I min organisation-i-upplösning framträder ett lite märkligt fenomen. Det har varit flera gånger de senaste veckorna. Vi sitter och pratar, kommer in på hur någonting känns - plötsligt, maniskt prat om väder, glasögon. Kommunikationsmönstret är tydligt två personer låser varandras blick mitt över fikarummet och fyller hela rummet med.. ingenting.
Samtidigt börjar det bli mer noga att alla skall vara med och fika. Alla skall vara med, ingen får kommunicera. Man kan undra ifall det är rädsla för allianser, eller en missriktad vilja att göra allting bra. Kanske ett förstadium till en oneness-grundantagandegrupp.
Kvar blir man, hur som helst, med en känsla av ensamhet.
Jag tänker att det tyvärr nog ofta är så att vi använder vårat språk mer för att förhindra kommunikation än att kommunicera. Undra om det var tänkt så.
Det finns dock två diken i detta, den socialt kompetenta förljugenheten, och den aggressiva ärligheten. Den aggressiva ärligheten rättfärdigas ofta med att "stämningen är rå men hjärtlig", eller att det snarast är en plikt och det enda som är rakryggat att säga sanningen, "hela sanningen". Sanningen i detta fall är att sanningen ofta används för att trycka ner, trycka till och nedvärdera. Mellanvägen, den kärleksfulla ärligheten, är betydligt mer lågmäld; kommunikation som kräver trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar