Jag hoppas att ni alla har sett den fantastiska tv-serien the office (alltså BBC:s inte den amerikanska remaken). David Brent (karaktären på bilden) är en personifiering av dålig management och kunde mycket väl vara en del av min kommunalgrå vardag (även om man försökt piffa upp stadshuset med mässing och galon).Skälet till att David Brent och the Office aktualiserats för mig är givetvis att jag är inne i min första stora omorganisation. Min enhet har varit i gradvis upplösning över ett och ett halvt år och nu finns inte längre någon tillhörighet att hämta där. Rykten säger nu att alla skall få söka om sina tjänster osv. jag behöver inte gå in på det närmare. Men otryggheten i situationen får mig att reflektera över identitet. Jobbet är uppenbarligen en sak som är ganska central i min identitet. Jag har inte så mycket annat att falla tillbaka på. Om jag hade tvingats fly och jobba som taxichaffis i Bagdad. Hur länge hade jag varit "egentligen psykolog"? Och då är ju ändå psykolog en profession, något jag tar med mig även om jag skulle bli arbetslös. Detta säger dels något om mina implicita värderingar (hellre psykolog än taxichaffis). Men, kanske viktigare i min situation, det pekar också på hur bräckligt det är. Vad händer om man inte är någonting, inga etiketter, inget.
Vissa saker som kön, ålder och etnicitet kommer man ju inte ifrån och jag har ju uppenbarligen haft en identitet innan jag hade ett jobb. Men då var jag ju elev, del i kompisgäng och barn i en familj.
Det är väl så att identiteten är något som andra ger en, som skapas i de förväntningar andra har på en. Detta internaliseras givetvis och de andras förväntningar styrs ju av deras tidigare erfarenheter av en. Vilket ändå skulle peka på att man ändå bär med sig identiteten. Kanske en reciprok förklaringsmodell är den som bäst beskriver det.
Så var glad att ni har förväntningar på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar