lördag 31 maj 2008

Kallelsen till Guds rike

Ok. Det har blivit mer teologi och kyrka än vad jag kanske hade tänkt från början. Men jag antar att man skriver det huvudet är fullt av.. Jag tänkte att jag skulle fortsätta skriva lite kring söndagens tema (utifrån svk:s evangeliebok) så skall jag försöka bredda mig framöver :). Morgondagens tema: kallelsen till Guds rike.




Det står ganska klart att det egentligen inte finns några bevis, några rationella anledningar till att tro. Likväl kommer människor till tro. Min vän Sleepaz berättar om sitt möte med Gud här. Plötsligt finns den bara där, vissheten, tvivlen till trots. Det handlar väldigt sällan, i det läget, om skapelsen, eller att man ser Lagen som något speciellt, inte om rätt och fel, tradition eller inte, Gudsbevis och allt annat vi lägger tid på. Centralgestalten är Jesus. När fascinationen för denne helt annorlunda man väl för sökaren fram, så möter där ögon som skådar rakt in i själen. Evigt kärleksfulla skulle jag vilja säga, men mötet var åtminstone för min del smärtsamt. Kärlek måste det ändå ha varit, minsta fördömande i den djupaste smärtan hade varit förödande. Herren vände sitt ansikte till dig. Frälsning, ödmjukande, helande, upplyftande, verklighet. Lite som vi känner igen det från den där gamla boken vi läser i allt för sällan.


Jag vet inte om detta är sant, men en amerikansk vän till mina föräldrar hade ett föredrag om att bli kallad. Tydligen var det så att judiska pojkar, kring då Herren vandrade ibland oss, fick lära sig de Mose lag, de bästa bland dessa fick möjlighet att lära sig även profeterna, och de bästa av dem kanske kunde hoppas på att få höra orden: följ mig!, från någon av mästarna och bli dennes lärjunge. Jesu lärjungar var alltså bortvalda, de var kanske inte tillräckligt lydiga, lärde sig inte tillräckligt fort, hade inte haft möjlighet att lägga tid på studierna. Petrus har båt och fru, de övriga säkerligen både familjer och antaganden då de hör orden, och de vandrar iväg, lämnar allt och går. Uppbrottet och efterföljelsen är en nödvändighet om man inte bara vill negligerar kallet. Detta finns det alltid anledning att tala mer om, men jag vill ändå uppehålla mig vid en annan poäng -Utvaldheten. Detta, som vi blir hånade för (skulle Gud bry sig om oss), är något absolut fantastiskt. Av allt skapat, bland allt fint, vackert och duktigt väljer Herren ut mig. Det hopp som detta ger är vad som ger lärjungarna kraft att lägga om sina liv totalt och helhjärtat följa (jag önskar jag kunde använda mig själv som exempel här, det känns lite tragiskt när jag tänker på hur det). Den utvaldheten garanterar vårat värde så till den grad att vi kan börja se Gud i det majestät han har och hur oändligt små vi är.

Edit: Göran Skytte berättar om samma sak här.

2 kommentarer:

Sleepaz sa...

du har varit aktiv käre broder :)

Excelsis sa...

Hehe. Åsiktsspammandet fortsätter.. Haft en bra helg?