Bön

Jag har diskuterat bön idag - egentligen skillnaden mellan kontemplativ bön och meditiation. Jag skrev:

"Vi stiger inte upp i ett ingenting, verkligheten faller inte kring oss, verkligheten fullkomnas och vi kommer, i bönen, i kontakt med det Gudomliga subjektet. Detta är vad Johannes av Korset kallar det andliga bröllopet. Detta är vårat mål. Vishet och självbehärskning kommer av att vi fullkomnas, till den Guds avbild vi är skapade till att, men är inte ett mål i sig. Målet är skådandet."

Detta har jag sedan gått och sugit på och det har väckt en längtan efter den bönen, något som är mycket välkommet efter en period av viss torka. Bönen är egentligen det enda som kan håll tron levande och detta återvändande till Guds verklighet, åter till Jesus, det enda som kan rädda mig från att fastna i intellektualiserande teoribyggen, från moralism utan konsekvens för mitt eget liv, från kärlekslöshet och karaktärslöshet.

Det finns en vishet kopplad till sökandet efter det eviga som också måste göras till verklighet - jag känner på mig att kvällens kompletorium kommer bli något alldeles extra.

Frid bröder och systrar!

/Ex