Helig Ande, Myself and I

Lustigt med bön, plötsligt bara skakar ens inre. Närvaro. Frid, en total trygghet i vilken jag kan lämna allt. Se på mig själv, mina misslyckanden och tillkortakommanden, med kärlek. Utan behov att försvara mig kan jag gå in i vad som helst. Hjärtat börjar slå, bli mjukt... Mitt lilla hårstrå av tro bär mig - gör all teori, alla ställningstaganden innehållslösa.

Jag kom att tänka på mitt "andedop". Egentligen måste jag börja tidigare än så. Jag var på ett Credoläger - Varberg - kanske 97 eller 98 - mitt sista. Det var en bönekväll och vilsen som man var stod jag framme vid någon scen. Plötsligt börjar en kille frusta, maniskt veva med armarna och hoppa på stället - bortom all kontroll. Även om jag inte sade mer än någon nervös kommentar till min kompis intill var jag livrädd. Det hade varit fler som reagerat och dagen efter tog ledarna till orda: "Det som hände igår var, hrm, den Helige Ande, så de är ingen fara." Ingen fara, jo tjena, min stilla bön var: "Låt aldrig detta ske med mig."

Jag tror det var här det började, ett stadigt förakt för all kristendom där man stänger av hjärnan, ger sig hän, frikyrkor, karismatisk väckelse, allt över en kam. Det var en kille med en ganska torr akademisk tro som åkte för att plugga i Lund.

Efter tre år i Lund, då har jag flyttat till ett kristet studenthem ett år tidigare, väcks en märklig längtan efter djup, efter liv. Under en semester i Turkiet formulerar jag det, jag vill tro, jag vill att det skall göra skillnad, Helig Ande, om du finns, (kom). Efter att ha sökt, bett och läst aktivt slår det i november ned som en bomb. Jag finner mig själv gråtande mitt i natten på mitt toalettgolv och tårarna vill inte sluta. Denna underbara känsla av beröring som sedan har tvingat mig omdefiniera mitt liv totalt. Helig Ande...