torsdag 14 maj 2009

Filosofernas Gud


Har börjat bläddra i Ulf Jonssons, S.J., "Med tanke på Gud". För att beskriva den hellenistiska filosofi som kyrkan allierade sig med i sitt avståndstagande från den hedniska mytologin listar Ulf tre gudsuppfattningar, stoikernas, platonikernas och aristoteleanernas.
Stoikerna: "Stoikerna var främmande för den judisk-kristna föreställningen om Gud som transcendent och oberoende av denna värld. Istället betraktade man det gudomliga som en tanke- eller förnuftsprincip (gr. logos) som genomsyrar hela kosmos. Detta gudomliga logos ger världen dess ordning och struktur. Det utgör också grunden för viss fundamentala moraliska principer som finns nedlagda i människan som ett slags naturrätt."

Platonikerna: "[Platonikerna räknade] med existensen av en från denna värld avskild, evig, oföränderlig och helt immateriell gudomlig verklighet" och "Gud som det 'outsägliga Ena', som alltings ursprung och till vilket allting ska återvända." "Genom förvärvandet av kunskap återvänder själen fårn vår materiella värld till det immateriella gudomliga Ena."

Aristoteleanerna: "[Aristoteles talar om] Gud, 'den orörde röraren', såsom utrustad med förnuft och som föremål för människans längtan."

Är det helt slumparatat att det faller i de tre fält som kristna sedan brukar betona som etik, mystik och tillbedjan av en skapare? Eller är vår Herre god och bereder vägen för sanningen genom hedniska filosofer?

Filosofins Gud kan uppfattas kall och distanserad. Något annat än bacchanaler, och blodsoffer i tempel. Immateriell och opersonlig till skillnad från mytologins mänskliga gudar.

Veckans favorit, Gil Bailie, pratar med René Girard i ryggen, om två grundläggande principer för att lösa intressekonflikter - blood sacrifice or self-sacrifice. Antingen tar jag det jag vill ha med våld eller så ger jag. Om det reciproka våldet utgör någon sorts atropologisk basnivå, given av nihilism och anarki, är blodsoffret en räddning till mening och ordning. Det finns sedan en lång räcka av raffineringar där avpersonaliserade offer får bära problemen symboliskt, där juridik reglerar våldet, där döden symboliseras till uteslutande, där uteslutandet om vandlas till ett internerande (beskrivet i vansinnets historia av Foucault), och där till slut till och med offret som sådant symboliseras. Likväl rör det sig i den gamla ordningen om offer, om blod, om makt och rätten att ta det man vill ha. Den har ett medlemsskap som höjer sig över massan, varje ingroup förutsätter en outgroup, varje vi förutsätter den andre, varje torn mot himlen förutsätter någon att klättra på. Utifrån denna åtråvärda enhet kan man också förpassas. Överallt läggs ett omslagspapper av myt och retorik som rättfärdigar alltihop.

På korset får vi "se på honom som [vi] har genomborrat." Han förblir en person, fullkomlig oskyldig. En gång för alla har han dött och sätter på så vis yxan i roten på blodsoffret som sådant och allt som bygger på det; på våldet som organiserande princip, på makten. Gud offrar sig själv.
Det sakramentala i Kyrkan katolicitet blir otroligt tydlig här, som ett förbund förenat i underordnande kärlek, som i sig inte kan tolerera den andre som sådan utan att återigen avskilja sig från Treenigheten och försöka bygga ett babelstorn på blodsoffer.

Man kan då förstå varför man söker sitt språk i filosofin snarare än bland de lägre gudarna. Den transcendenta orörde röraren, vars logos uppfyller världen och vars enhet vi kan stiga in i genom bönen.

Jag låter Hjalmar Ekström avsluta med en utsaga om Gud som jag känner igen:
"Guds Vilja, hur får man veta den? Icke genom att följa ingivelser och underbara uppenbarelser. Sådana bör snarare prövas inför det uppenvarade ordet. Guds vilja är intet nyckfyllt, intet hit - och dit - farande. Guds vilja är det enklaste av allt, det stadigaste av allt, en jämn ström från Stam-trädets livs-saft. Blodet, som stilla och omärkligt och oftast för oss själva fördolt, flyter in i vårt inres fördolda människa och där verkar sitt verk både inåt och utåt, och detta utan buller och oro, utan att göra väsen av sig - även om det ofta blir buller och oro omkring en sådan människa."

Kaffepaus/Johan om våld och mytologi: 1, 2, 3, 4, 5

2 kommentarer:

kaffepaus sa...

Jag är mycket glad över att du gillade mina postningar, byggda på Bailies och Girards arbeten. Tack!

Excelsis sa...

Det är jag som tackar. :)