är det jag som formas efter det Du vi bara kan ana indirekt. En levande Gud, som i våra föreställningar kan uppfattas som både ond och god, ett subjekt komplext nog för att vara verkligt.

Dygd

Man kan styra på många sätt. Man kan fixera på ett mål, man kan följa en utstakad bana och man kan se till att allt är rätt ställt. Kristendomen erbjuder bilden av Guds rike, som ett mål i fjärran, men dit känner vi inte själva vägen. Vägen är given oss i Kristus, men dit han går kan vi inte följa. Vi kan bara, at best, se var vi står och möjligen nästa lilla steg. Vi är också kallade till Kristi likhet, och överensstämmelsen mellan vår och Guds natur kommer att leda oss på vägen. Guds natur kan vi ännu bara förstå som i en spegel men traditionen lär oss ett sätt att styra, dygden. Till de antika dygderna rättrådighet, tapperhet, vishet, måttfullhet kompletterades under medeltiden med dygderna tro, hopp och kärlek - ibland tillfogas ödmjukhet och kyskhet.

Dygderna. Givetvis måste de definieras, eller kanske inte så mycket definieras som utforskas. Vad är kärleken, vad är visheten? Svaret är kanske inte samma för alla, och det kanske inte skall vara det. För en är kärlek att samla pengar för att kunna ge vidare, för en annan att inte äga något. För en att stanna med sin familj, för en annan att bryta med den. Min tanke och tro är att dygden är det decentraliserade sättet att styra. Det sociala trycket följer men det är ett positivt tryck, man ser ett heligt habitus och vill bli del av den snarare än att göra det av rädsla för repression. Alla ställer sina segel, alla pixlar lyser sin färg och bildar så ett mönster.

Dygden möjliggör också ansvar. Istället för standardisering, lagar och kontroll erbjuder den en egen styrning, ett herravälde över sig själv och ett inre locus-of-control. Målet kan vi med detta inte se och det är kanske mindre viktigt. Vi kan då inte styra mot det klasslösa samhället, vi styrs dit kärleken, måttfullheten och rättrådigheten leder oss. Ett mer jämlikt samhälle styr vi mot genom att framhålla respekt osv.

Men dessa saker kan du inte besluta om i parlament. Där blir det onödiga hinder för byråkratin, där alla skall agera som en man. Man kan inte väva sin vision och baka in den i vackra ord, hitta på mätvärden som sedan tjänstemän kan manipulera för att uppfylla siffrorna och vidare bygga på illusionen av att vi lever i den bästa av världar. För hur blev det, blev det friare och mindre alienerade människor i Sovjet? Blev det mindre spänningar i världen efter kriget mot terrorismen?

Samtidigt verkar målstyrning genomsyra hela vårt samhälle. En känsla av att kunna kontrollera vad som händer. Dygden ger inte svar på fråga vart utan på frågan hur. Givetvis måste vi ha mål och syfte, men vi inte alltid vart vi skall. Det s.k. värdegrundsarbetet, och om så behövs, civilkuraget, är minst lika viktigt. Att i ändamålets namn helga ett avskalande av det tunna lager civilisation som skiljer oss från barbariet är otänkbart.

Om religionens utveckling (och fall?)

Mer kvalitetsradio... Ring P3:s programledare kommenterar kyrkovalet (lite fritt). "10 % röstar, är kyrkan relevant i vårt samhälle? Det där med Gud, har vi inte prövat det. När skall vi släppa kyrkan, när valdeltagandet är nere på 2 - 3 %?."

Med den retoriken är det bara för alla frikyrkliga samfund att lägga ned på en gång. Det är dock inte det som är mitt problem. Problemet är synen på religionens roll och utveckling. Enligt gängse synsätt kom religionen till för att förklara det oförklarliga. Man förstår inte blixten och börjar därför tillbe den. Animismen evolverar sedan till panteism, (det är Tor som orsakar blixten) varefter den sedan blir monoteism, varefter den slutligen, med vetenskapens framsteg, inte längre behövs för att vi nu kan förstå blixten. Hur många som faktiskt är kristna pga. att man inte förstår hur jorden skapades (vilket är en vanlig föreställning bland ateister) vet jag förstås inte, men jag gissar att det inte är så många.

Det finns andra typer av stadieteorier där det går från det konkreta-kvinnliga till det ideella-manliga (ktonisk är för övrigt ett härligt ord) som såvitt jag förstår det är lika gripna ur luften. Grundantagandet är som vanligt inom modernismen att utveckling sker längs en linje där skapelsens krona är västeuropeisk bourgeois. Vi "bakåtsträvare" som inte accepterar denna historiesyn tror istället för att veta, grundar våra liv på böcker istället för på vetenskap osv. Som jag skrivit åtskildiga gånger tidigare ger inte vetenskapen en människosyn, en politisk ideologi, eller någon form av filosofi. Däremot har den sina upplysningsideal som en, i dagens debatt, till objektivitet, dunkelt förklädd ryggsäck.

En världsbild utan Gud går ihop. Tag inte miste på det. Gud är inte en x-faktor, nödvändig för att allt skall gå ihop. Men med detta är allt i sin ordning. Gud är inte del av sin skapelse. Han blir det genom inkarnationen, men det där kan ni. Denna världsbild (utan Gud alltså) kan inte motbevisas av hur mycket Creation Science du än ljuger ihop. Det som kan göras är att medvetandegöra och följa den tillbaka till de grundantaganden som är dess grund och som alltid är mer eller mindre godtyckligt valda. Politisk korrekthet är världsbildsimperialism och ateisterna låter oss aldrig glömma att det sociala trycket en gång var för kristendomen. Kristendom är nu (och hör nog hemma) på defensiven. Därför måste vi slipa våra analysverktyg, och lära oss behärska språket, för att skapa ett andningsutrymme. Det skall sitta i ryggmärgen så fort vi hör ordet "utveckling", tro och vetande, osv. Sedan får Gud vara den som drar alla till sig.

Vi kan omöjligt acceptera att den levande Guden är något som skall fasas ut. Man må kallas religiöst konservativ, men just stadieanalysen är ju själva grunden till liberalteologins "avmytologiserande" av bibel och kyrka, och i linje med socialdemokratins stånkande över en bakåtsträvande religiös elit som står i vägen för den kyrka som ger folket de guldkalvar de vill ha. (Och det är skillnad på detta, Paris-for-presidentkristendomen, och en hänvisning till en levande tradition. Traditionen är i allra högsta grad ett levande pågående samtal mellan kristna i alla tider. Därför jag ser goda förutsättningar till att en teologisk debatt faktiskt skall komma att acceptera samkönade kyrkliga vigslar. Detta försvåras bara av gemensamma utsagor av småpåvarna i vår kyrka där man säger att vi talat om detta i si och så länge, och att det är färdiguträtt, och att Jesper Svartvik skriver ett arbete där svaret på förhand är en del av beställningen.)

10 % eller 2 % spelar mindre roll. Vi kommer tillbaka till Alexandrias bazaarer där vårt budskap står emot de många. Om det finns kraft i evangeliet kommer frihet och gemenskap i den Helige Ande att göra kristendomen attraktiv och det vi går igenom bli en rening. Om inte är religionen som upplysningsmännen säger en övergående fas. Historien kommer att ge någon av oss rätt.

Invald

Enligt de preliminära resultaten är jag invald i kyrkorådet som en av 10 personer. Det firas med en Carlsberg!

tanke

Efter att ha säkerställt frälsningen för alla folk kryper det sig på mig att det kanske är mig Gud är intresserad av. Kanske är det mig han vill befria och kanske är det då i sin ordning att allt görande och tyckande får mindre och mindre värde.

PK

Politisk korrekthet kan vara en obegriplig term för den som lägger all sin energi till att vara just politiskt korrekt. Hur skulle man kunna vilja vara något annat än Med. Ha rätt åsikter, ligga i linje med folkviljan, och då inte folket som folk är utan som det borde vara.

Wikipedia talar om två betydelser där den ena ligger nära användningen i USA där den i stort sätt betecknar vänstereufemismer (nyspråk och "förnyelse" verkar på något sätt hänga ihop). Den andra betydelsen är den vanligare i svenskan där "begreppet används [..] överfört om åsiktsströmningar som av kritiker anses göra anspråk på att vara de enda godkända och rumsrena" eller "som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle."

"Begreppet politiskt korrekt föddes i Sovjetunionen under utrensningarna på 1920-talet, då det användes för att klassificera vilka medborgarbeteenden som var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella partilinjen" och i dess svenska betydelse verkar den beteckna något som alltid funnits. "Det framstår exempelvis som svårt att, under 1950- och 1960-talen, driva frågor som miljövård och bevarande av äldre bebyggelse." I backspegeln kan man givetvis ifrågasätta självklarheten med vilken man rensade bort det gamla för att få plats med det nya och förmodligen förlöjligades kritikerna då också.

Wikipedia igen: "Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal utnämnde "Politiskt korrekt" till 2006 års främsta invektiv. Motiveringen löd: "Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. "Politiskt inkorrekt" har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.""

Cynism. Alldeles riktigt. Befriade från illusioner behöver vi skåda verkligheten som den är. Att beskriva det som bara negervitsar och blondinskämt är ett typiskt maktspråk från en som är fast i nödvändigheten att tänka på ett visst sätt. Vad jag reagerar på är förmodligen att vissa sätt att tänka förbjuds i den politiska korrekthetens spår. Partiet (eller dess efterträdare i åsiktsmakeriet) har beslutat vad som är rätt, vilka värden som gäller osv. Det finns alltid en visst patos med vilket den politiskt korrekta åsikten förs fram. I mitt inlägg om Paolo Roberto finns två exempel på den aggression med vilken åsikten förs fram och som bubblar ut om någon skulle avvika. Man kan helt enkelt inte tänka på något annat sätt. Vi måste riva all gammal bebyggelse för att bygga konsumkolosser i betong, eller? Jag kan ha de åsikterna men jag vill komma fram till dem själv, jag anser det nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Man kanske inte måste acceptera den feminismens analys av verkligheten som i första hand indelad enligt kön, löskopplingen mellan begrepp och verkligheten (socialkonstruktivismen) och synen på de sociala kontrakten som enbart kvävande. Men det säger jag väl bara för att jag vill dra blondinvitsar.

Ibland blir den politiska korrektheten fariséism på hög nivå. En miljöpartist i Stockholm som har 20 min i tunnelbanan till sitt jobb tycker att det är självklart att bensinen bör kosta 30 kr/l - det skulle ju äntligen minska bilåkandet. Att glesbygdsbefolkningen inte har tillgång till kollektivtrafik och att den aldrig kommer att kunna byggas ut i den graden (och då inte heller skulle innebära någon miljövinst) har man ingen insikt i. Samma sak när man som student fick förmanade tal om närproducerat och kravmärkt. Brasilianskt kött för 100 kr/kg eller svenskt för 200 kr/kg?

Det finns alltså ett socialt tryck att acceptera åsikten och synsättet. Att man har en åsikt som denna innebär inte med nödvändighet att man inte tänkt själv. Man kan kanske tycka att världsbilden är något trång när man inte ens kan förstå hur någon annan tänker och inte ställer samma aggressiva krav på sina medmänniskor att ändra sig. Jag vet inte om det är denna världsbild som gör det, men man kan dock ana en dubbel bokföring avseende åsikter. Antingen medvetet att "man vet hur man skall svara", eller att man säger en sak och agerar på ett annat sätt.

Kravet på aktion och utveckling ligger inbyggd i utopistiska världsbilder, "insikterna" leder till handling, ibland med religiösa undertoner som "kollektiv skuld" och avlat i form av mobiler i återvunnen plast. Krocken kan bli mellan olika utopier (skall landet tillhöra ett folk, eller skall skillnaderna utplånas mellan människorna. Men framför allt blir det en krock mellan dem som önskar stå still, som söker en inre frid och låter saker och ting ha sin gång och utvecklas i enlighet med sin inneboende potential och idé, och kanske ägna någon stund av dagen åt något annat än att uppfylla lagens krav.

Kyrkan då. Ur ett historiskt synsätt är inte alltid rådande idéströmning det som visar sig ge god frukt. Gamla testamentet (de lärde verkar tappat bort texterna bland sina fotnötter), är en lång historia om hur folket gång efter annan går vilse och hur de varje gång måste omvända sig. Människan är i sitt fallna stadium bortvända från Gud och gör av sig själv det som inte är rätt. Särskilt när makten och kyrkan slår sina påsar ihop finns det risker. Politisk korrekthet är att alltid göra som tidsandan tycker och jag ser inga tendenser till att man klarar göra något annat. Vad kyrkan skall sträva efter är inte att vara emot utan att stå fri att tycka vad hon vill, att stå still när allt vajar, att hålla huvudet kallt när hela samhället masspsykotiskt river kulturskatter och dekonstruerar det som tagit lång tid att bygga upp. Varför? På grund av den Gudomliga uppenbarelsen. Att den skall få största möjlighet att verka, för att vi tror på den och att den är Svaret.

Så kan Annika Borg söka sig en annan kyrka.

Två kommentarer

Två kommentarer till två uttalanden som jag ser som typiska för vår tidsålder.

Det första var från radion för några veckor sedan. Det handlade om personliga utsläppsrätter som någon hade föreslagit. Någon kommenterar: Det låter som ett onödigt krångligt, dyrt och ineffektivt system. Kreatören replikerar direkt: Nu har vi kommit till ett stadium där det måste få kosta och vara lite obekvämt. För det första är det smaklöst att han säger detta om sin egen idé. För det andra finns det ett namn för när man börjar göra utan att tänka; panik.

Det andra är Gudrun Schyman och hennes alkoholism. Alkoholism skall inte skojas om, jag är medveten om det. Men det är ändå ingen slump att Gudruns alkoholism i morgontvsoffan blir ett strukturellt problem. Det är så lätt att få tag på alkohol, det är ju en annan alkoholkultur osv. Känns inte det som en rimlig åtgärd, Gudrun har problem, låt oss ändra hela samhället och inför fler förbud.

Nomineringsgrupperas åsikter

Dag Sandahl skriver följande. Läs och begrunda. (Läs även denna artikel av Johan Hakelius om Dag).

I tidningarna Dagen och Världen i dag publiceras denna dag en undersökning om hur de olika nomineringsgruppernas företrädare och kandidater till kyrkomötet tänker i det kyrkliga. Per telefon eller mejl har svar kommit in - eller inte kommit in. I nomineringsgrupperna spretar svaren. Jan-Anders Ekelund, som är ordförande för Frimodig kyrka ,konstaterar att hans grupp är den mest homogena. Han verkar stolt. Ändå kunde man bara välja ett alternativ. Jag antar att de flesta velat nyansera, men enkäter är som de är.

Vad lär man av enkätundersökningen? Sverigedemokraterna lever upp till sitt rykte som främlingsfientliga. Och ingen sverigedemokrat, ingen, tycker att Kyrkans viktigaste uppgift är att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus.

Alla socialdemokrater är positiva till politiska nomineringsgrupper och en majoritet i C, M, MP och S vill att Svenska kyrkan ska formas som samhället i övrigt.

Alla politiska partierna, KD som undantag, ger spretande svar på framtidsfrågorna. "Satsning på gudstjänst, förkunnelse och mission" svarar Frimodig kyrka, POSK, ÖKA, Seniorpartiet och Kristdemokraterna.

Frågan om äktenskapet delar de partipolitiskt obundna. ÖKA vill ha samkönad vigsel, POSK är splittrat och FK vill bevara äktenskapet. Jag svarade på den frågan att saken borde utredas ytterligare - för det är min motion i frågan med poängen att de ekumeniska konsultationerna inte genomförts som överenskommet är.

Ingen socialdemokrat eller vänsterpartist, ingen, menar att Jesus uppenbarar vägen till Gud på ett unikt sätt. I V är det bara en av fyra som främst ser Jesus som Guds son. För V är han främst ett gott föredöme. I POSK svarar 25% att Jesus är världens Frälsare - en uppseendeväckande låg siffra, må jag säga.

50% av socialdemokraterna anser att Svenska kyrkan ska vara med och skapa ett mångreligiöst Sverige. 36% av kristdemokraterna uppfattar att alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa. Månntro det! Asatron också?

En minoritet av kandidaterna till kyrkomötet instämmer i den lutherska synen på Bibeln. Slutsatsen som SEA drar är att nomineringsgrupperna på det stora hela är mer politiskt än teologiskt motiverade. Det får konsekvenser för frågan om vigseln, förstås.

Hur hanterar nu media denna undersökning - för den är väl lätt omtumlande? Och vad säger Wejryd?

Inför söndagens ödesval

Det skall bli så skönt när detta kyrkoval är över. Jag vet inte om det är skrämmande eller deprimerande eller vad det är.

Skiljelinjerna är tydligt uppdragna.

Olle Burell och socialdemokraterna önskar en kyrka som tycker som staten. Det skall satsas på förrättningar och den "religiösa elitens" dvs. de personligt troendes, inflytande skall begränsas. Socialdemokratin har räddat och moderniserat kyrkan och är nöjda med den som den är i nuläget.

I andra ändan finns några grupper där man inte ser det religiösa inflytandet över kyrkan som ett problem utan en naturlig sak (att denna diskussion ens behöver föras är horribelt.)

Givetvis finns det också en del grupper som i detta hänseende på om man faktiskt får vara religiös i kyrkan är vaga. Min gissning är att dessa grupper kommer alliera sig med socialdemokratin. Då det är en ödesfråga för kyrkan anser jag att man bör fråga sig var nomineringsgrupperna står i detta innan man gör sitt beslut.

Ödesfråga utifrån att den akademiska teologin allt mer skilts från konfessionell teologi samtidigt som den behållit sin plats som hierarki för att uttala sig i lärofrågor. Ödesfråga för att staten, av rädsla för en kyrka med egen vilja konsekvent tillsatt pajasar till biskopar, något som fått sin fortsättning utifrån dagens tillsättningsförfaranden. Kyrkan är under ockupation och frågan är huruvida de Kyrkan i svk kan kasta av sig sina förtryckare.

Att den liberala strömningen har premierats utifrån ockupationsmaktens söndra-och-härska-teknik skall inte ligga dess företrädare i fatet. Kyrkan måste verkligen sträva efter att bli en kyrka som kan samla, inte alla (som i statens allmänreligiösa myndighet för samtal om livet - folkkyrkan), utan alla kristna.

Att man från frimodig kyrka lyfter upp äktenskapet som den viktigaste frågan i intervju efter intervju anser jag vara att skjuta sig i foten. För mig är det en symbolfråga, inte mer. Det handlar om huruvida trosfrågor skall avgöras i riksdagen eller av de kristna själva, om riksdagen har befogenhet att ändra i en 2000-årig tradition osv. Jag tror inte heller att man samlar särskilt många röster på detta sätt.

14 e tref. Enheten i Kristus

Enheten i Kristus kan vara ett av de mest pregnant uttrycken i kristendomen och söndagen som har detsamma som titel är en lite speciell högtid. Det finns en punkt, ett centrum att falla emot, den enda lilla smala biten som samtidigt, innefattar allt. Det är något jag bara kan ha en vag spatial känsla av. Efter en hastig sammandragning exploderar det genom himlarymderna. Specifikt focalt i mannen på korset och universellt som det Ord som ständigt klingar. Enhet-i-mångfalden, mitt i den Allraheligaste Treenighetens stora mysterium som bara viskar om en sak; kärlek...

Låt vare sig frimodiga eller socialdemokrater riva i detta sakrament!

Lyssna på f. Bo i samma ämne (c:a min 15).

Muselmansk polyamori

Det är spännande när samma sak, en man som har fyra fruar på samma gång kan vara uttryck för den främsta hedonistikprogressiva avantgardismen och det mest kvinnoförnedrande och smutsiga patriarkala förtrycket. När de polyamorösa muslimerna går med i RFSL för att slåss för sina rättigheter vet man snart inte hur man skall göra. Eller är det så att - hemska tanke - man också är kulturelitist?

Dagens citat

"Kyrkan så strävar efter att vara en folkkyrka att kyrkfolket mest är en pinsam belastning för de styrande." - tro och tänk

När vi har dekonstruerat hjulet

Psykoanalytisk människosyn är spännande. Den hävdar att människan i tillägg till sin fysiska utveckling genomgår en psykisk utveckling som emellanåt går i kvalitativa språng. Det gamla finns hela tiden kvar men nya lager kommer till som hanterar de tidigare. Denna utveckling följer evolutionsutvecklingen där de primitiva funktionerna som vi delar med fler arter utvecklas först och ju längre utvecklingen går, desto mer avancerade blir funktionerna som utvecklas.

Innan "vetenskapen" bestämde sig för att reducera psykoanalysen till anal, fallos och bröst, samt penisavund, hann psykoanalys, spädbarnsforskning osv. relativt väl kartlägga den psykiska utvecklingen. Detta att allt det tidigare finns kvar är av intresse när människan utsätts för hot. En trängd människa kan agera som om den var yngre än den är. "Vad barnslig du är" kan vi instinktivt känna när en kollega skall "ge igen".

En intressant aspekt av psykoanalysen är att det utifrån den faktiskt finns ett rätt sätt enligt vilket människan utvecklas. Människan börjar bli en social varelse i en ålder, börjar lära sig impulskontroll i en annan, förstår att döden är oåterkallelig i en osv. Givetvis är detta kränkande då det t.ex. beskriver det som mognare att stå tillbaka för sina barn snarare än att betona sin personliga frihet, mognare att ta och hantera ett angrepp än att ge igen. Det beskriver också patologi annat än i termer att det är fel på samhället. Att bli paniskt rädd för nära kontakter är inte ett strukturellt problem utan en avvikelse i personligheten, med sina orsaker och sina lösningar. Att man vanligen använt den psykodynamiska terapin för att lösa konflikter i ett allt för snårigt normsystem är inte i motsättning till att de lyfter fram nödvändigheten därav.

En vanlig beskrivning av människan är att hon är fundamentalt egoistisk. Liberalismen säger att människan är fri utan några band. Ekonomer lever i sin "dog-eat-dog-world". Enligt psykoanalytisk utvecklingsteori är alla dessa steg som passeras på vägen. Vad händer när samhället legitimerar regression? Som i krig när tabut mot mord (samt diverse annat) är det förväntade? Erfarenheten från krigen är att väldigt få står emot, väldigt få är oberörda, den starkaste faktorn funnen är betydande förebilder, som föräldrar, som själva gjort motstånd.

Progressiv hedonism hörde jag om på radion i veckan och en artikel kopplad till programmet finns här. Det som känns rätt är rätt. Skall jag tvingas vara kvar i denna familj även fast den får mig att må dåligt... Givetvis finns vinster i skärningspunkten. Men denna vinst innebär inte att alla strukturer är fel. Ofta är det tyvärr så man handlar, när man ser en struktur, ett social kontrakt skall det dekonstrueras. I praktiken kan man inte annat än omförhandla kontrakt, göra dem mindre begriplig. T.ex. relationskontraktet, man var gift eller skild, klatt och betart, någon som vet in eller ut idag. Män var män och kvinnor kvinnor, osv. För dem som inte passade in är det givetvis en frihet, men hur mycket svårare blir det inte att leva. Dureformen är ett utmärkt exempel. Förr visste man vem man stod nära, var vän med. Nu saknas den markeringen. Nu får man gissa var man står i förhållande till varandra. När vi har dekonstruerat hjulet får vi var och en försöka uppfinna det.

Är dekontruktion något negativt då? Givetvis inte. Men i kombination med missuppfattningen att vi kan leva utan strukturer, att människan i grunden är en solitär och att människan föds god och oförstörd blir det inte bra.

Ansvar och vilja

Viljan och ansvaret hör ihop. Om det som skedde går att hänvisa till helt yttre faktorer blir det svårt att utkräva någon form av ansvar. Det är därför vi inte dömer psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. De kan inte hjälpa det. Även rus har sett som en förmildrande omständighet. Personen omyndigförklaras och vårdas istället för att straffas. Straffet får samma effekt som en syndabekännelse om individen tar till sig det. Det blir en möjlighet att ta avstånd från brottet och upprätta sig själv. Straffet är alltså i högsta grad symboliskt.

Hänför man alla handlingar till strukturerna blir det svårt att utkräva ansvar. Det är inte mannen som slår sin fru, det är de patriarkala strukturerna. Det är inte missbrukaren som stjäl utan hans utanförskap, sociala strukturer och klasstrukturer. Man blir omyndigförklarad, reducerad till "strukturer". Åtgärdstrappan blir här att utvärdera bort problemet, möta bort problemet, informera bort problemet. Bort med alla strukturer så att det naturgivet rena och goda får träda fram. Att straffet, precis som alla strukturer är del av ett socialt kontrakt är man inte riktigt medveten om. Att straffet är istället för blodsfejder och pöbelmentalitet tas ingen hänsyn till. Istället skall man betänka att det stackars mannen inte förstår, att missbrukaren inte kan bättre, samtidigt som blodtörsten ökar.

Den fria viljan är en gammal filosofisk fråga där dagens förenklade och reduktionistiska synsätt tydligt lutar åt en determinerad människa. Man kan fundera på hur det kan komma sig att fri vilja och ansvar samtidigt verkar vara en förutsättning för ett välfungerande samhälle. På samma sätt som människor är begripliga utifrån att vi tillskriver dem intention och det finns en tydlig känsla av kontroll. Just detta var man placerar kontrollen, på psykologspråk locus of control, är en viktig faktor i hur man hanterar krissituationer.

Redan Origenes behandlar frågan då den används som motargument gentemot bönens verksamhet. Han jämför viljan med rörelse. Alla döda ting rör sig och rörs enligt fysikens lagar, men det besjälade ändrar själv sin bana. Om Guds försyn räknat med vår vilja eller skapar något i nuet kan då göra detsamma.

Gamla arméer skulle styras som en man. Befälet fick inte ifrågasättas och bar också allt ansvar. Moderna byråkratier utmärker sig genom att ansvaret är helt utspätt. Styrelsen sätter bara riktlinjer, de högre cheferna bara budgeterar, tjänstemännen gör bara sin del. Inte heller juridiska system och myndighetssystem tar ansvar. Man uttalar sig i principfrågor. Det blir rätt beslut i sak, korrekt enligt planen, operationen lyckad - patienten dog.

Excentriskt inslag

Ur dagens Bohusläningen:

Svenska kyrkan tillhör folket, därför värnar vi socialdemokrater en öppen folkkyrka där alla är välkomna. I hundratals år, långt innan arbetarrörelsen framtvingade demokrati i landet, var kyrkan och de religiösa ledarna en del av den borgerliga diktaturen.

(..)

Under tusen år har kristendomen funnits i Sverige, merparten av den tiden har religionen använts av prästerskap och kungar för att förfölja, förtrycka och styra landets invånare.

(..)

Det finns i dag religiösa ledare och medlemmar i Svenska kyrkan som på fullt allvar vill stoppa de politiska partiernas möjlighet att verka i kyrkan, Sveriges största folkrörelse. Många av dessa personer samlas i den kyrkopolitiska nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, en grupp som vill inskränka valbarheten till att endast gälla de som är frekventa kyrkobesökare, anställda och prästerskapet. Visst kan det uppfattas som ett excentriskt inslag i vårt moderna samhälle, men det är betydligt allvarligare än så. (..) Kyrkan är en del av samhället och samhället är en del av kyrkan. Krister Kronlid (S) Per-Erik Holmberg (S)

Återigen blir det tydligt att (S) befinner sig i kyrkan för att kontrollera det excentriska inslaget de religiösa utgör. Istället propagera man för sitt urvattnade och avmytologiserade projekt folkkyrkan.

Ibland känns det bara hopplöst.

Överknodden

Hur man kan ta (S) som ett seriöst alternativ i kyrkovalet ter sig mer och mer obegripligt för mig. Överknodden har uttalat sig i P1 morgon. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp från sin 100-åriga förtrollning och inser orimligheten i det hela. Mona Sahlin är en bister verklighet att vakna upp till.

Svårmodig kyrka, som inte vill tillåta allt som är roligt, eller? Det är lätt att riva ned. Hållningslöshet är inte svårt.

Starka rätter

"Rädda oss från ljumheten" hade jag bett i kyrkans förbön. I länder som fortfarande försöker hämta sig från schartauanismens härjningar är inte detta en helt okomplicerad bön. När församlingen dessutom till en betydande del består av människor brända av överspänd frikyrklighet blir efterföljelsetemat smått omöjligt. Det är lätt att glömma med vilka myrsteg man måste gå. Så mycket kärlek, så mycket omsorg, för innan du förstår detta är du inte redo för några starka rätter.

Så sant

Hört ang. den farliga påverkan från kristna i skolan:

-Jag har försökt få min man att bli kristen i 30 år.

Den kristna historien

Vad innefattas inte av den kristna historien. En organism med 2000 år på nacken har varit med om allt. Fruktansvärda övergrepp, förtryck, galenskap som i den anabaptistiska teokratin i Münster, Jonestown och Knutby. Den har befrämjat och motarbetat vetenskapen. Den slagits för människors frihet och hindrat densamma. Varit för och emot slaveri. För och emot kvinnors rätt. Den har slagits för de fattiga och legitimerat kungar. Vad man än säger har kyrkan varit värre. Men det finns också en annan historia om ett Gudsfolk genom 2000 år. Om en sannings röst ständigt beredd att slåss för människor värde. Om heliga kvinnor och män som med sina liv visat på Gud och Guds kärlek. Många med mig skulle säga att det är kyrkan, allt det andra är något annat; makt och politik, mänsklighet i kyrkans dräkt.

Man kan kanske anklaga den kristne för att ha en snedvriden kyrkosyn. För den lutherska doktrinen "samtidigt rättfärdig och syndig" gäller i allra högsta grad kyrkan. Den som ser det rena, vackra Gudsfolket. Ser vad Gud ser i all fallenhet.

Frimodig (och något aggressiv)

Ok. Att formulera sig kring vad man vill är svårt. Likväl behöver det göras. Att alla PARTIER i Svk ljuger precis lika mycket som i vanliga val står väl bortom rimligt tvivel. Eller ljuger, man är van vid att koppla loss meningen från orden. Man ordbajsar. Är det att ljuga? Vägen, sanningen och livet är det åtminstone inte.

Man måste vara medveten om att vi rör oss med olika kyrkobegrepp. Den kristna synen på kyrkan och folkkyrkan är inte överlappande (svks offentliga utredningar kan förpassas till det helvete där de formades). Vi kan då prata om kyrkan (för att ingen skall bli ledsen) och en kyrkokärna av engagerade, personligt troende gudstjänstbesökare och bedjare. Emedan många PARTIER för fram kyrkan, de låga trösklarna och tillgängligheten för dem som inte är så intresserade(/tror på sitt sätt/osv..) behövs också en röst för dem som utgör kyrkokärnan. Inte för att det måste vara den enda rösten utan för att det är en viktig röst i en demokratisk folkkyrka. Det finns inget i lagen som säger att man måste tillvarata allas perspektiv, vara på allas sida osv. (som är vanligt förekommande inom politiska partier).

För denna kärna är Gud en realitet som har uppenbarat sig och denna uppenbarelse är värd att anpassa sig efter. Denna kärna har kanske olika syn på denna uppenbarelse men kan enas om att det är mer än vaga hänvisningar till att Gud är kärlekens Gud. För denna kärna är det naturligt att vända sig till de 2000 år av tolkning av samma uppenbarelse som finns vid handen och är beredd att lyssna på den världsvida kyrkan.

Denna röst behövs i svk. Har man större ambitioner med svk än rent museala är det en fullkomligt nödvändig röst.

Att det behöver sägas är egentligen uppseendeväckande.