Ty när jag är svag, då är jag stark

Det finns en seglivad myt om människan som ett oskrivet blad. Tanken förs fram och är en idéhistorisk grund som gör empirismen möjlig (det får ju inte finnas nedärvd kunskap), samt liberalismen och sedermera kommunismen där man anser människan som i grunden god och all ondska är till följd av erfarenhet. Kommunisten eller liberalen behöver sällan stå till svars för detta, man glider lätt in i en värdenihilistisk position där man hävdar att inte gott och ont finns, vilket samtidigt gör utopin man företräder obegriplig. En konsekvens man har dragit inom socialliberalismen, dvs. folkhemsbygget, dvs. folkkyrkan är en del av det, är att samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för alla människors lika möjligheter. Här ser man klass som för determinerande och pratar istället om socialgrupper, man ogillar sjukdomsbegrepp och skulle någon få en diagnos skall samhället kompensera för diagnosbärarens funktionsnedsättning så att alla människors lika möjlighet blir verklig. Givetvis siktar projektet mot en stor nivellering. Det är strukturer inte personer som orsakar det onda eftersom människan i grunden är god. Ingen personlig omvändelse behövs, kunskap och förståelse, och så borden någon lagstifta mot det. Jag är inte emot syndaren utan synden...

Socialliberalismen är djävulsk i meningen att individen försvinner. Ofta pratas det om det överindividualiserad samhället, och visst är det sant att vi lever i ett samhälle som dyrkar yta och njutning, ett i grunden egoistiskt samhället. Samtidigt pratar man inte i organisationer om personer, där är man funktioner. På samma sätt är man fråntagen sitt ansvar, det är strukturens fel. De strukturella synderna, som makrofördelningspolitiken, "diskrimineringen" (egentligen detta att vi alla inte är lika) eller ansvaret för miljön, löses med strukturell botgöring. Alla får vi fylla det svarta hålet, aldrig blir det fyllt, aldrig blir vi avlösta. En synd vi har ärvt, som vi begått för att vi är, och där inget kors hjälper. En del blir resignerade, hos andra mobiliserar hotet vi måste bli upplysta om, en väldig kraft. Ibland blir det så att vi i iver att hjälpa den vi inte ser stänger vårt hjärta för den vi ser, och gemenskapen med någon på stort ansvar blir en tillflyktsort när vi inte orkar med vår bänkgranne, vår kollega, mannen i affären eller kvinnan på jobbet. Miljöengagemang är bra, jag säger inget annat, vi har ett ansvar för vår jord och för varandra. Men låt det ske som ett resultat av ditt personliga möte med Gud, på grund av den förlåtelse du har fått, inte istället för. Låt oss inte predika miljö när det är människors hjärtan som behöver frälsas.

Det finns människor som misstar liberalismen och kommunismen, med dess bakomliggande filosofiska program, för att vara kristendom. Ibland blir bilden tudelad, man skall hjälpa "de svaga" samtidigt som synen på att man själv skulle ha mer kraft är ett säkert tecken på högmod, på babelstornsbyggande. Man säger att man skall bygga en svaghetens struktur, av de svaga, bland de svaga. Alla har ju egentligen samma förutsättningar, med rätt stöd. Eller i lutherdomen där människans största dygd är hennes oduglighet och nåden då skall trolla fram det som inte var givet från födsel eller skolning - hade Petrus ledaregenskaper eller valde Jesus den till synes mest olämplige? Ett förakt mot de gåvor Gud givit... I svenska kyrkan med sin lejda kader kan denna syn på svaghetens förträfflighet frodas - där behövs egentligen ingen.

Hur går det till i praktiken? Sätt tre missbrukare i ett rum och du har förr eller senare en konflikt. Sätt samma missbrukare med en trygg person, som de har förtroende för och en relation till, och samtalet kan gå hur bra som helst. Ge det några månader och en av personerna kan, med stöd av den stabila personen ha brutit med sitt missbruk och kan nu hjälpa till att stötta andra. Under tiden behövs tydliga gränser där den stabila personen behöver fritid och stöttning själv. Verklighetsförankring, levd erfarenhet. Människan är syndfull, människan är olika, har olika förutsättningar och är unik. Den goda strukturen är en där alla får plats. Samlade i ödmjukhet kring Rösten. De som finns kvar när alla dem som vill ta kontroll, vill uppfylla rummet med sig själv, må de vara sjuka eller friska, synd om dem eller inte, har avvisats - eller snarare när församlingen funnit en lugn plats. Må ingen av dem få falla bort, må ingen av dem bli en funktion eller uttryck för en struktur, utan en församling - Kyrka - av personer.

Uppbrottet för den ene är att sluta fly och faktiskt bo i sin kropp och i sitt hem. Uppbrottet för den andre är efterföljelse och kanske ledarskap inför fåren. Inte är det svaghet i förhållande till världens frestelser, eller ideologisk påverkan Paulus talar om när han skriver: Ty när jag är svag, då är jag stark (2 Kor 12:10 ff). Paulus styrka, i förhållande till världen, dvs. reell styrka, är hans svaghet i förhållande till Gud.

För i grunden är det evangelium att "alla skall med", det är ju det som kristna och socialliberaler vill, och troligtvis är det därför som vägarna ibland förvirras. Alla skall med, inte för att alla är lika eller kan prestera lika bra, utan på grund av Jesus och hans relation till varje individ precis sådan som den är. Detta är det enda sätt som både styrka och svaghet kan få plats utan undantag. Utan vare sig gränser mot dem som presterar för dåligt, eller i "högmod" faktiskt är dugliga till någonting.