Pilgrimsvandring (in memoriam)

Jag höll för cirka ett år sedan ett föredrag om min pilgrimsvandring. Jag hittade anteckningarna på datorn och tänkte att jag lika gärna kan publicera dem på bloggen.

St. Jakob, lärjungen, Johannes bror, skall ha gjort en misslyckad missionsresa till Spanien och efter hans död skall hans lärjungar tagit med sig kroppen och begravt den i spansk mark. Där glömdes den bort fram till Karl den Store (lite osäker på denna punkten) i natten fick en uppenbarelse. Ett fält av stjärnor - compostela -visade platsen för aposteln Jakobs - Santiagos - grav. Santiago de Compostela blev sedan en symbol som fick stor vikt i Reconquistan, och den strida strömmen pilgrimer, vissa år så många som 200 000, gav Spanien ära och berömmelse.

Staden lyftes upp, tillsammans med Rom och Jerusalem till heliga städer och en vandring dit garanterade en plats i himlen, i fall man inte hade råd att bygga en bro. Jag sade, lite skämtsamt, att jag gick för min mor...

Pilgrim kommer från ordet peregrino vilket betyder främling och som pilgrim är man verkligen en främling vart man än kommer, inte bara utifrån att man är från ett annat land, utan kanske framför allt utifrån att man ständigt är på väg.

• Dra upp sina rötter, börja vandringen.

Min pilgrimsvandring börjar lite mer än ett år innan den faktiska pilgrimsvandringen börjar. Det är ett föredrag av en präst som gått ända från Sverige och jag blir tagen av att han valt en så annorlunda väg, och över hans lugn. Han pratade om ron i att gå, och hur provocerade alla blev av att han tog det lugnt. Jag imponerades av hans viljestyrka. Året innehöll sedan mycket för mig. Bland annat mitt möte med Helig Ande som jag precis skrivit om. Vid jul träffade jag en kvinna under ett gemensamt vakpass efter tsunamin. Hon hade vandrat under sommaren och där bestämde jag mig. Med Guds goda vilja skall jag… Jag väntar på tillfälligheten som gör att jag inte skall åka, skadan, strulet, de andra planerna… när jag sätter mig på tåget till Kastrup så börjar en fantastisk resa, en ensamresa där följeslagaren Jesus blev otroligt tydlig.

• Turisten blir pilgrim

Det var ett nytt land, ny mat, många spännande människor. Inte nog att mina värkande fötter upptagit all min uppmärksamhet de första dagarna, det fanns ju så mycket att upptäcka, så många kyrkor att besöka. Och det vackra landskapet, så många bilder… En dag, jag hade ätit lunch med ett par italienare som bjudit mig till sitt bord. De talade varken tyska, engelska, svenska eller spanska så vi fick kommunicera med pekanden och viftningar. På kvällen kommer vi till samma härbärge. Det är ett medeltida kloster där församlingen bjöd på soppa till det hundratalet pilgrimer som var där. Efter strax över tre mil på sandiga vägar så var duschen en befrielse, på samma toalett var en av italienarna som jag ätit lunch med. När jag kommer ur duschen märker jag att min kamera och italienaren är borta. Det var då jag märkte det. Kameran, en världslig sak, vem bryr sig... Jag kan köpa en ny när jag kommer hem. Efter detta var jag inte intresserad av gamla kyrkor och turistjippon, jag var pilgrim och jag sökte något annat. Stillheten, tystheten, mig själv och Gud…

• Ensamhet

Jag börjar gå ensam i ett vimmel av pilgrimer. På vägen behöver jag inte vara någonting. Ingen vet vem jag är, det finns ingen status att upprätthålla. Mitt värde får jag efter vad jag delar med mig, inte vem jag är, vad jag kan… Jag möter entusiastiska människor som nyss börjat gå, det stegar ifrån mig, jag kan le, jag behöver inte följa deras takt. Det här är min resa. Världens enklaste sak, att gå, en fot framför den andra. Tänker jag framåt, det är 40 mil kvar blir tanken oöverstiglig, men är jag här och nu så är det bara ett steg. Det enda som behövs är tålamod. Jag söker inte kontakt, inte som förr. Jag ser andra som jag, de förstår, jag kan sitta hos dem, eller bara vara själv. Jag inser hur ensamheten skrämt mig, hur den alltid har skrämt mig. Men inte nu. Naturen har en sån härlig rytm, gryning, förmiddag, middag, eftermiddag, kväll, natt, här och nu. Inte en tanke på räkningar, på telia eller comviq, elbolag, eller något annat.

• Att möta sig själv.

Rädslan för ensamheten har varit en rädsla för mig själv. Efter 50 h terapi trodde jag att jag kände mig själv, men inte. Jag kan höra mina tankar, de får sväva fritt och gamla bortglömda minnen börjar komma upp medan benen meditativt rör sig framåt. Jag gråter och gråter, jag har vandrat miltals gråtande och det tar inte slut. Det är en skön och befriande gråt. Gråt gör hjärtat mjukt. Jag bär tankarna. Jag stirrar rakt in i dem, accepterar dem. Jag har här någonstans slutat att ifrågasätta mitt beslut i varje steg och börjar istället visualisera målet.

Jag introduceras för min kropp. Jag känner varje sena, varje muskel. Jag vet precis hur hunger, törst och utmattning påverkar mig. Aldrig har det varit så tydligt för mig hur lite jag verkligen behöver, hur enkelt livet kan vara och här, med rötterna uppdragna kan jag med friska ögon fundera över mitt liv, vad jag vill. Resan kommer få långtgående konsekvenser när jag kommer hem, det förstår jag redan här. Jag ser relationer som måste förändras och hur jag ödmjukt kommer att behöva erkänna för andra att jag förställt mig. En hel människa, oformad av andras krav, the uncarved rock (Hammarskjöld), i någon mån sanningen om mig själv, hur kan jag göra något annat. Jag kanske kommer stå helt ensam, men jag kommer att vara sann.

• Att möta Gud.

Och han kommer att vara med mig. Uncarved ligger jag alldeles intill hörnstenen och vi passar precis. Gud är där, och han visar mig en väg. Jag har mött mig själv och inser att det enda jag behöver göra är att vara sann, att vara mig själv. Herren har skapat mig och har skapat mig för en uppgift, skulle jag inte duga så kommer han likt lerkruset omforma mig. Och varje försök att förställa mig är ett uppror mot hur han har tänkt. Herren kommer sedan visa mig vägen. Han sänder människor i min väg, han sänder tillfälligheter i min väg och jag behöver bara följa. ”Jag är vägen, sanningen och livet.”

De sista milen går jag med Gud. Jag samtalar med honom och lyssnar, i mig och runt omkring mig talar han.

• Slutet

Till slut. Framme i Santiago. Köer av turister som glatt köper snäckskal och skall göra alla pilgrimsritualerna. Efter att ha svettats och slitit i en månad får jag stå och köa och mitt lugn testas till max när tjocka turister tränger sig i kön. Här har ingenting hänt. Jag har varit med om det mest omvälvande i mitt liv och ingen vet det, ingen utom de andra pilgrimerna, vi ser det hos varandra, nickar, ler, men det är sorgliga leenden. Det är slut. Och nu. Ingenting är som förut. Allt känns otroligt tomt. Jag åker ut till kusten, Cap Finisterre, jordens ände och bränner ett klädesplagg som seden kräver. Vägen är slut här. Jag klättrar ner 60-talet meter till vattnet där några fiskare sitter, jag sitter där i timmar, gråter och tänker. Sedan - Klättrar upp igen. Nu finns det bara en väg, tillbaka till livet, jag börjar vandra. Santiago känns fortfarande platt men det är helt ok, två dagar senare flyger jag hem.

Lärdomar:

Vägarna är underbara lärare. Öknen har oändligt med sätt att vara enfaldig på. Enfald är vad vägarna bjuder. En person oavsett sammanhang, en ambition oavsett möjligheter, en Gud trots alla drifter.

• Tålamod

En av de största lärdomarna är tålamod. Till tålamodet kan jag inte knyta en speciell händelse utan varje steg, etapp och delmål lärde mig detta. Det är inte det snabba som ger resultat utan ihärdigheten och trofastheten. Inte minst så i trons värld.

• Tillit

Som pilgrim är man helt beroende av omständigheter som man inte råder över. Man vet inte när nästa brunn kommer, inte vart man kan köpa mat, eller ifall det finns sovplats. Ändå har jag aldrig varit med om en period i mitt liv där det rullat på så problem fritt. Detta blev särskilt tydligt i början av resan, framåt slutet blev det en självklarhet, något jag tog för givet då jag vandrade med Gud. Jag passerar en källa om vilken det i guideboken stod att den sprang fram som ett svar från Gud till en pilgrim som vägrat sälja sin själ till den frestande djävulen. Den hade inte runnit sedan någon gång på medeltiden och jag sänder en tanke till Gud, mest på skämt, att då får väl du låta den rinna för mig. Och visst rinner den med rikt flöde. Jag vet inte om det varit så hela sommaren eller ifall guideboken fått det om bakfoten men för mig blev det väldigt starkt.

• Ödmjukhet

Jag var ganska nöjd med mig själv när jag gått två tredjedelar. Ung och stark, fort och långt gick jag. En dag börjar jag känna mig dålig, först i magen, men smärtat hade det gjort tidigare och jag försökte ignorera det. Det värkte snart i hela kroppen och jag var till slut tvungen att sätta mig var hundrade meter. Snart låg jag på backen och var mer eller mindre borta. Två cyklister får syn på mig och får stannat en bil från regionen (tillit) som precis passerat. De kör mig till vårdcentralen där de vänliga spanska sjuksköterskorna inte talade ett ord på något annat språk än spanska. På min knackiga gymnasiespanska fick jag förklara att jag blev kass så fort jag ställde mig upp och att jag mådde illa. Samt att det gjord ont i olika delar av kroppen. De skickade iväg mig i ambulans till den stora staden Ponferrada som jag lämnat någon dag tidigare. Där genomgår jag ett gäng undersökningar, röntgen, inte någon jag kan kommunicera med, och jag känner mig så liten. Jag blir så arg på mig själv och besviken, jag har kämpat så länge och så skall det sluta så här. Det blir så tydligt, min kraft är ingenting, utan Gud i ryggen kan jag ingenting göra. Jag måste lyssna. Väl utskriven från sjukhuset, lättnad, det var en virusinfektion och läkaren (spansktalande) trodde att min unga kropp skulle fixa den på två dagar, jag kunde slutföra min resa. Samtidigt otroligt tillplattad. Långt utanför staden. Det var sent, och det var ren tur att det fanns platser kvar på härbärget.

Likadant när jag kommit fram till Santiago går mina glasögon sönder. Vad hade hänt om det varit tidigare. Jag hade behövt avbryta.

• Nåd

Vilket ger nästa lärdom, nåd. Mina trasiga glasögon blev början på en lång tacksamhetsbön för den nåd Herren visat mig. Gud är allsmäktig, värdig all ära, men han ger mig, en simpel människa så mycket gott. Nåd.

• Enkelhet

Behov och vad vi tror oss behöva är otroligt skilda. Jag behövde ingen kamera. Jag behöver inga titlar, ambitioner, fina saker. Jag behövde mina kängor, mat, vatten, husrum. Jag bar allt jag behövde och ändå var jag så lycklig jag någonsin varit. Jag var fri. Rikedom är att ha ett odelat hjärta. Jag har sedan min hemkomst igen bundit mig till allt möjligt.