Kärring mot strömmen

Emedan jag varken kan hålla mig till laissez-faire-teologi eller bokstavsbibeldom, känner jag mig återigen nödgad att klargöra min ståndpunkt. Det är inte genom att hålla sig till katekesens bokstav som vi är en traditionell kyrka, utan genom detta att Helig Ande verkar i oss och stund för stund reproducerar den Gudomliga uppenbarelsen, i vilken vi vet att de koncillära beslut som lett fram till t.ex. den katolska katekesen, är sanna. Utan anspänning eller prestige, lämnad åt sig själv kommer Anden uppenbara sanningen. Kyrkan måste alltså i varje stund likt en orm ömsa av sig det döda skinnet och låta det bestående i uppenbarelsen stanna kvar - med allt vad det innebär av otrygghet för människor av fariséisk natur. Till alla ges inte denna uppenbarelse varför en Andens aristokrati i någon mening måste uppstå enligt mönstret att fåren hör herdens röst. När Kyrkan, likt en orm (opassande bild?) slingrar sig fram över hälleberget lämnar hon kvar dogmatiska avtryck i form av ömsade skinn (ex.vis. katekeser och andra texter). Dessa visar en väg och ger jämförelsematerial, skulle man finna något ormliknande. Discretio handlar om magkänsla, en magkänsla man behöver öva upp och som enligt den helige Antonius är den högsta av alla dygder, denna profetens kardinaldygd.

Jag kan alltså inte när jag ser en öppet homosexuell kvinnlig biskop vända mig till bibelns bokstav och läsa av som ett facit. Jag måste känna - vad ger det för eftersmak - vad säger min själs inre våg - vad bringar frid - vad är kärlek i detta fall.

Utifrån detta står man ständigt som kärring mot strömmen. Förhoppningsvis i Anden mot världens strömmar och inte tvärt emot. Detta torde vara allas vårt mål.