Religionsdialog

I Dagen kan man idag läsa om en interreligiös bön i Malmö. Ryggmärgsreaktionen är givetvis att detta är ytterligare ett tecken på den totala urvattningen av svenska kyrkans integritet. Vid lite närmare eftertanke ställer det mig en del viktiga frågor.

Jag bejakar andra människors rätt att be till andra gudar. Jag ser att det finns sympatiska drag i de flesta religioner och tycker att varje steg emot en mer kärleksfull värld bör uppmuntras. Att be bredvid varandra är således inget problem. Att göra gemensamma uttalanden angående det vi har gemensamt kan nog vara ett tecken för världen.

En gemensam bön då? Tanken att religionerna har en gemensam esoterisk grund lyfts fram av den så kallade traditionella skolan - Sophia Perennis. Dag Hammarskjöld ser Treenigheten i Taoismen i sina vägmärken. C.S. Lewis plockar fram kyrkofädernas lära om att uppenbarelsenivåer, med en allmän uppenbarelse i naturen, en specifik i judendomens och islams böcker och den fullständiga i Kristus Guds Son. Även om traditionalismen tenderar glida ut i mystiskt flum så bär filosofin med sig en utmaning. I den mån de som tillber andra gudar eller på något sätt inte tillhör oss, gör vad vi anser vara rätt, kan vi glädja oss med dem, förena oss med dem? Kan vi till våra olika gudar be för världen och varandra - för det som vi gemensamt kan se är gott?

Är det inte snarast ett tecken på vår egen osäkerhet att vi inte kan hantera andras tro, annat än med misstänksamhet?

Så, ok detta, men jag vet inte hur bra det hade fungerat med allmänreligiösa centra, multireligiösa byggnader som vid polyteism. Religionsdialogen kräver urskiljning och vägledning. Vi måste t.ex. veta att Jesus är sann Gud och sann människa, i mötet med Islam och Judendom.

Min apell blir alltså snarare till Kyrkan om ledning!