Snorta maräng?

Marängsmulor ser ut som kokain, om ni undrar. Den skämtsamma tillkommentaren: "världens bästa kyrka."

Ja så kan det gå.

Religionsfrihet och aborter

När blev religionsfriheten rättigheten att vara fri från religion. När man blir kränkt att folk bär slöjor. Av kyrkklockor. Av att man i en universitetskurs i liturgi blir kränkt av att man firar eukaristin. Vem inkräktar på vems handlingsutrymme?

Man skall inte bli påverkad. Det skall inte synas. Istället för att vara en lag som säkerställer tolerans blir det ett maktmedel för en sekulär majoritetskultur.

Märkligt.

En kommentar också till Annas eviga om abort: 37000 aborter är mycket på ett år. Knappast är alla dessa till följd av våldtäkt eller incest. Att säga att det är mord är starkt pga. att det är legitimerat i vår kultur, samtidigt som att ingreppet inte är motsvarande att klämma en pormask. Det blir dock tydligt i debatten att man har att välja på att flytta gränserna för att rättfärdiga det som är, eller hålla kvar vid(/återupprätta) en högre moral (i meningen strängare). Som kristen är det ouppnåeliga en självklarhet. Vi förhåller oss varje dag till bud vi inte kan leva upp till och lever i nåd och förlåtelse, på så sätt kan vi bära de höga idealen. Den som inte har detta måste förr eller senare anpassa sina ideal efter vad som är möjligt.

Argumentationen kring att det bara är män osv. är ungefär så irrelevant som det kan bli, lite i nivå med "män är djur". Att t.ex. akademier håller forskare som på allvar menar att det finns en allmän manlig konspiration som arbetar för att hålla kontrollen över kvinnor är på sätt och vis skrämmande. Vad vi ser är kulturella sedvänjor som vi alla är bärare av och som inte behöver ha upphovsmän (ett intolkande av intention som närmast är religiös). Att avfärda mäns åsikter bara för att de är män och som homogen grupp inte alls kan förstå problematiken (då kvinnan är så ogreppbar och bortom alla koncept, lite märkligt när män uppenbarligen går att klumpa ihop) eller inte har med kvinnans kropp (i vilken i vissa fall ett embryo, likt en pormask är en oönskad del) att göra är en åsikt jag inte på något sätt kan ställa upp på då det är argumentation och begränsning av argumentationen som bara är ogrundat maktspråk.

Är abort fel i alla fall? Självklart inte, och en sekulär stat bör få besluta som den vill. Är det att se som en synd? Jag skulle nog säga att det inte är i enlighet med Guds plan, men det måste vägas mot andra synder. Det är en synd på samma sätt som avundsjuka och stolthet är en synd. Detta skuldbelägger människor, jag vet, men det är inte jag som gör det, det är Gud som gör det, och Gud är också den som förlåter. Vi kan inte säga att avundsjuka är ok, även om vi alla är avundsjuka, och även om vi alla under särskilda omständigheter säkert skulle kunna drivas till en abort så kan det inte rättfärdigas på den grunden. Man måste skilja på etiska system här. Svea rikes lag skall uppfyllas, det finns ingen förlåtelse i detta system, därför måste lagen vara avpassade efter vad människor kan klara av, hjärtats lag är det föredöme Jesus gav oss, vilket vi aldrig kommer kunna uppnå och det är utefter denna som vi definierar synden (även om många kristna ledare vill hävda att vi skall använda bud och syndakataloger).

Vad blir då konsekvensen? 37000 aborter tycker jag är mycket på ett år. Lösningen måste vara mer sexualupplysning och större tillgänglighet till preventivmedel. F ö anser jag att kristna i högre utsträckning bör sköta sig själva och låta ickekristna vara och göra hur de vill.

Sleepaz inlägg om samma program.

Bland asketer och barbarkirurgiska ingrepp

Diskussionen kom upp i helgen. Hur skall man se på sexualitet egentligen. I den nu rådande psykologiska människosynen är sexualiteten en drift, en urkraft som måste få utlopp. Läser jag bibel och den tidiga kyrkans asketer så verkar det vara en självklarhet att man 1) har ett val, 2) kan ge (rikta?) sin sexualitet till Gud.

När jag tänker asexuella människor så förs tankarna till victoriansk förljugenhet och sexualitet bortträngd så till den grad att kvinnor börjar få psykosomatiska besvär och man börjar ifrågasätta huruvida kvinnan kan få orgasmer. Denna syn som grundar sig i att sexualiteten är något ont per se är för mig mycket märklig och i allmänhet kroppsfientlig. Jag har svårt att tänka mig att det är vad Gud menar.

Att det är en stark drivkraft tror jag att många kan skriva under på (eller är det bara jag som är för färgad av "världens" syn på det), men det "fullkomliga" sättet att leva ut sin sexualitet innebär att sexualiteten är knuten till och kanaliserad in i en relation. För oss som är förpassade till singellivet finns inga riktigt bra svar. Vi har helgon och stora asketer att förhålla oss till, män och kvinnor kallade och i och med det troligen utrustade för ett dylikt liv. Eller är det bara min slöhet som talar nu?

Finns det någon som har ett praktiskt svar på vad man menar när man säger att man ger sin sexualitet till Gud? Skall man göra sig könslös för himlens skull, och i så fall hur?

(Vi har ju Origenesvarianten, där man går den barbarkirurgiska vägen, men det känns ju inte riktigt som ett alternativ.)

Brinnande busken

Jag är trött på mig själv. Jag önskar uppryckning och rättning i leden. Att få resa mig ur smutsen. Bli lyft. Jag är trött på frälsningsutsagor som uppmanar mig till passivitet. Som säger till Mose genom den brinnande busken: "Jag är Herren, jag har redan varit i det heliga utlovade landet och vet att det finns så ni kan lugnt stanna kvar här i ert slaveri."

Hellre blir jag fostrad av den Högste.

Små steg

Adam levde inför Guds ansikte, med blicken bar Gud honom, såg in i honom och gav honom ett värde. Adam såg tillbaka på den Mäktige, mötte blicken och ett uns tvivel föddes i hans själ. "Du Allsmäktige, vad vill du mig, skall du krossa mig i Din allmakt, förkasta mig, Du som intet behöver, fördöma mig, Du som är rättfärdig?" Adam slog ned sin blick.

Evangeliet är dock inte bara terapeutiskt. Ibland drar sig Gud tillbaka. Ibland kan jag i min blindhet få inse att jag är redo att ta ett steg till närmare Gud. När jag behöver omvärdera mig själv och det ansvar jag har. Där det som förr var min var min vardag kommer i ljuset som smuts och där bara stegen framåt mot den Älskade kan hjälpa mig. Resa sina tält i smutsen är mig otänkbart.

Här (men först här) rättfärdigas inte längre synderna utan syndaren.

Det är små steg på en oändligt lång väg.

Utmanad

En utmaning från Iskra.

De regler som gäller är:

¤ Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.

¤ Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.

¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.

¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

Organiserade lekar, som sagt...

1. Jag äger en Usama bin Laden-t-shirt, köpt under stort jubel av en muslim i Addis Abeba 2003 eller så.
2. Jag är starkt emot att man improviserar med husmanskost (ex. thaikycklingkåldolmar).
3. Mitt myckna cyklande under ungdomen har resulterat i två rejäla hjärnskakning och två plastikoperationer.
4. Jag äger ändå ingen cykelhjälm.
5. Av alla städer jag har varit i har jag nog uppskattat Wien och Istanbul mest.
6. Att inte kunna klippa mina naglar är något jag upplever jobbigt varför nagelsaxen är given i alla necessärer.
7. Jag spelar ett dataspel; Football Manager, och kan pga det ungefär alla spelare i alla ligor i Europa och i Americas. Detta spel matchar mitt nördbehov totalt.. :)
   

Utmaningar vidare får vänta. Nu måste jag till jobbet.

Oro

Oro i min själ. Det känns som att enda gången jag får frid är i mötet med människor, i de verkliga mötet med människor. Ärligt, naket. Öga mot öga. Allt annat måste bort. Rostet skall av genom att järnet svingas mot en hård yta. Den gamla människan skall dö genom kollision med hårdheter i omgivningen. Oro i min själ. Men det är kanske inte så konstigt om nu nästa sediment skall avtäckas, kampen mot drifterna, mot det djävulska och djuriska i min natur, hur kan det vara lugnt? Och är det märkligt att min respit är i att bekämpa det onda i världen då konflikten externaliseras.

Det känns som jag vill gråta, men kan inte, det känns som att jag vill be om förlåtelse, men jag vet inte för vad. Det är en anspänning. Oro i min själ. Jag ber "vad är meningen?", "vad vill du mig?"

En del av mig vill bara försvinna. Hur kan jag be när min Ande är stum? Hur kan jag säga någonting om någonting när inte Anden inger i mig vad som är sant? Hur kan jag veta att jag handlar rätt? Likväl måste jag handla.

Jag antar att det är att kasta sig ut i detta också, att lita på att det är den väg jag vandrat som fortsätter här, även om jag riskerar det ena och det andra. Vad annat kan jag göra?

Tips: Caféet om Ernst Jünger

Café Exposé skriver återigen ett tankeväckande inlägg, denna gång om Ernst Jünger (vilken jag inte har någon särskild relation till i övrigt.)

Likväl är det en intressant diskussion kring nihilismen och dess verkningar.

Veckans balt

Jaha då skall han ut och resa igen.

På torsdag bär det av mot Lettland och Via de Cristo. VdC är någon sorts snabbalpha med gemenskap, bön och föredrag under en weekend. Det började som en förberedelse för katoliker i Spanien(?) som skulle iväg och pilgrimsvandra. Det flyttade över till USA och där till de lutherska kyrkorna, från USA tog det sig till Lettland och nu skall min käre far och några vänner till honom (samt en pastorsadjukt i församlingen som är en vän till mig) flyga över östersjön och se om det är något att plocka till Sverige, och jag hänger på. Jag vet inte riktigt hur detta blir men det blir skönt att få en liten minisemester och få ägna sig åt lite bön och fördjupning (alltså mer än vanligt).

Jag har inte varit i Lettland sedan 1991 eller något sådant. Jag har hört att det skall ha förändrats något väldigt, det skall bli kul att se.

Den ödmjuke

"Ingen kan verkligen hata den ödmjuke, eller såra honom med sina ord, eller förakta honom. Hans Mästare älskar honom, och därför blir han älskad av alla. Han älskar alla varelser, och alla älskar honom. Alla längtar efter honom.

Överallt där han går fram, betraktar man honom som ett ljuset ängel och ärar honom. Talar han, tiger läraren och den vise. Ty de låter den ödmjuke tala. Alla lyssnar till hans ord. Allas ögon är fästa på honom. Hans fåordighet är mer värd än filosofernas alla analyser.

Den som talar föraktfullt om den ödmjuke, han talar mot Gud. Ju mer den ödmjuke är föraktlig i sina ögon, desto mer äras han av den övriga skapelsen. Han kan närma sig de blodtörstiga vilddjuren. Så snart de får se honom lägger sig deras vildhet, de går fram till honom som till sin husbonde, de vaggar med huvudet och slickar hans händer och fötter. Ty de har kännt att han sprider samma doft som Adam utstrålade i paradiset, då alla djur kom fram till honom för att han skulle ge dem namn.

Så har Jesus förnyat den mänskliga naturen han fått av oss; han har givit oss den tillbaka när han kom i världen och utsände människosläktets ursprungliga, goda doft." (Isak Syriern)

På tal om rädsla

Jag följer dig ut i mörkret, ut i natten.
Jag tar steg mot där jag skymtar dig.
Jag blir vilsen men din röst kallar, manar.
Jag följer dig ut i mörkret, men jag är rädd.

Du möter mitt mörker, i natten.
Steg för steg låter jag dig närma mig.
Det smärtar men din blick är kärleksfull och din hand trygg.
Du möter mitt mörker i natten och jag är rädd.

Jag möter mörker i natten...

Oj nu blev jag trött.

Trött eller förbannad.. Hmm... Nej trött..

Detta med rockmusik och satanism trodde jag var en hysteri som gått över men icke.. Hittade en helt galen sida ur vilken följande utdrag är tagna. Läs gärna texten i sin helhet och fundera sedan på hur en organisation 2008 kan ha dylika texter publicerade på sin hemsida? Bluff?

"Alla skivor helgade åt djävulen är grundade på samma principer. En av dessa är rytmen [betecknas på annat ställe som synkoperad vilket t.ex. all jazz osv är.], eller beatet som det också kallas, vilken utgår från rörelserna vid den sexuella akten. Individen får plötsligt känslan av att vara vanvettig. Detta förklarar också de fall av hysteri vilket är resulatet av att den sexuella instinkten har höjts till ett högre plan av rytmen [kan man ana känslor och drifter bakom den stela ytan hos författaren? "Jag vet inte vad som händer men det får mig att tänka syndiga tankar om sex.." :)].

Vid konserter är volymen avsiktligt lagd på en nivå som ligger sju decibel[(!)] över toleransnivån[(?)] för nervsystemet. Detta är perfekt uträknat: om unga människor utsätts för denna musik under en viss tidslängd börjar en typ av depression, rebelliskhet och aggresion att utvecklas. De vet inte varför; de tror att de inte har gjort något annat än att lyssna på lite musik. Det är ett resultat av att ha överstimulerat nervsystemet som orsakar förvirring och driver människor till att leva ut rytmen som de har lyssnat på hela kvällen.

Förutom allt detta finns det också undermedvetna signaler. De är exceptionellt höga signaler med en frekvens på 3000 svängningar per sekund [Ehh, 20 - 20000 hz är väl vanligt hörselområde.], vilket är långt över mänsklig hörselnivå. Lyssnare kan inte höra dem då de ligger över det frekvensområde som är hörbart för det mänskliga örat. Dessa ljud stimulerar utsöndringen av en substans i hjärnan vilken har samma effekt som droger. Denna substans är en naturlig drog som produceras av den mänskliga hjärnan. Personer känner sig konstiga och avsikten är att uppväcka ett behov av droger i dem eller behovet att hålla fast vid de känslor som är förknippade med dem."

"Forskning[(!)] har visat att 18% av alla självmord bland unga människor, och många våldsdåd kan härledas till Rock 'n' Roll. Utan tvekan finns det en koppling mellan rock och droger: några exempel är Beatles "Yellow Submarine" och Rolling Stones "Brown Sugar" (heroin). Det finns också en koppling mellan rock och ockultism, vilket leder till satanism. Ett exempel är The Beatles skiva från år 1968: "Djävulens Vita Album"."

Som sagt läs texten och bränn sedan alla lp-skivor!

Lite förnedring sådär på torsdagkväll

På soppköket idag finner jag mig häcklad av en av gästerna. En man i 45-årsåldern, påverkad. "Du, Jesus han gick ju på vattnet, över den här floden. Hur kan man tro på det?" Det var inte en fråga, det var förakt. Och vad säger man. Jag fick väl ur mig något i stil med, "ja det var ju inte vem som helst som gick där." Till inte så mycket nytta. Jag kunde lika gärna sagt "jag tror på tomtar och troll och spöken," som den osympatiska kvinnan under gårdagens Carin21:30 som riktade samma förakt mot Skytte.

Det blev lite diskussion om just den kvinnan och en präst frågade, "hur tänker hon." Jaha, alla kanske inte har analyserat retoriken.

Jag kan förklara. Religion är något ont. Religion innebär en irrationell världsuppfattning som får till konsekvens barnaga, terrordåd, motstånd mot vetenskap, människor som mår dåligt, våld osv. Detta är den riktiga religionen. Vi religiösa som inte utför terrordåd, gör inte detta för att vi inte tar det på allvar utan är sekuläriserade nollor som inte kommit riktigt hela vägen. Skulle man hitta någon som man skulle kunna framhålla som religiös och god så måste denna person egentligen dölja något. Så betonas moder Theresas inhumanitet och Dalai Lamas historia som rebelledare osv. Religionen sprider sig också som en sjukdom och har förhållandet till vetenskapen som mörker har till ljus. Genom bildning bekämpas detta mörker men det finns ekonomiska incitament (exemplet ofta televangelists) och konspirationer som motverkar detta och försöker snärja personer. Därför måste detta hot stoppas. Därför är det ens plikt som "humanist" att bekämpa den naturligt mänskliga aktiviteten religiositet med alla till buds stående medel (i toleransens namn förstås).

Tankefelet som torde vara uppenbart är den uniaxiala beskrivningen av religiositet där skalan går från rationell sekulär människa, till fundamentalistisk galning och där varje steg av hängivenhet innebär ett steg mot Usamaterroristen.

De stora polemikerna och krigshetsarna har enligt min uppfattning oftast en omogen tro i en subkultur i konflikt med normaliteten. När dessa möter Gud på riktig brukar kanterna slipas av. Så är det inte de trygga troende som är in-your-face, utan de nyfrälsta som uppmuntras att "vinna över världen" och "missionera" eller "evangelisera" - bomba staden med Jesusbudskap som en bekant sade. Hassen Khemiris "ett öga rött" pekar på att samma sak finns inom islam. Det lilla jihad (kriget mot de otrogna hundarna som Iraks infominister skulle sagt), är bara en banalvariant av det stora jihad (kriget i sitt inre).

Spridiningen av religion som en sjukdom, "vem som helst kan drabbas och har man väl blivit inlurad så har man tappat allt rationellt tänkande och är hjärntvättad" är också ganska långt ifrån min upplevelse av tron som snarast är fylld av tvivel och där varje steg i överlåtelse får värkas fram.

Vetenskapen och religionen går mycket väl att kombinera och goda människor som också är religiösa finns.

Tyvärr finns det gott om religiösa som är i det lilla jihad (kristna som muslimer), samfundsledare som utnyttjar och sjukligt kontrollerar sina medlemmar, som förespråkar aga, som är hjärntvättade och inte är i kontakt med sitt rationella tänkande osv. vilket ständigt ger "humanisten" vatten på sin kvarn.

Men vad kan man göra. Skytte log ett ganska kärleksfullt leende, jag log mot min vän. Vi "förlorade" debatten och så har det varit från början. Det är inte genom att slå tillbaka utan att älska trots att man blir föraktad och hatad som kyrkan har visat på sin särart. Det är inte genom att stå i detta en gång som man visar sig trovärdig utan genom att göra detta gång på gång.

Och säga vad man vill. Har inte jag på något sätt, intagit min plats tillsammans med Kristus som den lägste när de utstötta i samhället föraktar mig och är de som överger mig.

Edit: Dagens analys utifrån debatten.

Rädd?

Ur en tramsig debatt kring om Gud blir rädd av skräckfilm:

Kristen tro postulerar att människan (med hennes psyke) är skapad till Guds avbild. Gud visar en del affekter. Han blir arg, glad, intresserad, känner avsmak och avsky, sorg, men rädsla och skam står det inget om (vad jag minns).

Snarare säger både Gud, Jesus och Änglarna vid ett flertal tillfällen; var inte rädda.

Tanken jag får: Affekterna skam och rädsla är en konsekvens av syndafallet och att närma sig Gud kommer i något led innebära att göra sig av med sin rädsla och skam. (Såklart inte genom isolering utan genom integration).

Augustinus tänker till...

"Som om ens värsta fiende vore farligare för en än själva den känsla av fiendskap, varav man upptänds mot honom, eller som om man kunde skada sin fiende djupare än man skadar sin egen själ med sitt hat." Bekännelser 1:18

Frikopplad

Frikopplad från förväntningar öppnar sig en väg av hängivenhet och lydnad gentemot Anden av en helt ny kvalitet. Frågan om när synden skall bekämpas är besvarad, svaret är nu.

Bland kritiker

Ibland är den profetiska rösten den som inte hittar några fel.

Behöver knappast kommenteras...

Ulf Ekman

Ulf Ekman har besökt vår lilla stad ikväll. Jag fann därmed anledning att göra min premiär i pingstkyrkan här. Jag vet inte vad jag gick dit med för förväntningar riktigt men vad jag än tänkte blev det bättre. Jag är vanligtvis en notorisk skeptiker. Jag har någon gåva kring att skilja mellan andar. Spindelkänslan slår till mot små nyansskillnader eller utelämnanden. Men i detta fall finner jag Ekmans förkunnelse, Gudsuppenbarelse osv. i allt väsentligt sann. Ekman måste ha haft upplevelser som varit lika mina då han talade om precis vad jag vanligen skriver om här, han till och med använde ord som jag använder och som kanske inte är så allmäna i kyrkliga sammanhang. Det hade varit intressant att höra om hans upplevelse av livet i Kristus, om efterföljelsens konsekvenser. Där har jag svårare att bedöma hur långt han har kommit men att han är där är jag förvissad om. Alla har sin åsikt om Ekman och min upplevelse av 80-talets trosrörelse (där jag förstått att det finns en del tveksamheter och ganska många brända) är obefintlig. Därför blir detta också ett inlägg om en person istället för om vad denne förmedlar av Gud. Mitt möte med honom idag har hur som helst stärkt hans aktier i min bok.

I all uppståndelse bad till och med en granne i raden om helande för min efterhängsna folcilit. Ja, så kan det gå.. :)

..o Gud som dagens gränser satt..

I tillägg till att vara underbara stunder som bön betraktat så fyller tidegärden en funktion som gränser. En syster jag lyssnade på använde uttrycket "Arbete håll dig på din plats." När bönen börjar skall arbetet sluta och när kompletoriet börjar då når dagen sin fullbordan. Detta med gränser är ibland stressande men när vi lär oss acceptera dem så är de till skydd för oss. Så får alla grupper sluta vid nio så att vi kan gå hem och vila. Dagen skall vara skild från natten, arbetet från vilan. (Jag är inte jätteduktig på att stänga av och iakta tystnad efter kvällsbönen men hade jag inte haft den så hade det nog spårat ur mer.)

En ros

En ros måste nå sin fulla blomning innan hon kan avvara kronbladens skydd.

Plötsligt i Uddevalla.

Vi hade veckomässa igår. 27o pers! Hur då undrar kanske ni? Jo våra vänner på soppköket har startat en kör/ett band. Detta har inneburit två artiklar i Bohusläningen, kontakt med västnytt och till och med Malou von Siwers har hört av sig (jag har inte läst/sett något själv men jag litar på ledaren för bandet).

Kommentarer från bänkraderna: "Det är sån't här kyrkan borde lägga sina pengar på." Tro 17 det. Tragiskt (?) nog har detta en budget som är noll och intet.

Hur som helst. Detta kanske är the next big thing. "Sarons liljor" kallar de sig (kan man ana ett visst frikyrkoengagemang?)

Kom ihåg att det var här ni hörde om dem först!

:)

Inte där

Det tedde sig märkligt att detta att stå stilla skulle innebära så mycket konflikter. Att viljan att äga sig själv och sin vilja skulle tvinga honom in i ett värn av tystnad. Att den enda som sökte honom var dem som ville ställa honom till rätta. Men han var inte där, fast han kanske borde, han var inte där. De skymtade ibland förbi.

Bereda mark

Vilken snurrig vecka. Jag måste få lite kontroll nu annars känns det som att detta kan sluta illa.

Hur som helst.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag blivit tillfrågad om att bli böneansvarig (eller kanske BönO, bönombudsman) i församlingen. Detta har väl blivit något mer konkret. Jag kommer att välkomnas i kyrkan om ett par söndagar och har sedan i uppgift att utveckla bönearbetet i församlingen. Som jag förstår det kommer jag ingå i ett råd på tre personer (två präster och jag) som håller i Gudstjänstutvecklingen, en av prästerna håller dessutom i budgeten för Gudstjänstverksamheten så här finns nog påverkansmöjligheter. Jag inser vilken nåd det är att ha positiva och stöttande präster i församlingen något jag vet inte är självklarhet.

Då kommer vi till den stora frågan. Hur gör man detta då? Jag har lite tankar men jag skulle uppskatta synpunkter, förslag kommentarer.

Utgångsläget är att det är få bönevana. Det finns ingen kultur av att be tillsammans. Diakonerna har ägnat sig åt lite personlig förbön men det har bara varit ett par gånger och få går fram. Det är fortfarande en stor respekt för att tala eller synas i Gudstjänsten. Det börjar växa fram en liten meditationsgrupp (kontemplationsgrupp?) som träffas måndagar men som inte i någon större utsträckning är knuten det Gudstjänstfirande församlingen. Det finns dock plats för stillhet i och kring Gudstjänsten med ljuständning och möjlighet att lägga lappar i en urna eller klagomur. Viktigt är att säga att lovsång/musik även om det tekniskt sett är tillbedjan är ett separat spår.

Jag tänker mig bönen som en fördjupning. Bön är visserligen något väldigt naturligt och enkelt, men kan i sin enkelhet vara påfallande svårt och att leda tillbejdan och att be för personer så här i öppna sammanhang ser jag som något man kan växa i och som kräver viss mognad. Jag håller personligen den ordlösa bönen högt och ställer mig kritisk till pladdrighet i liturgiska sammanhang (man bör inte blanda ut saften för mycket). Jag avser inte att likrikta någonting men jag tror likväl att mina utgångspunkter kommer påverka utvecklingen. Jag ser bönen som en konstform, som poesi. För att kunna be behöver Anden tala och jag behöver klä dessa Andens rop i ord.

Jag tänker börja med att försöka engagera en grupp människor och det som då faller sig naturligt i nuläget är att göra detta kring ett uppdrag att leda kyrkans förbön. Jag tänker mig att en person får ansvar för varje söndag och har sedan stor artistisk frihet att vara fler, improvisera, kanske bara skriva, blanda in praktiska övningar osv. Jag har tänkt att jag skall ha ett litet föredrag och teoretisera lite kring bön och sedan vara med och stötta för dem som inte har vana.

Sedan är en sak jag tänker mig tidigt att ordna en låda eller dylikt där man kan lämna ämnen som sedan bes för under nästa veckas tideböner (skulle gå att göra på Internet också).

På sikt tänker jag att man skulle kunna organisera personlig förbön under Gudstjänst. I förlängningen kanske till och med någon sorts andlig vägledning.

Tidebönerna behöver byggas ut (och så kanske jag skulle kunna hitta någon som håller i någon av veckans dagar).

En helgonkalender har jag börjat fila på tidigare. Kanske man skulle försöka få tummen ur och skriva klart den.

Då det finns meditationskurser är det mer eller mindre en övning i bön, men det skulle kanske behövas utbildningsinsatser på något sätt.

Sedan är ju kyrkorummet en viktig sak. En kyrka eller ett kapell som är öppen dygnet runt för bön. Att det finns ljus. Ikoner är viktigt (de nuvarande är fuskade av en tidigare präst och är inte Rubljev direkt.) Att friden respekteras.

Man kan ju inte tvinga människor att be. Man kan inte forcera bön. Men man kan kanske ge förutsättningar.

Som att bereda marken.

Likhet/olikhet

"De här med 'liksom vi har förlåtit..', man kan väl inte förlåta någon som har svikit en. Han gjorde ju så att jag hamnade hos kronofogden. Han gjorde mig till alkoholist."

Vi kan kalla honom Lennart och jag åt mat på soppköket tillsammans med honom igår. Jag kan hävda att det skadar honom själv, sympatisera med att det kan vara svårt att förlåta något som verkar ha förstört hela livet, försöka förmedla mig med mitt medelklasspråk (det är inte helt lätt, svaghet och sår var inte något som han ville känna in i).

Jag kan likväl tycka att han är på god väg. Han har ju förstått vad det handlar om. Förlåtelsen bör enligt min mening inte tas lättvindigt (som pastorn för kvällen föreslog; Du kan ju säga till Gud, jag förlåter även om det inte känns så).

Vi jobbar ju alla med frågor om skuld. Jag kan prata om det men känner inte riktigt att vi är där än. Frågan om nivellering är inte helt lätt. På ett sätt är vi lika. På ett sätt är jag förälder på stället. Jag är hur som helst inte redo att svara upp på:

"Det är ju inte bara jag som har problem, det skulle vara intressant att höra vad du har för problem t.ex."

Vi får väl se.