Efter fyra timmar med Gil Bailie måste jag säga att jag är imponerad. Lite härligt högoktanig kontinental teologi filtrerat genom en bildad katolsk man med behaglig röst. För mig blir det en första ordentlig kontakt med René Girard och Hans Urs von Balthasar vilka är de som Bailie i första hand stödjer sig på.
Frågan för föredragsserien är: "Vi vet att vi Jesus Kristus är svaret, vi vet att det behöves inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen, men varför?"
Från von Balthasar till Karl Rahner, Küng, Benedikt XVI, Johannes Paulus II, osv. Föreläsningsserien är ett starkt bevis på att katolsk teologi i allra högsta grad är levande i all sin traditionalitet, då den alltjämt besvarar nya frågor. Det får mig lite att undra över det torftiga nödbrödet man serveras i Sverige.
I den sista delen lyfter Bailie fram skiljelinjen mellan själv och person. Begreppet självs utveckling beskriver Bailie med hjälp av tre personer, Augustinus, Descartes och Rousseau. Augustinus för att placera Gud i det inre, Descartes för att isolera sig själv från allt, och Rousseau för att dramatisera det hela genom att lyfta upp det isolerade irrblosset och låta det färdas "fritt".
Person kommer från hednisk teater där det användes för en mask, det utvecklades vidare av dem som ville konceptuealisera Treenigheten "där en hypostas (Fadern, Sonen eller Anden), ändå är en del av den gudomliga personen (väsendet) och helheten." Utan att ha något direkt grepp om denna teologi kan man se detta på två sätt. Hypostaser som basen, vilka sammanstrålar i en person - the God-head, eller väsendet (låter irreducibelt) /personen/masken som förgrenar sig i olika hypostaser. Den senare skulle föreslå en världsbild som den hinduistiska med aspekter av det Gudomliga, emedan den tidigare, där saker sammastrålar i Gud, så till den grad att de är ett, mer passar in i min spatiala förståelse av den kristna tron; Jesus drar alla till sig. Den frihet som personen visar på till skillnad från självet, är den av tillhörighet. Man blir del, man har en plats. Man tar på sig masken, blir del av det Gudomliga. Upplysningskritiken att "det är bara för att komma undan självständighet" är således sann, självständighet är inte frihet. Kärlek är tillhörighet, gemenskap. Frihet är att vara del av en struktur. "Det är en fråga om konsubstantiation eller nonsubstantiation." Vi blir fria genom den Helige Ande, eller så ställs vi inför den stora ensamheten och splittringen - fria i oberoendet.
Föredraget kunde lika gärna vara betitlat den Helige Ande.
Om kyrkan, om bön, om kärleken, om helgon, om inkarnationen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar